
Christina Asensi Från 15-majrörelsen som senare skulle bli Podemos.
Det är en liten grupp som samlas på Christiansborg i Danmark. Vi är internationella gäster hos Søren Søndergaard, folketingsledamot i Enhedslisten och mångårig europaparlamentariker. Det är det första fysiska mötet för Lexit, ett vänsterupprop för att lämna euron som tillkom efter att EU krossade grekiska folkets vilja att kunna bekämpa åtstramningspolitiken sommaren 2015.
Snart ska gästerna ta del av det mycket mer prestigefyllda och långt i förväg fullbokade Plan B mötet under resten av helgen med Enhedslisten och Vänsterpartiet som värdar. Men frågan är om det inte var på Lexitmötet som en mer enande strategi kunde börja skönjas mot den pågående EU-krisen.
Lexit är ett europeisktupprop som ser ojämna och hierarkiska maktrelationer mellan centrum och periferi som farligt inslag i EU:s integration. En konstruktion som har resulterat i att Tyskland dominerat EU:s ekonomiska politik särskilt efter finanskrisen 2008. Detta säger uppropet har satt press på svagare ekonomier inordnade i eurozonen att nedrusta välfärdsstaten, privatisera offentlig sektor, tillåta social dumping, utsättas för skattekonkurrens, undergräva kollektivavtal samt attackera fackföreningar och offentliganställdas villkor. Det beror enligt uppropet inte på oförutsedda konstruktionsfel i eurozonen. Det tillhör den nyliberala designen. Högerkrafternas kritik mot euron ses som utslag för att vilja kontrollera invandring medan kapital fritt ska kunna flyta för att pressa ned löner, en syntes som Lexit kallar ”xenofobisk nyliberalism”.
Även om huvudfokus för mötet var kritik av euron och utarbetande av alternativ kunde diskussionen inte undgå att stora händelser påverkat situationen sedan uppropet skrevs för mer än ett år sedan, som Brexit och USA-valet av Trump som president. Händelser som var och en för sig betraktats som närmast otroliga att de skulle hända och sammantaget visar på en instabil situation. Något Peter Wahl, ordförande för World Economy, Ecology and Development i Tyskland, kallade svarta svanar.
Flera sådana svarta svanar kan vi förvänta oss med en rad valrörelser i olika EU-länder nästa år och instabilitet i närområdet med möjliga förändringar också globalt. Instabiliteten finns också inom olika grupper, både inom vänstern och högern råder oenighet i syn på vad som behöver göras och även den europeiska eliten är villrådig.
Den tyske finansministern Schäuble togs som exempel. Denna förespråkar öppet att vad som behövs för hela eurozonen är en ”tsar” som bestämmer över budgeten, det ryska självhärskardömet innan det störtades 1917 ses plötsligt som föredöme för en alltmer federalistisk eurozonstat. EU kommissionens president Junker talar mer om flexibilitet och behovet av investeringar.
Det kan i en sådan situation vara lätt att bli handlingsförlamad inför de stora hot som målas upp. Lexitmötet visade på motsatsen utan att dölja spännvidden i de olika synsätten hos deltagarna. Christina Asensi från direktdemokratiska 15 maj-rörelsen i Spanien, ur vilket senare vänsterpartiet Podemos vuxit, menade att euron och EU är så tätt sammankopplade att det måste finnas en strategi inte bara för att lämna euron utan också EU. Hon betonade den överföring av förmögenhet och makt från de många till de få i kraft av EU och euron som gått mycket snabbt de senaste åren. Det beror, menade hon, på det sätt som eurozonen och EU-fördragen medvetet harkonstruerats och är inget olyckligt misstag.
Wahl fokuserade på att ett svar på konflikt mellan medlemskap i eurozonen och stopp för åtstramningspolitik inte bara behöver ses som unilateralt utträde. Det kan också ske genom förhandlingar om att övergå till den typ av bindning som t.ex. Danmark har med sin valuta till euron och tidigare till tyska marken.
Med på mötet var också socialisten Vijay Pratap från Indien som förde in en global dimension i det som pågår. Finanskapitalet som blir rikt tack vare det sätt som EU:s fördrag och eurozonen har konstruerats, påverkar också i Indien. Där har nyligen en reform införts som innebär att större sedlar tagits ut ur marknaden utan förvarning i syfte att underordna hela den mycket stora informella sektorn småföretagare under bankkapitalet.
Det finns ett behov av att se EU i ett större sammanhang. Redan när man ser på Europa, menade en deltagare, att det nu står helt klart att det som sker handlar om mer än ekonomi. Med de besked som kommer från EU eliten står det klart att det inte blir någon mer utvidgning av EU. Dessutom kommer alla länder i EU ställas inför kravet att uppfylla EU:s fördrag man skrivit under vilket för Sveriges del innebär att man förr eller senare ställs inför kravet att gå med i eurozonen, enbart Danmark kan stå utanför då man har begärt och fått ett uttryckligt undantag.
Det större Plan B-mötet inleddes med mer allmänna tal från framträdande vänsterpartister som Pernille Skipper från Enhedslisten, Luka Mesec från Slovenien, Zoe Konstantopoulou från Grekland, Jean-Luc Mélenchon från Frankrike och Tiny Kox från Nederländerna.
När konferensen övergick till att diskutera den mer konkreta frågan om hur europeiska monetära unionen fungerar och vad det finns för alternativ tog deltagarna på Lexitmötet helt över igen. Publiken var också väl påläst. Susan George från Attac fick möjlighet att ställa frågan till panelen vad som skulle hända direkt efter ett utträde.
Wahl fick möjligheten att mer i detalj förklara hur hans modell skulle kunna fungera och varför den var trovärdig. Extrema påfrestningar kan uppstå vid ett unilateralt utträde ur eurozonen. I krissituationer kan devalvering av valutan vara ett nödvändigt medel. Det har många gånger visat sig vara ett användbart medel för att komma ur en kris för ett land. Men det för med sig ökning av befintliga skulder till utlandet och behov av förhandling om dessa. Det menade Wahl kommer bli nödvändigt under alla omständigheter när det gäller Greklands skulder som aldrig kommer kunna betalas.
Det finns också risker för accelererande inflation, kapitalflykt, bankrusning och för tredje part i form av länder utanför eurozonen. Det menade Wahl inte gällde i särskilt hög grad för den lösning han förordade. Den skulle bygga på internationella förhandlingar med fasta regler för de ramar växelkurserna ska hållas inom och hur hjälppaket kan utformas för att undvika kollapser. Wahl menade att denna lösning inte var ett val mellan något bra och något dåligt utan snarare en fråga om att välja något mindre dåligt då alternativet att fortsätta på den inslagna vägen leder fel.
Costas Lapavitsas, professor i ekonomi och tidigare grekisk parlamentsledamot för Syriza, påpekade att diskussionen mognat jämfört med de första Plan B-mötena. Det kan synas märkligt då situationen på flera håll förvärrats och ökad instabilitet tycks vara ett kännetecken för den tid vi lever i nu. Men något historiskt är på väg att hända. Den övertro som funnits inom folkrörelser och många partier om att EU skulle kunna bli ett socialt globalt föredöme genom en ständigt tätare samverkan är inte längre förhärskande. De geografiskt stora variationerna med ett mer EU skeptiskt Norden och federalistiskt inställt kontinentalt EU börjar bli möjliga att överbrygga. Det var denna klyfta som hindrade folkrörelsernas European Social Forum att utvecklas. Nu är det istället de rödgröna nordiska socialistpartierna och deras systerpartier i hela Europa som driver fram en flexibel EU-kritik som till sin kärna avvisar den rådande konstruktionen av eurozonen och även ser det som nödvändigt att stödja internationell kamp mot det nyliberala innehållet i EU:s fördrag.
Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet summerade läget med orden att sluta vara lojal mot EU. Det behöver utvecklas alternativ till euromodellen. Det är positivt att vänsterpartierna utvecklar en mer samstämmig EU-kritik. Det kan vara till hjälp för en motsvarande utveckling bland europeiska folkrörelser. Många betonar också vikten av att föra en politik mot nyliberalismen internationellt i hela Europa där rörelser i både länder utanför och innanför EU kan delta tillsammans. Sammantaget är Lexit och Plan B mötet i Köpenhamn ett hoppfullt tecken när det gäller att stärka folkrörelsers och vänsterpartiernas ekonomiska politik och göra enfrågepolitik till ett mer sammanhängande budskap om Europas och våra samhällens framtid.
Text och foto: Tord Björk