Mikael Wiehe kommer in från vänster

Mikael Wiehe. Foto: Emma Lundström

Mikael Wiehe har varit en given person på den svenska musikscenen sedan 70 talet. Hans låtar har präglat flera generationer och blivit en del av det svenska kulturgodset. Det gods som kommer från vänster. Nu firar han 70 år i livet med en omfattande turné och i helgen drog han fullt hus på Vävens scen i Umeå. Det blev en kväll fylld av människokärlek och fortsatt kampglöd.

Det finns nog ingen låt som jag förknippar lika starkt med händelserna i Göteborg 2001, som Mikael Wiehes version av den amerikanske folksångaren Woody Guthries This land is your land. Den enkla, vackra texten i Det här är ditt land från skivan En sång till modet som hade kommit året innan, fylldes av symbolik och sammanfattade på något underliggande vis det vi hade samlats för att uttrycka under EU-toppmötet i Göteborg: motståndet mot George W. Bushs politiska linje och kampen för en värld präglad av solidaritet, gemenskap och hållbarhet.

På Väven i Umeå ackompanjerar en pianist, en gitarrist och ett stråkkapell den gamla proggarens gitarr och karaktäristiska sång. Det fungerar utmärkt. Och låtarna står sig. Första gången Mikael Wiehe spelade i Umeå var tillsammans med Hoola Bandoola Band 1972. De hade från början fått en liten lokal men det kom fyra gånger så mycket folk så de blev flyttade till Universum. Då tyckte bandet att de skulle ha mer betalt:
– Med dubbelt betalt kunde vi skicka hälften till Jan Guillou och de andra som satt i fängelse för landsförräderi [i samband med IB-affären].
Under hela konserten satt publiken ljudlös och blickstilla. När de annonserade att det var sista låten ”rev de stället”:
– Det har varit lika jävla kul att spela i närheten av polcirkeln varje gång.

Den födelsedagssång som Mikael Wiehe gjorde till sig själv på det sjuttionde året blev inte riktigt som han tänkt sig. Därför gav han den till Lasse Stefanz. Dansbandet gjorde den till en hit och sålde massa skivor. Nu spelar Mikael Wiehe låten i alla fall. Leva tills jag dör handlar om att vara med till sista andetaget, försvara det man tror på och förfölja sina fiender så länge man finns till. Precis som Sång till modet, Ska nya röster sjunga och Flickan och kråkan får den mig att tänka på alla som kämpat, kämpar och kommer att kämpa. Flickan och kråkan tillägnade Mikael Wiehe under många år de så kallade ”Galna mödrarna på Plaza de Mayo”. Kvinnorna som under militärdiktaturen i Argentina krävde att få veta vart deras söner och döttrar tagit vägen. Över 30 000 människor bara försvann i Argentina under de där åren på 1980-talet. Men, precis som Mikael Wiehe påpekar under konserten, Argentina har i alla fall, till skillnad från många andra länder i Latinamerika, ställt mördarna inför rätta. Idag har landet världens största nationella genbank med syfte att människor ska kunna återförenas och att barnen till de försvunna ska kunna hittas, barn som fötts i fängelse. Idag tycker Mikael Wiehe att Flickan och kråkan är en sång som ”bevisar tesen att så länge det finns liv så är det aldrig för sent”.

När Hoola Bandoola Band kom till Umeå 1972 var de ”yngst, mest rebelliska och snyggast”. Fem år senare var det slut med det. Då kom Joakim Thåström och Ebba Grön.
– De skällde i alla fall på samma kapitalism som vi. Men fem år senare var allt förlorat, då kom David Bowie och Brian Ferry, Johan Kinde och Lustans Lakejer. Kapitalistlakejer tyckte vi, säger Mikael Wiehe och ler. För några år sedan bad Johan Kinde att få göra en version av hans låt Lindansaren. Wiehe tog det som ett tecken på att ”kapitalistlakejen kommit fram till det väsentliga i livet. Han gillade dessutom covern.

Under konserten ropar någon i publiken att Mikael Wiehe borde spela Björn Afzelius låt Tusen bitar. Då kliver musikern bort från mikrofonen och fram till scenkanten och säger att det är svårt att spela en låt som man inte har spelat sedan 1997:
– Det är 19 år sedan jag sjöng den tillsammans med Björn. Hans bitar är hans bitar och mina bitar är mina bitar.
Det är också när han sjunger Den jag kunde va – låten som han skrev 1997 efter att Björn Afzelius berättat att han fått diagnosen lungcancer och som vännen sedan bad honom spela på sin begravning – som han blir märkbart rörd. Han introducerar den orden: ”Människor som hör ihop, som förknippas med varandra, de kan inte döden göra något åt.”
Efter låten säger han: ”De gudarna älskar dör unga, sägs det. Vi andra får leva vidare så gott det går.”

Han gör Titanic, som han skrev 1978, till en aktuell sång om en andra klassens passagerare som har betalat amorteringarna på huset och precis fått ett jobbskatteavdrag när han plötsligt befinner sig på ett skepp som sjunker under tyngden av sina rövade rikedomar. Han pratar om hur Hoola Bandoola Band upplöstes i full enighet 1976 och hur bandmedlemmarna fortsatte att umgås. Han berättar också hur låten Som ett andetag blev till, hur han inte fick det arr han ville ha från början och hur lång tid det tog innan hans dröm om att Monica Zetterlund skulle sjunga den gick i uppfyllelse. Det är först nu, med stråkkapellet, som han fått det rätta arret:
– Efter 40 år fick jag äntligen det jag ville ha. Trägen vinner!

Det blir självfallet även Dylanbitar och Cohenbitar. Mikael Wiehe har inspirerats av båda. Bob Dylan stadigt. Leonard Cohen sedan denne på skivan I’m your man från 1988 gjorde en sång av en dikt av den spanske poeten och antifascisten Federico García Lorca.
– Då var jag imponerad av att han orkade turnera vid 54 års ålder. Nu är jag 70 och han är 82 och står fortfarande på benen. Jag är allra mest imponerad av att har behållit sin tro på människan och kärleken.
Själv blir jag som allra mest rörd över Mikael Wiehes version av Neil Youngs låt Ohio. Originalet handlar om hur fyra studenter sköts till döds på Kent State University i Ohio under protester mot Vietnamkriget 1974. Wiehes version handlar om de tusentals människor som drunknat i Medelhavet de senaste åren. Låten har fått namnet Dödens hav.

Mikael Wiehe har gjort en egen version av Bob Dylans Ring them Bells och när han ska spela den påminner han om att detta att ringa i stadens kyrkklockor har varit ett sätt att samla folket och varna för annalkande fara.
– Det finns många annalkande faror att varna för idag. Är det inte klimatkrisen så är det dem nyliberala politiken. Är det inte Europas kollaps så är det högerextremismens frammarsch, säger han och sjunger Ring i alla klockor.
Sedan kommer han in på det som ger hopp:Mikael Wiehe. Foto: Emma Lundström
– Överallt där det finns orättvisor finns det motstånd. Överallt där det finns förtryck finns det uppror. I Sioux Nation i North Dakota där de kämpar för sin natur. I Ojnareskogen på Gotland där de också kämpar för sin natur. Bland antirasister och strejkande sjuksköterskor.
Sång till modet sjunger han till alla de människor som kämpar. Det är en sång till dem som vågar se.

När konserten rinner mot sitt slut tackar Mikael Wiehe oss för att vi kom. Han säger att vi alla, utan undantag har utstrålat skönhet och intelligens. Sedan spelar han Det här är ditt land och jag kastas tillbaka till Göteborg 2001. Tårarna är nära.
Det blir stående ovationer och extranummer förstås. Efteråt har han vad han kallar ett ”tupperwareparty” i foajén där han signerar skivor med guldpenna, låter sig fotograferas tillsammans med trogna lyssnare och småpratar med alla som vill. Jag frågar om jag kan få ta ett porträttfoto och han är med på noterna. Vi går runt hörnet. Till den röda dörren som leder in till Vänster Parkett. Han skrockar när han förstår hur jag har tänkt.

Text och foto: Emma Lundström

Dela