Under ett tal i New Hampshire i våras sade Madeleine Albright att ”det finns en särskilt plats i helvetet för de kvinnor som inte stödjer andra kvinnor”. Madeleine Albright var utrikesminister i Bill Clintons administration och hennes tal var en introduktion av hans fru som just påbörjat sin primärvalskampanj för att bli presidentkandidat för Demokraterna. Det var just Hillary Clinton som Albright menade att alla kvinnor borde ställa sig bakom om de inte ville hamna i helvetet. Hon sade att framförallt unga kvinnor ”måste stödja Hillary”.
Några dagar senare vann den andra demokratiska kandidaten Bernie Sanders stort bland unga väljare i Iowa, särskilt bland unga kvinnor.
Ett par månader tidigare satt jag på en restaurang i Columbus, Ohio tillsammans med tio-elva andra kvinnor. Vi hade samlats med kort varsel efter att en kvinnlig reporter från The Washington Post hade tagit kontakt med den lokala gräsrotsgruppen för Bernie Sanders. På plats var bland annat en ensamstående mor med sin dotter, en afroamerikansk lesbisk student som var aktiv i Black Lives Matter, en kvinna som arbetade som barnflicka för att ha råd med sin utbildning på community college, en arbetslös kvinna med en dröm om att börja studera igen efter ett antal hårda år och en äldre kvinna med stor erfarenhet från den socialistiska rörelsen.
Jag kommer aldrig att glömma den kvällen. Hur reportern i hög grad ville få diskussionen att handla om Hillary Clinton och hur de här kvinnorna lyckades få den att handla om varför de valde Bernie Sanders istället. Huvudbudskapet var att senatorn från Vermont hade ett betydligt mer feministiskt politiskt program, ett program där jämlika löner, föräldraledighet, sjukvård och utbildning stod i fokus. Flera av kvinnorna hade hoppats att Massachusettssenatorn Elizabeth Warren skulle ställa upp i presidentvalet. De ville rösta på en kvinna, ”men inte vilken kvinna som helst”. De var socialister. I det här valet var Bernie Sanders det mest feministiska valet för dem.
Men det var Hillary Clinton som vann Demokraternas primärval. Det fick en del av mina kvinnliga vänner i USA att rösta på Green Partys Jill Stein. Andra jobbade febrilt för att Hillary Clinton skulle vinna, även om de fortfarande inte stödjer hennes politik. Precis som Bernie Sanders själv deltog de i Clintonkampanjen för att till varje pris hindra att Donald Trump fick presidentposten. Tyvärr vann den skrämmande clownen i alla fall. Han vann framförallt de röster som ett arbetarparti borde ha vunnit, om det hade funnits ett sådant i USA.
Nu fortsätter mina vänner att kämpa. De har allt mitt stöd, varje dag. Oavsett om de är kvinnor eller män, eller definierar sig på andra vis. Bara häromdagen blev en vän slagen blodig av Trumpsupportrar. Men hen, precis som många andra, fortsätter att protestera mot Trump, eller på andra sätt motsätta sig makten. Hen fortsätter att kämpa för den socialism hen tror på. Hen röstade på Bernie Sanders i primärvalet och Hillary Clinton i presidentvalet.
Någon dag efter det amerikanska presidentvalet fick jag ett brev på posten med en version av Madeleine Albrights budskap. Det finns tydligen en plats för mig i helvetet för att jag inte backat upp Hillary Clinton. För att jag haft mage att skriva om hennes korrupta ageranden, elitistiska agenda och förkärlek för Wall Street. Brevskrivaren verkade tro att jag nu skulle vara glad eftersom Trump vunnit. Det är en bisarr tanke. Jag hade varit glad om Bernie Sanders vunnit primärvalet därför att jag tror att han hade kunnat vinna mot Donald Trump. Men när det stod mellan Clinton och Trump hoppades jag naturligtvis att hon skulle vinna eftersom hon, till skillnad från honom, är för vissa grundläggande mänskliga rättigheter och inte skulle sätta vit makt-personer på viktiga positioner i sin administration.
Med det sagt vill jag ändå understryka att kvinnor som Hillary Clinton och Madeleine Albright aldrig har haft och aldrig kommer att ha mitt stöd. De tillhör och symboliserar en politisk och ekonomisk elit som helt saknar fotfäste bland de gräsrötter som kämpar för ett annat USA. De är ansvariga för politiska beslut som drabbat miljoner kvinnor hårt, framförallt i länder som Irak och Afghanistan.
Så länge Hillary Clinton inte stöttar kvinnorna som kämpar mot en oljeledning och för rent vatten och en framtid för sitt folk i Standing Rock, North Dakota, så länge hon bidrar till och ser åt ett annat håll när miljökämpar som honduranska Berta Cáceres mördas, så länge hon vänder ryggen åt de unga kvinnor som vill ha en feminism som gäller alla kvinnor, och så länge hon föraktar de kvinnor som drabbas av den nyliberala hegemonin, så har hon inte mitt stöd. Inte därför att hon är kvinna, utan för att hon trampar på allt det jag tror på, och på de kvinnor som kämpar för det jag kämpar för.
Madeleine Albrights ord om helvetet är en förvrängning av Dante Alighieri. Även om jag inte tror på varken himmel eller helvete så föredrar jag originalversion: ”De hetaste platserna i helvetet är reserverade för dem som i tider av stora moraliska kriser behåller sin neutralitet.”
Jag är många saker, men inte neutral. Det är därför jag inte kan stötta en politiker som Hillary Clinton. Det är därför jag önskar att jag kunde vara i Standing Rock just nu och stötta de kvinnor som kämpar där. Och det är därför jag längtar efter att återvända till mina vänner i Columbus, Ohio och stötta dem i kampen för ett socialistiskt USA. Ett USA där feminismen inkluderar alla kvinnor, inte bara dem som har det gott ställt.
Emma Lundström
som backar kvinnor som kämpar för ALLA kvinnor
