KRÖNIKA: Borgerliga och socialdemokratiska regeringar i flera europeiska länder har under den senaste tiden bestraffats av väljarna bland annat genom att missnöjda röstberättigade valt nya partikonstellationer till vänster om socialdemokratin och i och med det ritat om den politiska kartan. Anhängare till traditionella vänsterpartier har på flera håll vänt sina partier ryggen och sällat sig till nya antikapitalistiska formationer. Ett sådant exempel är det spanska partiet Podemos.
Själva grunden för bildandet av Podemos härrör från en massiv proteströrelse (M-15 rörelsen, Indignados) som 2011 ockuperade gator och torg i hela Spanien i protest mot etablissemanget och den nyliberala ekonomiska politiken. En handfull djärva vänsteraktivister bestämde sig i början av januari 2014 för att lansera idén om att kraftsamla kring ett nytt alternativ och tre månader senare dundrade Podemos in i Europaparlamentet med inte mindre än fem platser och 8 procent av väljarkåren. Teresa Rodriguez från det trotskistiska Izquierda Anticapitalista (Fjärde Internationalen) blev nummer två på listan. Hur blev det så?
Några vänstersinnade lärare från Plutense Universitetet, däribland den karismatiske Pablo Iglesias, som numera är Podemos generalsekreterare, tillsammans med ledande medlemmar i dåvarande Izquierda Anticapitalista hade diskuterat saken och var överens. Tillsammans vände de sig till Izquierda Unida (Enad Vänster som kan sägas är en slags motsvarighet till V i Sverige och som sitter i parlamentet) med syfte att bilda en enad vänsterfront inför EU-valet 2014. Izquierda Unida ignorerade förslaget. Det skulle visa sig förödande för det traditionella vänsterpartiet. Några av de som förespråkade förslaget åkte bil och på väg till ett möte sa någon i bilen claro que podemos…(klart vi kan…). Fenomenet Podemos föddes och skulle inom kort komma att förändra hela det politiska landskapet. I början av 2014 startade således Pablo Iglesias grupp och trotskisterna i Izquierda Anticapitalista det nya projektet, lanseringen skedde i bokhandeln Traficantes de sueños (Drömsmugglare).
Fem månader efter EU-valet höll Podemos en jättelik grundningskonferens i Madrid där 7 000 aktivister samlades för att diskutera olika texter som hade tagits fram av 38 000 Podemosanhängare med syfte att slå fast organisationens strategi. På konferensen utkristalliserade det sig två strategiska ståndpunkter. Den ena representeradesav kretsen kring Pablo Iglesias. Den andra tendensen fanns kring tre av Podemos fem europarlamentarikerna och bland dessa antikapitalisten Teresa Rodríguez.
Grundningskonferensen beslöt att formellt förbjuda medlemmar från politiska partier i riket att sitta i den nationella ledningen för Podemos som skulle röstas fram några månader senare. Helt plötsligt fråntogs medlemmar i Izquierda Anticapitalista, som var en avgörande politisk faktor vid bildandet av Podemos, att bedriva den inriktning som man alltid öppet bedrivit i Podemos. Gestalter som Teresa Rodriguez kunde därför inte väljas in i den nationella ledningen trots att hon var enormt popular i Podemos.
Podemos ledning kring Pablo Iglesias ville bevara den politiska centraliseringen och deklarerade öppet att han ville vinna riksdagsvalet den 20 december 2015. Izquierda Anticapitalista slog å sin sida fast att allt förändras och att även Izquierda Anticapitalista skulle tvingas att förändras för att kunna fortsätta arbetet att bygga en socialistisk demokrati. På en extra kongress bestämde sig majoriteten av organisationens medlemmar att upplösa partiet och omvandlas till en antikapitalistisk strömning (Anticapitalistas) i Podemos. Det innebar att man beslöt att arbeta lojalt och verka för att Podemos skulle göra bra ifrån sig i valet och skapa folkmakt underifrån.
Sedan dess har det hänt mycket i Podemos. I mars 2015 hölls regionala val i Andalusien och Teresa Rodriguez ledde valrörelsen. Podemos fick 15 procent av rösterna samtidigt som Rodriguez blev vald till generalsekreterare för Podemos i Andalusien. Anticapitalistas Miguel Urban ersatte henne i europarlamentet och sedan dess har han använt denna parlamentariska tribun för att föra ut Podemos budskap i internationella frågor. Sedan kom de regionala valen i resten av Spanien där enhetskandidaturer kring Podemos ledde till ännu flera framgångar som i Madrid, Barcelona, Valencia och Cadiz. Både anhängare av Pablo Iglesias och Anticapitalistas fick mandat i parlamentariska församlingar. Det var just den pluralistiska hållningen som tillåtit diskussioner och meningsskiljaktigheter som skapade framgången. Mindre bra gick det i valet i Katalonien på grund av en otydlig linje i frågan om regional självständighet. Samtidigt iscensatte etablissemanget nya attacker och intensifierade sin hets mot Podemos. Detta kombinerat med att borgerligheten vaskat fram en borgerlig motsvarighet till Podemos (Ciudadanos) har lett till att Podemos opinionssiffror har fallit.
I Podemos förs idag en öppen debatt kring olika viktiga politiska och ideologiska frågor. Det är ingen hemlighet att ledningen kring Pablo Iglesias står för en mer toppstyrd typ av partistruktur medan Anticapitalistas och andra radikala strömningar inom Podemos betonar ett demokratiskt deltagande underifrån. I princip finns det inga tendenser inom Podemos, men det är en ren formalitet. Anticapitalistas är en bärande tendens, de utgör en erkänd och förankrad strömning i och utanför Podemos. Så har det varit från allra första början. Drygt ett år efter partiets bildande är den mycket mer förankrad än tidigare. I verkligheten finns det således två huvudströmningar i Podemos; en runt Pablo Iglesias och en kring Anticapitalistas. Men trots tidvis hårda interna stridigheter har Podemos satt många människor i rörelse. I den bemärkelsen är Podemosprojektets blotta existens i sig ett bevis på att en radikal mosaikvänster öppnar för nya perspektiv i europeisk politik.
Alex Fuentes
