DIKT:
november
gråväder
och krokodiltårarna faller som ett regn
över Champs Élysses den morgonen
faller i strida strömmar
faller i floder;
hotar släcka den eviga elden
på den okända soldatens grav
(Jag minns att jag försökte släcka den där elden
en gång. Jag var full. Jag minns inte om
jag lyckades. Antagligen inte.)
Bomber och skottsalvor,
och den globaliserade eliten ryckte till;
deras megafoner i media skrek:
Död! Död åt mördarna!
utan att inse att det var precis det
som just hade hänt.
En eller två miljoner döda i Irak
250 000 döda i Syrien
kanske 20 000 döda i Libyen
och tusentals till i dom nya franska
kolonialkrigen i Afrika.
(men dom i Afrika är ju negrer, så dom räknas inte)
”Död åt mördarna!”,
utan att inse att det var Paris.
Bokstavligen.
129 sprängda, skjutna
och jag känner bara äckel
maktens megafoner draperar sig i blöblanrusch
skanderar: ”Frihet! Jämlikhet! Drönare!”
”SolidaritetmedParis”?
”Solidaritetmeddraåthelvete”!
”Solidaritetmedsommanbäddarfårmanligga”.
129 döda
jag lägger dom till listan
och försöker andas hopp;
hopp om att vi den dag räkningen görs upp
ställs inför en domare
som är mycket mer mänsklig
än vi någonsin varit.
Jörgen Hassler
