”Alla älskar vår olja, men ingen älskar oss”

Rûnbîr Serkepkanî Poet och människorättsaktivist. Bakgrundsbild: stora Zabfloden nära Erbil i Iirakiska Kurdistan. Foto: jamesdale10 cc-by-sa

 

Alla gator i Erbil pryds av reklam för självständighet. Avsändare är olika företag som säljer smink, tekniska tjänster, kakor, lägenheter och annat. Och alla är överens. Vi måste rösta: Ja, den 25 september smäller det. Då kommer omröstningen som vi så länge har väntat på. Den som avgör om vi ska bli självständiga eller stanna kvar i Irak. Det här låter kanske spännande och hoppfullt för den utan erfarenhet av inbördeskrig och oljebolagens härjning i mina hemtrakter. Masoud Barzani som är regionens illegitima president är den som ivrar mest för självständighet. Han är son till den stora kurdiska rebellen Mustafa Barzani. Det pågår flera rykten om varför Barzani så gärna vill att omröstningen ska ske just den 25 september. Vissa säger att han till varje pris vill gå till historien som den kurdiska ledare som ledde självständighetskampen segerrikt. Vissa säger att han har cancer och att han gärna vill röra om i grytan innan han går hädan. Turkiet och Israel knuffar på i bakgrunden, säger vissa andra. Den dominerande teorin bland de som tvivlar på Barzanis rena avsikter är att det är det enda sättet för Barzani att sitta kvar vid makten och att behålla makten inom Kurdistans ekonomiska och politiska elit som domineras av hans egen familj, Talabani-familjen och vissa andra som står dem nära. Det hela är en stor turkisk komplott, säger vissa andra, så att vår del av Kurdistan inte ska förenas med Rojava och så att Turkiet ska ha en ursäkt för att återta Mosulregionen som i stort sett är det irakiska Kurdistan.

En sak är säker: alla är rädda. Kriget mot IS har knappt tagit slut. Min kompis Rezhiar som är människorättsaktivist och verkar i Sulaimaniya, tvekar att besöka sin egen hemstad Sangeser numera. Han förlorade sju av sina barndomskompisar i kriget mot IS. Deras stora martyrbilder pryder vägkanterna innan man åker in i staden. Det är så med alla. Det finns knappt någon som inte har förlorat någon i kriget mot IS. Vi vill inte ha ett krig till. Turkiet håller på med militära operationer på den andra sidan gränsen. Iran hotar med att stänga alla gränser ifall omröstningen blir av och Kurdistan blir självständigt. Det irakiska parlamentet tillät premiärministern Abbadi att använda militära medel för att försöka förhindra kurdisk självständighet. Vi som är födda på 1980-talet minns hur det blir när Iran, Irak och Turkiet attackerar samtidigt. Det blir blodbad. Vi är trötta på blodbad. Vi vill ha fred och rättvisa.

De floder som bevattnar regionen kan dämmas upp och göra området till en öken, vilket Iran redan har provat med förödande konsekvenser. Iran har redan vid flera tillfällen stoppat flodflödet från de floder som har sina källor på den delen av Kurdistan som ockuperas av Iran, som Elwend, Sîrwan, Zêy Biçûk som bevattnar stora områden både i Kurdistan och i andra delar av Irak. Vatten-(o) rättvisa är redan ett stort hot i Mesopotamien på grund avde länder som kontrollerar de stora floderna. Israel är en av de få länder som har uttryckt stöd för kurdisk självständighet. USA har uttryckligen sagt att de inte stödjer något sånt äventyr. Ingen stödjer oss på riktigt. Vi har inte ens bergen längre eftersom de är avfolkade. Folk är lönearbetare, de är regeringsanställda, jobbar på företag, studerar, planerar att emigrera och urbanisera sig. Sedan den Amerikanska ockupationen av Irak 2003 har de kurdiska makthavarna etablerat en kapitalism där kapitalister och jordägare tagit över gemensamt ägd mark och förvandlat den agrara och pastorala landsbygden fundamentalt. Människor lämnade sina byar, sålde sina djur och flyttade till städerna för att bli anställda av regeringen som poliser, soldater och annat för att få del av de oljepengar som regnade över regionen. Feodalherrarna i min hemdal stal mark från småbönder och skrev över den på sig själva. Säkerhetspolisen var alltid redo för att slå till mot alla som sa ifrån. Alla älskar vår olja, naturgas, vårt motstånd mot IS men ingen älskar oss. Men vi älskar frihet, jämlikhet och rättvisa, och det är endast med de principerna som vi kan nå en verklig självständighet, inte med Masoud Barzanis nåd.

Rûnbîr Serkepkanî

Dela