Så Trump fick stryk till sist. Republikanska nyhetsankare och nyss så lojala partikamrater lämnar honom i strömhopp. Varningarna om hur han skulle behålla makten genom kupp eller processmygel verkar visa sig överdrivna. Om Trump erkänt förlusten när du läser den här tidningen vet vi inte, men det är svårt att se hur han skulle kunna klamra sig fast vid makten nu, ens med våldsmedel.
I skrivande stund vet vi ingenting säkert utom en sak: att miljardärklassen återigen vunnit ett val i USA. Det valresultatet säkrades redan när Bernie Sanders kämpades ned i det demokratiska primärvalet. Framför oss har vi med andra ord fyra år till av ökade klyftor, men för stunden ser det ut som om något tiotusental röster i Michigan kommer fälla avgörandet om det blir med Trump eller Biden i Ovala rummet. Bara det är i sig ett bevis på hur fruktansvärt djup den rådande politiska krisen är.
En märklig tid att gå till kongress och en märklig kongress lär det bli när Vänsterpartiet denna helg samlar sig för 43:e gången. Corona-året markerar en brytningstid i politiken på mer än ett sätt. Framför allt är det en brytningstid på ett djupare plan, vilket får betydligt mindre uppmärksamhet än pandemin (och dess praktiska implikationer på mötesformerna), partiledarskiftet och de opinionsmässiga framgångarna. De politiska kontinentalplattorna är i rörelse, eller om man så vill; den liberala hegemonin med socialdemokraterna som maktpolitisk konstant är nu på allvar på upphällningen
Vår samtid utmålas ofta som en politiskt reaktionär tid – och det är förstås riktigt om man ser till vilka krafter och idéströmningar går fram och etablerar sig i den politiska huvudfåran. Tankegods som vi trott diskrediterat och begravt för tid och evighet visar sig både vara vid liv och kraftfullt nog att kunna mobilisera kring.
Ledaren # 42 2020 ▶ S utpressar för att behålla makten ▶ Politiken blir sluttande plan högerut ▶ Stå fast och sök styrkan i rörelsen …
I början av nittonhundratalet var Sverige ett land med en mycket stökig arbetsmarknad. På tjugotalet var vi till och med världsledande i antal strejktimmar per capita. Detta faktum var förstås bara till del ett tecken på hur stark tidens arbetarrörelse var. Starkt organiserad det vill säga, men svag sett till samhällsställning. Att strejka var ett vapen som fick tas till när inget annat bet.
I måndags fick vi plötsligt besked om seger i en strid som de flesta nog trodde redan var förlorad. Preem, som knappa två veckor tidigare fått grönt ljus av kommunen för utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil stoppar nu alla planer. Företaget förklarar beslutet som helt opolitiskt motiverat; en följd av världsmarknadsläget under corona och att de framöver istället skall satsa på förnyelsebara bränslen.
Finansminister Magdalena Anderssons beskrivning av regeringens budget bör gå till historien: ”Sossepolitik när den är som bäst”.Kanske inte på det sätt hon själv menade när hon ett oräkneligt antal gånger beskrev budgeten som ”historisk” i måndags. En nykter blick säger nämligen vad denna, den bästa sossepolitiken, handlar om: mer av samma politik som sedan årtionden förvandlat Sverige från ett land med ständigt ökande jämlikhet och växande välfärd till ett land där ojämlikheten galopperar och välfärden befinner sig i förfall.
Ledaren # 38 2020 ▶ Polisiära strategier kan dämpa, hindra och avleda ▶ Att vända utvecklingen kräver sociala insatser ▶ Men framför allt krävs det radikal…
För bara några år sedan, och i vad som känns som en helt annan tid, arrangerade Allt åt Alla ”överklassafari” i Stockholms och Göteborgs allra rikaste områden. Då vände en finurlig del av vänstern på den exotifiering som görs av vissa stadsdelar och satte fokus på familjer som lever efter sina egna moralkoder. Namn som Wallenberg, Rausing, Lundin, Ax:son Johnsson. Berättelser om nepotism, skatteflykt, brevlådeföretag i skatteparadis.