Ståle Holgersen.
Ståle Holgersen är norsk socialist och verksam som docent i kulturgeografi vid Uppsala universitet. Han har offentligt gått ut med att han röstat på Rødt, och Internationalen bad om en inblick i hur resonemanget bakom det beslutet ser ut.
De flesta i Sverige vet att det finns två socialistiska partier i Norge. Några tänker nog att Rødt måste vara bättre eftersom de är ”mer radikala”, men det är lite mera komplicerat än så. Ska man som rösta som socialist i Norge kan man tänka båda taktiskt och politiskt.
I år röstade jag på Rødt, delvis eftersom jag i hög grad gillar partiets politik, det är här det finns mest diskussioner om socialism och det finns väldigt många bra människor i partiet. Men jag röstade även av taktiska anledningar. I Norge är spärren 4 procent. Att komma över eller under den betyder för Rødt skillnaden mellan ett till två mandat och cirka tio representanter i Stortinget.
Det andra socialistiska partiet är Socialistisk Venstreparti, där jag hade min politiska barndom. Jag var medlem i ungdomsförbundet från cirka 1997 till 2002 och var även biträdande representant på fylkestinget några år. Jag röstade på SV vid Stortingsval fram till 2013, de sista åren var det framför allt av taktiska skäl. När Rødt låg på ungefär 1 – 2 procent, var det rimligare att rösta SV. Särskilt 2013 var det fara för att Høyre och FrP kunde få majoritet i Stortinget, särskilt om SV kom under spärrgränsen och inte fick utjämningsmandat. Detta var efter att SV hade gjort bort sig under fyra år i regering, kompromissat om det mesta och fallit som en sten i opinionen. Efter detta har den nye ledaren Audun Lysbakken återuppbyggt partiet med en långt tydligare vänsterprofil än vad fallet var under Kristin Halvorsen.
I år röstade många av mina socialistiska vänner (som inte är med i något av partierna) på SV snarare än Rødt. En viktig orsak är klimatet. Rødt kan komma med fina formuleringar om ekologi och socialism från huvudkontoret i Oslo, men känslan hos många – även hos mig – är att partiet skulle kunna sälja ut den saken vilken dag i veckan som helst. Partiet beslutade även på sin partikongress att de är emot vindkraftverk till havs.
SV har en däremot en historia av att vara ett grönt parti, vilket i hög grad förklarar varför ett separat miljöparti aldrig har fått något riktigt genombrott i Norge. Som en internationellt orienterad socialist är jag heller inte komfortabel med den rätt hårda nationalism som Rødt kör på. Detta är nog delvis en efterlämning från maoismen, delvis är det bara populism.
Det har funnits en debatt om att slå samman de två partierna, vilket jag tyckte var en spännande idé när SV låg under 4 procent och Rødt på omkring 1,5. När SV ligger över 7 procent och Rødt på nästan 5 finns det färre anledningar till detta. Snarare kan de fylla olika roller. SV pratar mer om miljö, feminism och skolpolitik och Rødt pratar om industriarbetare och talar till fattiga. Därmed riktar de sig i någon grad till olika segment inom den breda arbetarklassen, vilket kan vara produktivt. Men detta fungerar bara om de inte angriper varandra, och med tanke på hur nära de är politiskt har det varit relativt lite konflikt mellan partierna (särskilt från ledande politiker, även om det så klart har bubblat lite mer på sociala medier).
Valresultatet blev i stort en stor seger för progressiva krafter. Rødt tog sig gott och väl över spärren och har förhoppningsvis etablerat sig som ett socialistiskt arbetarparti i norsk politik. Två faktorer gör dock att jag inte helt kan fira. För det första kom Miljøpartiet De Grønne under spärren. Partiet har fortfarande inte etablerat sig i norsk politik, och är därför i den radikala fasen som miljöpartier ofta är innan de börjar bli desperata för att gå in i regering. Just nu skulle klimatdebatten i Norge behövt ett sådant parti.
För det andra kommer Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti att få majoritet tillsammans, jag hade hoppats de skulle vara beroende av Rødt och/eller Miljøpartiet de Grønne. Tyvärr är SV långt mindre och svagare än både AP och SP, precis som 2005. Men förhoppningsvis har partiet lärt av hur dåligt det gick när just dessa tre partierna styrde från 2005 till 2013.
Ståle Holgersen