”Vi vill se regimen falla!”

Nyheten om den palestinska myndighetens brutala mord på dissidenten Nizar Banat i förra veckan blev knappt mer än en notis i västvärldens mainstreem-media, men skakade  befolkningen på västbanken som gick ut i tusentals på gatorna i flera städer för att kräva att de inblandade ställs till svars. Protesterna har mötts av massivt våld, och nu ser det ut som om den palestinska myndigheten har börjat tappa den sista resten av legitimitet hos den egna befolkningen.

 

Det första Nizar Banat såg när han öppnade ögonen klockan halv fyra på torsdagsmorgonen 24 juni var att rummet han sov i var fullt av män med batonger och metallrör i händerna. Det blev tyvärr också det sista han såg i livet.
Nizar Banat hade gömt sig i sin kusins hus i område H2 som ligger i den Israel-kontrollerade delen av Hebron på den ockuperade västbanken. Nizar Banat hade tidigare blivit beskjuten med skarp ammunition i sitt hem i byn Dura som också ligger i Hebron, men i H1, det vill säga den del som kontrolleras av den Palestinska myndigheten. Vilka som sköt mot familjen Banats hus i Dura förblir okänt, men kanske misstänkte Nizar Banat att den palestinska myndigheten var inblandad och tänkte att han skulle vara säkrare hos sin kusin eftersom den palestinska säkerhetstjänsten inte får göra egna aktioner i område H2 utan israels godkännande. Exakt vad Nizar Banat tänkte när han öppnade ögonen får vi aldrig veta eftersom han fortfarande liggande i sängen blev slagen medvetslös av omkring 20 medlemmar av de palestinska säkerhetsstyrkorna. Hans lealösa kropp släpades sedan in i en bil, och när han omkring två timmar senare blev insmugglad bakvägen på Prinsessan Alias statliga sjukhus i Hebron var han redan död. Kommandots befälhavare såg till att liket fördes direkt till kylrummet utan obekväma frågor eller obduktion.
Trots försöken att mörklägga mordet på Nizar Banat så spred sig nyheten om hans död snabbt som en löpeld över Västbanken och de tusentals som protesterade i bland annat Ramallah och Betlehem mötes av batonger,

tårgas och chockgranater från de officiella säkerhetsstyrkorna och av järnrör och stenar från civilklädda slagskämpar med svarta munskydd. Repressionen radikaliserade parollerna hos demonstranterna som snabbt försköts från att handla om rättvisa för Nizar Banat till att kräva palestinska myndighetens avskaffande.
Journalister som försökte rapportera om protesterna fick också stryk och sina kameror sönderslagna.
Mordet på Nizar Banat var med allra största säkerhet sanktionerat av Israel. Det är omöjligt för den palestinska myndigheten att genomföra operationer i område H2 utan tillstånd från Israel. Nizar var också illa omtyckt av såväl israel som av palestinska myndigheten eftersom han ägnat de senaste tio åren till att kämpa mot säkerhetssamordningen mellan den palestinska myndigheten och Israel och mot EU:s finansiering av den palestinska myndigheten. Han gav sig helt enkelt modigt (eller kanske dumdristigt?) på två av de starkaste väststödda berättelserna om palestinier.

Hans död blev knappt mer än en notis i västvärldens mainstreem-media, men hasbaratrollen, Israels många statligt finansierade nätkrigare, var inte sena att utnyttja mordet för att peka på myndighetens odemokratiska despotism och den palestinska kulturens grymhet, fast den palestinska myndighetens gripande och dödsmisshandel i själva verket är en del av Osloavtalets struktur att lägga ut de ”smutsiga” delarna av ockupationen på en institution som saknar insyn och inte har ögonen på sig i lika hög grad som israels militär.
I nästan 30 år har palestinska myndigheten de facto varit drivande i förstörelsen av Osloprocessens skenbara mål – en livskraftig och oberoende palestinsk stat – för att i stället avlasta ockupationens dagliga ansvar, och låta ett kontrollerat lokalt ledarskap upprätthålla illusionen att palestinierna har självstyre. I stället för en stat har palestinierna fått status quo. Ett status quo som inte är statiskt, utan bara en täckmantel för den pågående styckningen av Palestina och fördrivningen av palestinier.
Det är inom ramarna för denna verklighet som palestinierna kommer att besluta om sin framtid. Att acceptera den nuvarande palestinska myndigheten och dess strävan efter en tvåstatslösning vore att acceptera sakernas tillstånd och cementera dem. Att störta den palestinsks myndigheten skulle sannolikt innebära en omedelbar israelisk återockupation av hela Västbanken.

Frågan i dag är inte så mycket om palestinierna har förtroende för den palestinska myndigheten eller Osloprocessen (tror någon egentligen att de har det?), som huruvida de är beredda att möta osäkerheten, kaoset och risken för att saker och ting blir ännu värre utan den palestinska myndigheten. Detta är en fråga som bara palestinierna själva kan svara på.
Men folkmassorna på Ramallahs gator som skanderar ”Vi [folket] vill se regimen falla” inför den palestinska myndighetens bepansrade säkerhetsstyrkor och våldsamma undercover-agenter har åtminstone redan gett sitt svar på den frågan.

Marco Jamil Espvall

 

 

BAKGRUND

Ett krympande Palestina

Al Nakba (Den stora katastrofen) när 750 000 palestinier fördrevs från sina hem för att bereda plats för staten Israel, lämnade Palestina uppdelat i fyra separata delar: Israel (också kallat ”1948”), Västbanken, Gaza och

östra Jerusalem.

I och med att Osloprocessen inleddes 1993 startade en uppsplittring i många fler delar (jag har hört siffran 16 nämnas), som bara blir alltmer avskurna från varandra med tiden. Jerusalem är nu helt absorberat av Israel, och den etniska rensningen av stadens palestinska invånare (som vi ser i Sheikh Jarrah) är på väg att genomföras.
Israel kommer aldrig frivilligt att ge upp Västbankens underjordiska vattendrag, Jordandalen eller bosättningarna som egentligen är kompletta israeliska städer byggda på befästa kullar på Västbanken.
Resultatet av allt detta är att den så kallade ”framtida palestinska staten” redan innan den ens är skapad inte är något annat än små isolerade ”hemländer”, avskurna, förhindrade från naturlig tillväxt, berövade så mycket resurser som möjligt och helt kontrollerade av den israeliska militären, med eller utan palestinska myndigheten som fikonlöv. Att godkänna detta recept för katastrof som en ”stat” skulle vara att legitimera ett brott. Förkastade världen Sydafrikas cyniska försök att fånga sin svarta majoritet i nominellt oberoende ”hemländer” bara för att låta Israel komma undan med exakt samma trick?
Delningsplanen från 1947 gav mindre än en tredjedel av Palestinas befolkning (den judiska) 56 procent av marken, vilket förståeligt nog förkastades av den palestinska sidan som grovt orättvist. Oslo reviderade det som var kvar för palestinsk räkning till 22 procent och i dag kontrollerar den palestinska befolkningen omkring 12 procent. Även om de 22 procent som Oslo utlovade på något sätt skulle komma tillbaka upp på förhandlingsbordet skulle det ändå vara uppenbart orättvist. Israel kommer aldrig att ge upp kontrollen över gränserna och de viktigaste resurserna. Israels judiska befolkning kommer sannolikt att minska med tiden medan de muromgärdade urbana palestinska gettona kommer att växa befolkningsmässigt, men inte till ytan.

Marco Jamil Espvall