Ledaren # 26 2021
▶ Robinsonsåpa i riksdagen
▶ Klassfråga sände chockvåg
▶ Inga ursäkter och reträtter
Stefan Löfvens ord efter beslutet om sin avgång lär knappast gå till historien, bortsett från dumstrutshistorien:
”Det här är det svåraste politiska beslut som jag har fattat.”
En socialdemokratisk statsminister som ingått januariavtal för högerliberal offensiv mot den gemensamma välfärden och strejkrätten, som rakt emot LO drivit fram försämringar av anställningstryggheten, som försökt pressa igenom marknadshyror mot sina egna vallöften och väljare, anser att livets svåraste politiska beslut är talmansrundor. Kanske säger det något, inte bara om haveriet, för svensk arbetarrörelses S-märkta ledargarnityr, utan även om det svenska politiska livets degeneration. Den formliga besattheten av politiken som maktspel, sidbyten och korridormygel tycks mer präglad av Robinsonsåpor än av samhällslivets utmaningar.
Så när Vänsterpartiet för en enda gångs skull chockbehandlade rikspolitiken med en omisskännlig klassfråga gick ett skalv genom riket. ”Hur vågar de! V populariserar högerpopulism. Nooshi ’skrider brud’ med Jimmie Åkesson. Förlorar all antirasistisk trovärdighet”… (ur veckans liberala pressröster). Alltmedan Löfven förstås skyller regeringskrisen och hans moster på V för att blockera överströmningen av väljare och medlemmar. Trettio års nyliberal söndertrasning av social trygghet tycks som bortblåst när han samtidigt smörar för fortsatt samarbete med C och den villiga högermarionetten L.
Ur denna soppa finns ingen annan utväg än rakryggade, tydliga och självständiga politiska svar på de stora samhällsfrågorna. Förankrade i de folkliga utomparlamentariska rörelserna – inom vänsterns omkrets förstås men även inom den socialdemokratiskt dominerade arbetarrörelsen och övriga folkrörelsefamiljen liksom i nya sociala rörelser – kan en oemotståndlig potential utvecklas för att både stå emot högerblocket och forma en solidaritetspakt underifrån för framtiden.
Dagordningen för en sådan rörelseriktning är inget mysterium: jämlikhet och ekonomisk omfördelning, gemensam välfärd utan vinstplundring, samhällsplanerad klimatomställning, demokratisk offensiv för fackliga och mänskliga rättigheter mot rasism och diskriminering… Ja, i realiteten återfinns konkretiseringar av en sådan kurs i de flesta folkrörelsesammanhang.
Haken är undfallenheten, bristen på självförtroende och tillit till det folkliga Sveriges egen styrka. Därav ståndpunkternas förvandling till tomma eller bortförhandlade ord.
Visst, realiserandet av goda föresatser i motsträvig, förvirrad och inte sällan fientlig social terräng löper aldrig spikrakt. Men chockvågen från Vänsterpartiets näve i bordet mot marknadshyror säger något om det möjliga, utan dimridåer och ursäkter. Att inte bara Vänsterpartiet översköljts av tusentals nya medlemmar de senaste dramatiska dagarna utan även att Reformisterna inom S höjt tonläget och att något tycks ha väckts bland många människor utanför ”kammaren”, ger en antydan.
Oavsett talmansrundor, riksdagsrockader eller extraval utgör den beslutsamheten och tilliten grunden för det tryck vi nu har att mobilisera underifrån och fläta samman till en social kraft som kan försätta nyliberala berg och ruttna kompromisser – och inte minst hotet om kommande högerstyren.
Slut på efterhängset svassande efter ”mitten” är vad som måste gälla för hela arbetarrörelsen och vänstern rakt igenom talmansrundor, extraval och politiska stormar.
Nu är ingen tid för eftergifter och reträtter.