Infälld: Sofia Dahlén. Foto: Arvida Byström
Sofia Dahléns debutbok Patient har väckt en hel del uppmärksamhet. I skönlitterär form skildrar hon relationen mellan två systrar där den ena efter självmordsförsök är tvångsintagen på en psykiatrisk klinik. Vi får här följa den ”friska” systerns roll, vedermödor och inre känslor som närmast anhörig.
Den slutna psykiatrin är något av ett sorgebarn inom svensk välfärd. Antalet faktiska vårdplatser är starkt underdimensionerat. Det måste till mer eller mindre uppenbara självmordstendenser eller regelrätta psykoser för att någon ska bli intagen. Få arbeten kräver mer professionalism, empati och erfarenhet än det som mentalskötare, men specialistutbildningen till yrket lades ner i Sverige redan på 1990-talet. Visst kan man som undersköterska bygga på med studier i psykiatri, men många som idag arbetar som mentalskötare har inte den grund att stå på som yrket egentligen förpliktigar. Därtill är det dåligt betalt, vilket än mer förminskar dess popularitet och försvårar rekryteringen. Utifrån inte minst dessa aspekter är det värdefullt med alla försök att kasta ljus över den rådande situationen i detta ”låsta” samhällsrum.
I Patient är också utgångspunkten för den anhöriga systern svårast tänkbara, att den intagna för tillfället verkligen inte vill leva vidare utan genomför upprepade självmordsförsök. Ja, hur förhåller man sig, för att kunna bidra till att saker och ting trots allt ska vända till det bättre, i en sådan mardrömssituation? Systern drar i detta sammanhang paralleller med sitt arbete som byggnadsingenjör och brokonstruktör: ”Jag har en examen och jag är din syster jag räknar på hållfastheten och kan hållas ansvarig vid olycksfall”. I första delen av boken lyckas också Dahlén att förmedla en täthet i sitt berättande – med de ingredienser som är lite av den slutna psykiatrins vardag: tablettdosering, elbehandling, dygnsvak och 24-timmars permissioner.
Men självmordsförsöken bara fortsätter och i senare delen av boken är det som att Dahlén tappar taget om sin framställning, att verkligheten blir så ruggig att den inte längre riktigt går att fästa på pränt. Det blir allt svårare att hänga med i hennes associationsbanor och den personligt hållna texten känns inte längre riktigt allmängiltig – synd mot bakgrund av att inledningen var så lovvärd. Men det är självklart inte enkelt att klä blytunga lidanden i ord och Sofia Dahlén bestod oss med ett ambitiöst försök.
När jag väl lagt Patient åt sidan kommer jag att tänka på två andra böcker som tar upp problematik av detta slag och som jag gärna vill rekommendera. Dels handlar det om Mariann Uddbergs Till minnet av Mari (1982), en dokumentär skildring där Mari är en 20-årig flicka som begår självmord. Vi får här ta del av Maris anteckningar tiden före att hon avslutar sitt liv och författarens (moderns) dagbok det första halvåret efter dotterns död. Den andra boken är Per-Gunnar Evanders skönlitterära roman Det sista äventyret (1973) där vi får följa huvudpersonen Jimmies väg ner i en djup kris, psykiatrisk vistelse och sedermera vägen mot en återstart/nyorientering. Det sista äventyret har även filmatiserats (med Göran Stangertz i huvudrollen). Berättelsen är dessutom värdefull genom att den – som ett tidstypiskt tecken – ger oss en inblick i en alternativ behandlingsmetod där Jimmie, som del av ett patientkollektiv, får möjlighet att vistas nära naturen.
Att ta fasta på är också psykoterapeuten och författaren Patricia Tudor Sandahls tankar om att psykiska kriser: om vi väl tar oss ur det svåra, kan göra våra liv rikare. Jag tror att det ligger en hel del i det, att det skalar av vår vandring genom tiden så att väsentligheterna framstår som mer tydliga samt att det övervunna tillståndet är en mäktig erfarenhetsbrunn att ösa ur.
Anders Karlsson