Ledaren # 6 2021
▶ Nationell småskurenhet löser ingenting
▶ Forskningen efterfrågar statliga initiativ
▶ Storskaliga lösningar öppnar för flera
År 1947 vaccinerades fem miljoner New York-bor mot smittkoppor på två veckor. I skrivande stund har samma delstat inte kommit upp i halva den siffran – och då talar vi inte procent av befolkningen utan i absoluta tal. All den tekniska och infrastrukturella utveckling som ligger mellan oss och åren efter andra världskriget och vår samhälleliga förmåga har om något blivit sämre. Det är faktiskt alldeles oerhört.
Det är också symptomatiskt för tiden vi nu lever i att vi upplever ofantliga förändringar av klimat och livsmiljö som fungerar som grogrund för nya smittor, samtidigt som den globaliserade ekonomin ger alla förutsättningar för snabb och effektiv spridning – och ändå syns inga globala initiativ för att skapa beredskap. En sådan sak borde ju inte ens vara en ideologisk fråga. Det vill säga, även om man argumenterar som en ledarskribent på Dagens Industri och säger att alla katastrofer till trots så väger ändå fördelarna med global kapitalism över, så måste vi väl i rimlighetens namn bygga något slags samhälleligt skydd mot riskerna?
Men istället för känslan av global ödesgemenskap är det väl ingenting som utmärkt coronans tjugotal så mycket som småskurenhet, kortsiktighet och egoism. Länder konkurrerar om de för få vaccin som den konkurrensutsatta marknaden förmår framställa och istället för att en större politisk diskussion om det rimliga situationen käbblas det om vilka som skall gå först i kön. Diskrepansen mellan vad som behövs och vad som görs är så total att det nästan är svårt att skriva sakligt om, för varje politiskt krav framstår som ett slag i tomma luften. Så vi gör kanske bäst i att lyfta fram de förslag som faktiskt kommer från forskningen. Björn Olsen, överläkare och professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet, har i årtionden varnat för hur den rådande ordningen ger upphov till pandemier. Nu varnar han för risken med mutationer när vaccinationen gjorts till en världsmästerskap i resurskoncentration och alla vaccin koncentreras till världens rikaste länder. Pandemier är till naturen globala, deras spridning är internationell. Alltså måste lösningarna vara internationella. Corona kommer vi antagligen att behöva leva med i årtionden och då kan inte privata vinstdrivande bolag förväntas forska fram vaccin när ett utbrott väl skett. Olsens förslag är statliga vaccinfabriker som ständigt och systematiskt arbetar med att utveckla och ta fram nya vacciner.
Det borde väl till och med en borgare stödja? Rent krasst samhällsekonomiskt vore det förstås bättre än de förödande effekter som utbrott har på marknaden. Så varför verkar det vara så politiskt omöjligt? Kanske är det just inslaget av planering och offentlighet som framstår som så djupt oroande i en (o)ordning som så fullständigt styrs av privata intressen. Kanske anas att om vi skulle se internationell storskalig samordning mot pandemier, så öppnar det Pandoras ask. För en global egalitär lösning pekar mot en annan. Om vi samordnar våra samhällen mot effekterna av globaliseringen och fossilkapitalismen, då kan vi också samordna oss mot orsakerna.