Ledaren # 8 2021
▶ S hårdare mot Sverigedemokraterna
▶ Symboliska markeringar räcker inte
▶ Kräver uppgörelse med nyliberalismen
Det har verkligen blivit tydligt att socialdemokraterna på bred front skärpt tonen gentemot SD. ”Jimmie Åkessons utspel om att Sverige ska stoppa all invandring som utgör en ’kulturell belastning’ visar med all önskvärd tydlighet hur Sverigedemokraterna har radikaliserats i sin invandringskritiska retorik,
i takt med att övriga högerkonservativa partier har öppnat upp för samarbete med dem” skriver två socialdemokrater i Göteborgs-Posten (22/2).
Och visst har SD blivit djärvare. Borta är det något stukade parti som 2020 hamnade i skymundan när samhället plötsligt satte ett verkligt hot i fokus. 2021 sätter SD återigen migrationsfrågan på den politiska dagordningen och skärper därmed den polarisering som så många debattörer fruktar. Det kan tyckas vara ett högt spel för ett parti som står och stampar i farstun till högerns finsalonger, men det visar faktiskt bara att Sverigedemokraterna vet vad de gör. De tänker nämligen inte gå i samma fälla som Moderaternas tidigare regeringspartners och lydigt titta på medan deras egen profil suddas ut och deras väljare en efter en går till Moderaterna. Icke längre, ty Sverigedemokraterna vill mer, de är med i matchen för att genomföra en nationalistisk omdaning av samhället.
Om övriga högern anpassar sig till SD är de alltid beredda att gå ett steg till. Den som vill sitta i regering med dem har en guppig färd framför sig.
Så för de nuvarande regerings- och stödpartierna gäller förstås att försöka omöjliggöra en högerregering med SD som part. Bakom alla utspel ligger förmodligen en blandning av egenintressen och genuin rädsla för den politik Sverigedemokraterna skulle driva igenom om de gavs makten. Det är säkerligen inte nog för att rubba Ulfs och Ebbas regeringsprojekt, men väcker nog ett och annat dåligt samvete i partierna.
Men visst är det ändå något som skaver? Det ligger något senkommet och yrvaket över de starka reaktioner som hörs nu från regeringspartierna. Dessutom anas en unken ton av hyckleri. Socialdemokraterna har ju själva visat sig ganska flexibla med de flesta principer kring flyktingpolitik. Morgan Johansson har hittat på en helt egen alternativ historieskrivning kring hur flyktingpolitiken fram till och med 2015 var ett påtvingat arv från Reinfeld – som om ingen skulle minnas de löften som då gavs om flyktingsolidaritet och gemensamt ansvar.
Sedan dess har det varit fem år av konstant lekande med elden för att komma åt SD-opinionen och problemformuleringsprivilegiet. Men ju mer Sverige bryter mot internationella bestämmelser, ju fler som slängs ut utan rättssäker prövning, desto mer hårdnar klimatet och desto mer formas landet av ett parti som sitter
i opposition.
Nu är det aldrig bra att vara politiskt långsint. Om socialdemokraterna på allvar slutar flirta med sverigedemokratisk politik så är det både ett och två steg i rätt riktning. Om det mot all förmodan skulle innebära att en blå-brun koalition blev politiskt omöjlig vore det några till, men för att på riktigt vända den nationalistiska opinionen finns det bara en väg – och den kräver ett brott med nyliberalismen.
Allt annat blir som världssamfundets försök att stoppa pandemin, samtidigt som man göder dess grundorsaker. Det finns faktiskt inga alternativ.