St Petersburg i söndags. Foto: Okras/wikimedia cc-by-sa
▶ Navalnyj har kallat ut folk på gatorna men kan inte styra dem
▶ Missnöjet med Putin är stort, men oppositionens väg är oklar
▶ Demonstranterna hämtar inspiration från vitryska protesterna
KOMMENTAR
Söndagens massdemonstrationer i Ryssland var de största sedan proteströrelsen mot Putin började 2011, och allt tyder på att manifestationerna kommer att bli ett stående inslag under våren, då oppositionen vill göra varje söndag till en demonstrationsdag mot regimen. Det var den högerpopulistiske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj som uppmanade folk att ta till gatorna i samband med att han greps på Moskvas flygplats den 17 januari, då han kom hem efter att ha vårdats fem månader på sjukhus i Tyskland för förgiftning.
Dagarna efter gripandet släppte Navalnyjs antikorruptionsteam en avslöjande film om Putins lyxliv i sitt palats vid Svarta havet, vilket tyder på att Navalnyjs spektakulära återkomst, trots riskerna, är en del av hans plan för att få ett större politiskt genomslag. Det betyder dock inte att alla som hörsammade hans uppmaning att gå ut på gatorna sympatiserar med honom politiskt, men att folk tycker att han har blivit orättvist behandlad, samt att det finns ett jäsande missnöje med Putins styre efter flera år av ekonomisk stagnation.
Det finns också flera skillnader mellan de senaste demonstrationerna och proteströrelsen för tio år sedan. De aktuella demonstrationerna genomfördes utan tillstånd. Tidigare har oppositionen nästan alltid sökt och fått tillstånd från myndigheterna för sina sammankomster. Dessutom var de tidigare demonstrationerna i princip alltid fredliga, men den här gången blev det sammandrabbningar mellan demonstranter och polis på flera håll. Och medan proteströrelsen för tio år sedan var koncentrerade till huvudstäderna Moskva och Sankt Petersburg, ägde söndagens protester rum samtidigt i över hundra städer runtom i Ryssland.
En annan stor skillnad är att de nya protesterna saknar ledarskap. Den häktade Aleksej Navalnyj kan visserligen ses som en mobiliserande aktör, men han kontrollerar inte protesterna och kommer inte kunna styra var de tar vägen. Proteströrelsen för tio år sedan leddes av en bred koalition med vänsteraktivister, liberaler och nationalister. Dessa är idag splittrade efter de senaste tio årens repression och interna intriger.
Det är därför minst sagt oklart hur den nya proteströrelsen kommer att utvecklas, vilka krafter som tar ledningen för rörelsen och var det hela tar vägen. Ett troligt scenario för den närmaste tiden är att det blir som i Vitryssland. Där samlas hundratusentals människor sedan fuskvalet i augusti förra året fortfarande varje helg för att demonstrera mot landets diktator Aleksander Lukasjenko. Även denna proteströrelse är till synes ledarlös, med oppositionsledaren Svjatlana Tsichanouskaja i exil. En stor skillnad är så klart att Lukasjenko kan och har begärt stöd från Ryssland för att kunna behålla sitt grepp om makten. Putin har ingen att vända sig till för att få samma sorts hjälp om det skulle krisa.
Putins svar på demonstrationerna kommer troligen bli en kombination av massgripanden och att offentligt ignorera rörelsen för att försöka trötta ut den tills det hela blåser över. De folkliga och okontrollerbara inslagen i den nya rörelsen kan också komma att skrämma bort delar av den liberala eliten, som är missnöjda med vissa aspekter av av Putins regim, men inte vill se någon revolutionär förändring som hotar det marknadsliberala systemet.
Per Leander