Det är söndag. Läget är svårt. Statsministern ska hålla tal till nationen. På gatorna undviker vi varandra. Världen gråter över förlorade liv. Människor är osams över hur allting ska hanteras. Stämningen är tryckt. Ingenting är sig likt. Det mesta är inställt. Julen hänger i luften.
”Har du spritat?” är en vanlig fras. Det lilla barnet visar med händerna varje gång vi kommer innanför dörren: hon vet precis hur man gör.
Det är söndag och vi längtar efter alla de människor som vi inte har träffat på länge. Längtar efter att kramas. Längtar efter normala samtalsämnen. Längtar efter att aldrig mer behöva nämna ord som Corona, Covid-19 och pandemi.
Det är söndag och vi sitter vid matbordet. Den lilla visar med händerna. Sjunger litegrann. Nu vill hon ha musik. Och vi gör det som vi har gjort så många andra kvällar under pandemin: vi lyssnar på barnlåtar. Men inte vilka barnlåtar som helst.
Vi lyssnar på barnlåtar som gör oss lyckliga.
På O-låten från 1975, där Eva Remaeus, Brasse Brännström och Magnus Härenstam sjunger så att vi får gåshud och glädjetårar och sjunger med allihop.
På Alice Babs helt otroligt svängiga version av Mors lilla Olle från 1963, som får det att rycka i kroppen och pirra i tårna.
Vi försöker hänga med i Olle Adolphsons version av Beppe Wolgers tungvrickande, underfundiga, finurliga, härliga Okända djur från 1967 och röjer loss till James och Karins Älgarna demonstrerar och Flygarhunden från Mirleft från 1974. Karin Liungman själv gör oss glada ända in i själen med sin Jyckarnas fredsvals från 1981 och Hasse Alfredson har gjort att Styrman Karlsson nu för det mesta gör oss sällskap under pottstunderna. Det gäller bara att förklara att han inte sätter foten i just vår potta.
Allan Edwall sjunger Luffarvisan nästan varje kväll och lika ofta avslutar Björn Gustafson sessionen med sin finstämda, mjukt behagliga och vänliga version av Alfons-visan.
Och varje kväll blandas lyckan med ett litet vemod. För de flesta av dem vi lyssnar på finns ju inte längre. De hade redan varit borta länge när pandemin slog till. Deras röster lever, men de har saknats i många år.
Vi tänker att det är tur att de har funnits.
När Brasse Brännström ryser till av välbehag åt sitt ”poff” så gör vi det med. Hans uttrycksglädje blir vår glädje. Alice Babs röstlyster värmer oss, Karin Liungman rycker upp oss och Allan Edwall känns precis alldeles som hemma.
Livet under en pandemi handlar om att uthärda. Och om att hitta allt det där som kan lyfta, som kan höja, som kan skapa små bubblor av skratt och glädje mitt i all tryckande, tyngande oro, rädsla och sorg.
Musik är en sådan bubbla. Utan den skulle allt vara så mycket värre.
Emma Lundström