När det känns som att varje person du möter behöver prata av sig om hur mörk samtiden är och det knappt går att lyssna på radion utan att bli deprimerad. När det blir allt svårare att andas i många av världens länder och diktatorerna inte bara består av fanatiska generaler, utan även av avdankade affärsmän med storhetsvansinne. Och det överhängande hotet om ett inbördeskrig i USA börjar tas på allvar. Då behövs det andra berättelser. Den afroamerikanska mångkonstnären Faith Ringgolds verk visas just nu på Bildmuseet i Umeå. De vittnar om att det har varit väldigt mörkt förut. Och att motstånd och kamp är enda vägen framåt.
Hon föddes i Harlem 1930. Konstnären, aktivisten och författaren Faith Ringgold. Modern var sömmerska och designer. Fadern beskrivs som en sagoberättare av stora mått. Båda hade arbetarklassbakgrund.
Uppväxtåren präglades av den så kallade Harlemrenässansen. Perioden mellan första och andra världskriget då stadsdelen Harlem i New York upplevde en kulturell och intellektuell blomstring som har satt omfattande spår i
hela världen.
Hemmet besöktes av kulturpersonlighet som jazzmusikerna Duke Ellington och Langston Hughes. Jazzsaxofonisten Sonny Rollins var hennes barndomsvän.
Trots att rasismen, fattigdomen och förtrycket fanns precis överallt i Harlem under depressionsåren, har Faith Ringgold sagt att hon kände sig trygg och skyddad. Hennes kärleksfulla familj gav henne den tryggheten.
Föräldrarna fick henne att känna sig älskad. De fick henne också att satsa på konsten. Att söka in på en konstutbildning.
Den enda konstutbildning som antog kvinnor 1950 var den som ledde till ett arbete som bildlärare. Faith Ringgold har också arbetat som lärare i perioder. Men den egna konsten har inte kommit i andra hand. Genom åren har hon skapat tavlor, lapptäcken, skulpturer och barnböcker.
Verken är inspirerade av uppväxtårens kulturella flöde – de människor, den poesi och den musik hon fick med sig från början. Av västafrikansk konst och författare som James Baldwin och Amiri Baraka. Av impressionism och kubism. Men också av den rasism, sexism och segregation som präglade varje dag, varje ögonblick av livet. Av medborgarrättsrörelsen och kvinnorörelsen.
De teman som Faith Ringgold har valt har gjort att hon, framförallt till en början, har sålt väldigt dåligt och att gallerister och samlare undvek hennes verk. Detta är också något som hon har gjort till ett tema genom sitt konstnärskap: exkluderingen. Hur afroamerikanska konstnärer har stängts ute från de rum som ska vara till för konsten.
Hennes första politiska tavlor kom 1963 och hette American People Series. Serien bestod av porträtt av den amerikanska livsstilen i förhållande till medborgarrättsrörelsen. Stora muraler med namn som The Flag Is Bleeding och Die.
I en intervju i tidskriften Hyperallergic, 2019, säger hon att hon inte kunde måla landskap 1960, inte låtsas som om allt var okej. Med oljetavlor som For Members Only, Neighbors, Watching and Waiting och The Civil Rights Triangle förkroppsligade hon rörelsen.
1972 gjorde hon en muralmålning för kvinnoavdelningen på fängelset Rikers Island. Den visade kvinnor i olika yrkesroller och byggde på ett stort antal intervjuer som Faith Ringgold hade gjort med de intagna. Tanken var att ge
dem en känsla av att det fanns ett annat liv än det bakom lås och bom. For the Women’s House räknas som hennes första feministiska arbete.
Även The Slave Rape Series påbörjades 1972. Perspektivet i de tavlorna tillhör de afrikanska kvinnor som togs till fånga och såldes som slavar. Faith Ringgold började också vid den tiden att jobba alltmer med lapptäcksteknik. Hennes mor, Willi Posey, lärde upp henne i den textila konsten och tillsammans skapade de ett fantastiskt lapptäcke: Echoes of Harlem, 1980. Ett år senare dog modern och 1983 kom Mother’s Quilt, som är en del av utställningen på Bildmuseet. Lapptäcket är ett sorgearbete och består av tygbitar som Faith Ringgold och modern hade sparat för framtida samarbeten.
På plats i Umeå finns även andra oerhört talande och gripande lapptäcken. We Came to America från 1997 berättar om den påtvingade migrationen från Afrika till Amerika. Who’s Afraid of Aunt Jemima från 1983, förvandlar det amerikanska varumärket Aunt Jemima till en ikon för afroamerikanska kvinnor, istället för en schablonbild av en svart hushållerska.
Faith Ringgold har sagt att lapptäckena länge var ett substitut, ett sätt att göra sig hörd under en period när inget förlag ville publicera hennes självbiografi. Först 1995 kom We fled Over the Bridge som handlar om hennes liv och konstnärskap. Från uppväxten i Harlem och Sugar Hill, till framgångarna senare i livet.
I fem årtionden har Faith Ringgold utmanat orättvisor och förutfattade meningar om afroamerikansk identitet. Hon har varit en feministisk och antirasistisk aktivist sedan 1970-talet och startat flera organisationer med fokus på kvinnors konst och afroamerikaners konst. Hon var också med och grundade National Black Feminist Organization.
För några veckor sedan fyllde hon nittio år. Och hon fortsätter att skapa.
Den retrospektiva utställningen på Bildmuseet i Umeå speglar dessa årtionden med målningar, textila arbeten och grafik. Den pågår till och med 10 januari 2021.
Text och foto:
Emma Lundström