Foto: Emma Lundström
Det har varit ovanligt lite fjärilar i sommar. Först var det inga alls. Sedan kom citronfjärilarna och pärlemorfjärilarna. Men inte en enda amiral eller sorgmantel.
Dessutom har det blåst. I princip oavbrutet. Så att vi måste tala högt till varandra för att höras. När vi nu måste sitta på ett sådant avstånd.
Det är lätt att se symboliskt på saker och ting när livet känns så skört och ovisst som det gör under en pandemi. Uteblir fjärilarna kan det ses som ett omen.
Men troligtvis har det med klimatet att göra, eller någon lokal miljöproblematik.
Blåser nordan konstant i flera dagar, så är det för att påminna oss om att ingenting är som vanligt.
Men naturligtvis har vindens riktning och styrka andra orsaker.
Det är bara det att när allting är i gungning, när folk hamstrar guld och stormakter försöker roffa åt sig ensamrätt till eventuella botemedel, så är fjärilarna och nordanvinden mer handfasta, näraliggande problem att fundera över och spekulera kring.
De blir symboler för något större, mera ogripbart.
Ett avgörande skeende i tiden.
”Vi håller oss mest hemma. Tar en cykeltur ibland med de närmaste vännerna. Ser på medan vårt land faller samman.” Skriver en vän i USA:s rostbälte.
Skelettet av en skarv dyker plötsligt upp på havsbottnen i strandskvalpet bland en massa kvardröjande badgäster som ingenting har märkt.
Vingarna är utfällda och skelettet är nära på barskrapat.
Men vingpennorna sitter kvar. Döden mitt ibland oss.
Ett makabert utropstecken.
Människorna – med sina solstolar och sin högljuddhet och ibland totala hänsynslöshet – blir som märkliga karikatyrer. Som dronter som inte förstår sitt eget bästa. Som inte begriper att stupet ligger alldeles intill.
En nysning bort.
En annan vän i rostbältet rapporterar att folk är upprörda över att uteställena måste stänga klockan tio på kvällen. De nöjer sig inte med att hemmakarantänen har upphört i den delstat de bor i. De vill trängas så långt in på natten som det går. Trots att Corona fortfarande är i full swing.
Andra människor trängs på badstränderna i Skåne och på Gotland. Ytterligare andra trängs på andra stränder runtom i världen.
Utmanar ödet.
Känner sig odödliga.
Det är lätt att i dessa dagar tänka: vad är det för fel på folk?
Det är inte särskilt konstruktiva tankar.
Då är det bättre att fundera över fjärilar och vindar.
Emma Lundström