Hur kom det sig att 170 polska ubåtsmän internerades i Mariefred under andra världskriget? Historien om dem är inte okänd, men bortglömd av de flesta i Sverige. Jan Czajkowskis pappa var en av besättningsmännen.
Den 1 september 1939 marscherade tyska trupper över gränsen till Polen. Samtidigt inleddes ett artilleribombardemang av de polska ställningarna vid Östersjökusten.
Polen hade fem ubåtar, alla baserade utanför kuststaden Gdańsk. De hamnade omedelbart i hetluften. Deras försök att slå tillbaka med torpeder och minor mot tyska ubåtar och fartyg hade ingen större framgång. Samtidigt fick de allvarliga skador av tyska sjunkbomber, vilket krävde omfattande reparationer. Men redan efter någon dag var de polska hamnarna sönderbombade eller under kontroll av den tyska marinen. Det gjorde reparationsarbetena begränsade till den polska marinbasen på halvön Hel som fortfarande höll stånd under en vecka.
Snart var situationen ohållbar. Den polska marinledning gav order om att när ubåtarna inte längre var i stridbart skick skulle de försöka ta sig ut genom Öresund till England, där spillrorna av den polska flottan hade omgrupperats. Om detta inte var möjligt skulle man ta sig till neutral hamn i Östersjön, med andra ord till Sverige.
Två av ubåtarna lyckades ta sig till England. Men för de återstående tre visade sig vägen ut vara omöjlig utan att hamna i tyskarnas händer. Alternativet blev alltså att ta sig till svensk hamn. Den 17 september upptäckte en svensk patrullbåt den polska ubåten Sęp (Gamen) utanför Landsort. Följande dag dök nästa ubåt, Ryś (Lodjuret), upp på svenskt vatten. En vecka senare anlände Żbik (Vildkatten) till Sverige. I besättningen på Żbik ingick min pappa, Józef Czajkowski, då 21 år gammal och placerad som elektriker på ubåten.
Ubåtarna eskorterades först till Stavsnäs. Enligt internationell lag har krigförande fartyg rätt att angöra neutral hamn upp till 24 timmar för nödvändiga reparationer. Därefter ska de avväpnas och interneras. De polska ubåtarna hade sådana skador att det inte var möjligt att sätta dem i fungerande skick inom ett dygn. Därför blev internering det återstående alternativet. Ubåtarna fördes till Vaxholm, där polackerna kom att interneras under bevakning i nedlagda ingenjörskaserner under ett halvår.
Ganska snart beslutade den svenska regeringen att godkänna möjligheten till korta permissioner för ubåtsmännen. Dock efter att försiktigtvis i november först ha ställt en fråga till tyska ambassaden om de accepterade detta.
Polackerna blev väl mottagna i Vaxholm. Kyrkan, Röda korset med flera hjälpte till att anordna olika fritidsaktiviteter, och en del privatpersoner lämnade matpaket och bjöd även in matroserna till sina hem. Polackerna fick även möjlighet, både i Vaxholm och senare i Mariefred, att offentligt framföra ett traditionellt polskt julspel som blev mycket uppskattat av lokalbefolkningen.
Oron bland matroserna var dock stor. Józef beskriver i minnesanteckningar från kriget hur entusiastiska man blev när man först fick höra att sovjetiska trupper marscherat in i Polen. Nu trodde man att ryssarna skulle hjälpa polackerna att slå tillbaka tyskarna. Men bara några timmar senare förbyttes glädjen i ilska och uppgivenhet när det stod klart att Tyskland och Sovjetunionen kommit överens om att gemensamt dela Polen.
Och Józef skriver om känslorna när ockupationen av Danmark och Norge inleddes i april 1940: ”Vi tog för givet att det var bara en tidsfråga innan tyskarna invaderade Sverige. Om så blev fallet så skulle vi automatiskt bli fångar hos tyskarna, och det hade vi ingen lust med. Vi hade bestämt att så fort vi hörde att tyskarna gått in i Sverige så skulle vi sticka från lägret norrut och försöker ta oss till Narvik där det fanns engelska och polska trupper. Meningen var att vi skulle avväpna den svenska bevakningen, och de av oss som inte kunde eller ville följa med skulle hålla svenskarna fångna tills vi var på betryggande avstånd. Flykten skulle ske på skidor och vi var ett 50-tal som var fast beslutna att genomföra den… En del av oss som var unga väntade otåligt på signal att ge sig av, vi tyckte att det var spännande och äventyrligt. Men tyskarna kom aldrig hit, och snart blev vi förflyttade till Stockholm.”
Att Józef och hans kamrater skulle lyckas bryta sig ut från interneringslägret och på skidor ta sig dryga 1400 km från Vaxholm till Narvik låter kanske inte som en jättebra idé. Det pekar snarast på den frustration man kände som passiva åskådare inför krigets utveckling och Polens förtvivlade läge.
Efter Tysklands angrepp på de nordiska grannländerna beslutade de svenska myndigheterna att flytta ubåtarna, först till Kastellholmen mitt inne i Stockholm och sedan till Taxinge–Näsby i Mälaren. Vid slutet av 1940 fördes de så till Marielund alldeles utanför Mariefred där de kom att bli kvar ända till krigets slut.
Under de första två åren inkvarterades besättningarna på ett par gamla pråmar som var i mycket dåligt skick. Vintrarna i början på 40-talet var mycket kalla och inne på pråmarna var det ofta minusgrader. Några i besättningen dog i tuberkulos under de kalla vintrarna.
En gång i veckan fick soldaterna marschera i samlad trupp in till varmbadhuset inne i Mariefred. Det fanns också en liten tvättstuga på lägerområdet som tillhörde Marielunds gård, och där fanns möjligheter att värma vatten till att tvätta sig med. Vintern 1942 fick polackerna material att använda till att själva bygga bostadsbaracker vid Marielund. Även om virket innehöll vägglöss, som till en början plågade de internerade svårt, så innebar det ändå ett betydligt bättre boende än pråmarna.
Ubåtarna låg förankrade vid en holme ett par hundra meter ut i Mälaren. Man jobbade hela tiden med att reparera och underhålla ubåtarna, men ändå fanns inte mycket att sysselsätta sig med. Men från hösten 1940 gav de svenska myndigheterna polackerna tillstånd att lönearbeta utanför förläggningen. Det handlade om skogsavverkning, jordbruksarbete, byggnadsarbete och så småningom även industriarbete vid gjuteriet i Åkers Styckebruk och vid Kalkuddens tegelbruk. Man kunde få permission i upp till en månad för att jobba. På grund av inkallelserna av svenska värnpliktiga fanns det gott om jobb under kriget.
Under hela interneringstiden fanns tydliga skillnader mellan de unga levnadsglada matroserna i 20-årsåldern och de som var äldre, och som i många fall redan hunnit bilda familj innan kriget. De unga var i allmänhet pigga på nya aktiviteter och att lära känna det svenska samhället. Józef poängterar dock mer än en gång: ”Men det var bara en del av oss som utnyttjade de tillfällen som gavs. En del satt på förläggningen och väntade på att kriget skulle ta slut så fort som möjligt så att de kunde förena sig med sina käraste.”
Mariefred hade under kriget kring 1500 invånare. När mer än 150 unga polska ubåtsmatroser plötsligt dök upp så innebar det förstås en dramatisk förändring för den lilla staden. När ubåtsmännen började tjäna egna pengar gav det bättre möjligheter att mera aktivt ta del i stadens liv, exempelvis genom att gå på kafé. En del började också sällskapa med flickor från staden. Detta ledde ibland till bråk med svenska pojkar.
Och det fanns förstås de som försökte fiska i grumligt vatten. Den nazistiska tidningen Dagens Eko skrev om ubåtsmännen den 27 maj 1941 under rubriken ”Polacker härjar bland Sörmlands flickor! Vämjeliga förhållanden i Mariefredstrakten.”
Nazisterna citerar upprört en artikel i Socialdemokraten enligt vilken polackerna ”har framgång på dansbanan” och att de ”köpt cyklar för att kunna skynda omkring till sina hjärtedamer”. Och Dagens Eko konstaterar: ”Det vore lämpligt om myndigheterna satte stopp för denna ruskiga trafik. När vårt land hyser dylika gäster av en annan ras, då bör de också vara internerade och så strängt övervakade, att de icke kommer åt att fördärva våra ljusa nordiska flickor… F.ö vad skall man säga om svenska flickor som förråder sitt folk genom att sällskapa med judar eller polacker? De borde offentligt brännmärkas”. Tidningens rekommendation var att flickorna borde få håret avklippt.
I juni 1941 inledde Tyskland fälttåget mot Sovjetunionen. Några dagar efter offensivens början stormade plötsligt svensk militär in i interneringslägret. Ubåtarna beslagtogs under förevändning att polackerna i hemlighet skulle ha minerat dem. Efter att ingenting hittats, ändrade sig den svenska regeringen. De återstående skadorna på båtarna åtgärdades av svensk personal, och efter några månader återfördes ubåtarna till Mälaren. Anmärkningsvärt är att den svenska censurmyndigheten Statens informationsstyrelse belade hela denna affär med yppandeförbud – svensk press fick alltså inte rapportera om beslaget, trots att Mariefreds befolkning öppet kunde beskåda hur ubåtarna bogserades ut genom Gripsholmsviken.
De svenska officerare som fungerade som lägerkommendanter och andra myndighetsrepresentanter under interneringen hade mycket olika attityd till de polska matroserna. Allmänt hatad var den tyskvänlige kapten Laurell. Enligt vittnesmål från en av ubåtsmännen: ”Lägerkommendanten, reservkapten Laurell, som var inkvarterad på pråmen ’Cerberus’ hade en ovanlig hobby. Stående på däck roade hans sig med att med sin pistol skjuta med skarpa skott i riktning mot de polska sjömän som rodde utanför den av en flaggboj markerade lägergränsen.” Laurells efterträdare Gunnar von der Burg var däremot mycket respekterad och omtyckt.
De flesta av matroserna skickade när det var möjligt matpaket och kläder till anhöriga i det ockuperade Polen. Det fanns dock en hel del restriktioner från svenska myndigheter kring detta. Alla paket måste distribueras via den svenska militära tullen. Och det var inte tillåtet att skicka nya kläder. Det hände ofta att paketen returnerades av den anledningen. En ryttmästare Bodström skrev i oktober 1941 till den svenska lägerkommendanten: ”I detta sammanhang får jag meddela att Handelskommissionen preciserat uttrycket begagnade kläder att betyda kläder, som tydligt äro slitna”. Vid ett tillfälle dömdes fyra av de internerade för ”försök till olovlig varuutförsel” av alltför nya kläder till 5 dagsböter à 2 kronor.
Hösten 1945 efter krigets slut upphörde interneringen. Nu anlände en militärdelegation av höga officerare från Polen för att förhandla om återlämnande av ubåtarna till den polska staten och för att beordra ubåtsmännen att återvända till Polen. Deltagarna i delegationen var mestadels klädda i polska uniformer, men det visade sig att den som ledde gruppen var en amiral som enbart talade ryska. Det kanske inte var så märkligt att så många av ubåtsmännen kände sig tveksamma till framtiden i Polen.
Ungefär hälften av männen, de som hade egna familjer att återvända till i hemlandet, valde att resa tillbaka till Polen. Några av officerarna reste till England där den polska exilregeringen hade fungerat under hela kriget. De övriga stannade i Sverige.
Några av dem hade träffat svenska flickor i Mariefred och var redan förlovade eller gifta. Men de övriga som stannade hoppades på en bättre framtid i Sverige. Flera av dem kom från östra Polen, som nu enligt överenskommelsen i Jalta mellan USA, Storbritannien och Sovjetunionen skulle bli sovjetiskt territorium – idag en del av Ukraina. Polackerna som bodde i dessa områden kom under de följande åren att deporteras, och de flesta fick slå sig ner i de tidigare tyska områdena i västra Polen.
De som valde att stanna i Sverige blev fråntagna sitt polska medborgarskap av den nya sovjettrogna regimen i Polen. De tilldelades främlingspass av de svenska myndigheterna och kunde så småningom ansöka om att bli svenska medborgare. Först ett drygt tiotal år efter kriget blev det möjligt för dem att resa tillbaka på besök i Polen.
En del av männen blev kvar i trakten kring Mariefred, medan andra sökte sig till andra delar av landet. Józef valde att söka in till en elingenjörsutbildning i Stockholm. Där träffade han så småningom min mamma som kom från Malmberget och jobbade som sekreterare. De lärde känna varandra när de var inneboende hos samma familj på Södermalm.
De ubåtsmän som stannade i Sverige kan nog sägas ha lyckats bra i det nya landet. Men det förblev viktigt för dem att behålla kontakten med varandra. Varje år organiserades återträffar, och så småningom utvecklades en tradition där man samlades på kyrkogården i Mariefred på Alla Helgons Dag för att minnas sin bakgrund och de som så småningom gått ur tiden. Idag finns ingen av ubåtsmännen längre vid liv, men allhelgonatraditionen i Mariefred upprätthålls fortfarande av barn och barnbarn.
Under 2020 visas en utställning på Marinmuseet i Karlskrona om de polska ubåtsmännen. I början av coronapandemin hölls museet stängt, men nu har det öppnas igen. Sedan gammalt finns en permanent mindre utställning på fästningsmuseet på kastellet i Vaxholm, öppet under sommarsäsongen.
Jan Czajkowski