Bernie Sanders Kamnpanjar. Foto: Peg-Hunter
I onsdags förra veckan meddelade Bernie Sanders att han lägger ned sin kampanj. Per Davidson arbetade aktivt för Sanders och skriver här om vilka lärdomar han tycker att socialister kan ta med sig, vad Sanders förlust säger om stödet för socialistiska idéer i USA, och varför kampanjen inte räckte hela vägen.
FOKUS
Det började ju så bra med segrar i de första tre primärvalen. Utöver en bra plattform hade Bernie också lyckats samla in överlägset mest pengar, och haft överlägset flest volontärer som arbetat för honom (totalt har två miljoner personer donerat pengar till kampanjen och runt en halv miljon har deltagit i någon form av kampanjaktivitet). Det är lite desillusionerande att den typen av övertag inte översattes till röster. Det är dock viktigt att komma ihåg att bara för att Bernie hade övertaget i insamlade donationer och antalet volontärer så betyder inte det att han haft övertaget i den totala mängden resurser tillgängliga för sin kampanj.
Joe Biden har hela tiden haft massmedia på sin sida, och man ska inte underskatta hur stor betydelse det har haft. Så en tråkig lärdom är väl att ”fotfolk” inte betyder så mycket jämfört med uppbackning av massmedia. Detta är särskilt tråkigt eftersom kampen om massmedia inte är en kamp som vänstern kommer att börja vinna i första taget. Även om vi skulle göra en rejäl satsning på egna medier så kommer det ju ta årtionden innan vi är ens i närheten av att ha tillgång till samma resurser som högern har. Medias stöd för Biden har varit särskilt problematiskt för Bernies chanser bland äldre väljare då dessa i större utsträckning säger sig ha högt förtroende för massmedia. Yngre väljare (som ju Bernie vann överlägset bland) konsumerar mer alternativa nyhetskällor, så möjligtvis är detta ett problem som kommer att bli bättre med tiden.
Det är nog ett felslut att säga att Bernies förlust nödvändigtvis säger att socialistiska idéer inte är populära i USA. Det är förvisso bekymrande att Bernie förlorade vissa stater som han vann mot Hillary 2016. Det säger kanske att något av det stöd han fick då inte var på grund av hans egna policys utan också handlade om det faktum att Hillary var så impopulär. En majoritet av väljarna i vallokalsundersökningarna sade sig dock stödja Medicare For All, något som Joe Biden tydligt motsatt sig. Väljarna sade dock att det viktigaste för deras röst var att få fram en kandidat som kan besegra Trump i november. Detta gör det såklart vid en första anblick otroligt märkligt att de valt att lägga sin röst på Biden. Bernie ligger bättre till i opinionsundersökningarna mot Trump, och Biden har ett ganska så impopulärt politiskt bagage. Han var till exempel en varm anhängare av Irakkriget och många av de frihandelsavtal som Trump så skickligt sagt sig vara motståndare till för att vinna arbetarröster.
Rent policymässigt har Biden den här valrörelsen faktiskt inte sagt så mycket alls, mer än att vi ska tillbaka till hur det var innan Trump (vilket ju är exakt de förhållanden som ledde fram till Trump).
På det personliga planet är det ännu värre och där är Biden en ren katastrof, med anklagelser mot sig om både sexuella övergrepp och korruption, och han visar också starka tecken på begynnande demens. Detta är inget jag skriver för att vara elak eller göra mig lustig, han har verkligen svårt att inte tappa bort sig och säga fel saker efter mer än två-tre meningar, när han tvingas prata utan manus. Detta är såklart saker som Trump, en av världens skickligaste mobbare, kommer att kunna utnyttja. På grund av detta har det funnits spekulationer om att Demokraternas partietablissemang förberett att ersätta Biden med någon annan så snart han säkrat nomineringen. Av detta skäl är det viktigt att Bernie faktiskt formellt inte hoppat av racet, utan bara avbrutit sitt kampanjande. Det innebär att han kommer stå med på valsedlarna i samtliga stater och, så att han blir det givna andrahandsalternativet ifall de kommer att försöka ersätta Biden. Den tråkiga sanningen är dock att det demokratiska etablissemanget varit mer rädda för att Bernie skulle bli president än för fyra år till med Trump. Utifrån det perspektivet är det inte alls lika konstigt att de valde att sluta upp bakom den kandidat med störst chans att besegra Bernie, snarare än den som har bäst chans mot Trump i november.
Men detta gäller alltså det demokratiska partietablissemanget, inte de demokratiska väljarna. Hur kommer det sig att de röstade som de gjorde? Vi var många Bernie-anhängare som förvånades över hur partietablissemanget länge inte kunde enas om vem som skulle bli hans huvudsakliga motståndare.
Den stora splittringen bland mitten- och högerkandidaterna gjorde att Bernie kunde segla fram som den stora favoriten att ta hem nomineringen. Efter att Biden vann stort i South Carolina var dock konsolideringen av högerröster väldigt snabb och välorkestrerad, och alla andra mittenkandidater hoppade av och uttalade sitt stöd för Biden. Detta gav Biden massor av positiv uppmärksamhet i media, och han började nu framstå för väljarna som det säkra alternativet med ett brett stöd. När denna vinkel väl etablerats fortsatte den att rulla på som en självuppfyllande profetia.
Väljare röstade på Biden för att han visade sig vara kapabel att vinna val. Denna konsolidering gick som sagt oerhört fort, och Bernie-kampanjen hann aldrig riktigt ställa om sin retorik, trots att valrörelsen nu plötsligt hade börjat handla om något annat. Samtidigt som högern och mitten i partiet konsoliderade sig skedde tyvärr inte samma sak på den så kallade vänsterkanten.
Warren stannade i racet, trots att det tidigt framstod att hon var chanslös att ta hem nomineringen, och valde inte ens att uppmana sina väljare att rösta på Bernie när hon väl hoppat av. Detta kostade säkert Bernie segern i flera delstater, och tanken svindlar lite på vad som hade hänt om han fått behålla sitt momentum genom en framgångsrikare Super Tuesday.
Nu kan såklart inte den socialistiska rörelsen förlita sig på att vi har exceptionell tur med en stor, och stundtals nästan parodisk, splittring bland våra motståndare, och inte heller med att en någorlunda progressiv men ändå uttalat icke-socialistisk senator som Warren ska stödja vår kampanj.
Så vad kunde ha gjorts annorlunda? Först och främst finns det några mindre saker i Bernies kommunikation som kunde ha gjort stor skillnad. Han borde ha attackerat både Biden och Warren betydligt hårdare, och förklarat vad som skiljer honom från dem. Han gjorde ofta bra ifrån sig i debatterna, men det som saknades var en tydlig konfrontation med de andra kandidaterna. Han borde ha attackerat Biden mycket mer när det kommer till valbarhet (vilket ju var den avgörande frågan för många väljare), och ifrågasatt hans personliga lämplighet och förmåga att besegra Trump.
Den tänkta vägen till seger för Bernie var att locka nya personer som normalt inte röstar till vallokalerna. Detta gjorde eventuellt att man slutade fokusera på de man faktiskt vet går och röstar, som ju framförallt lade sin röst utifrån vem de trodde hade förmågan att besegra Trump.
Det är såklart en helt riktig analys Bernie gör när han säger att det inte räcker med att gå tillbaka hur det var före 2016, och att det krävs långt större förändringar än så, men det var inte det som de väljare som går och röstar i störst utsträckning var intresserade av att höra. Taktiken att locka nya block att gå och rösta verkar ha fungerat utmärkt i de första staterna, framförallt i Nevada, men lite sämre längre fram, och då hade man kanske behövt vara lite bättre på att också rikta sig till de som man faktiskt visste skulle gå och rösta.
Nu är ju detta frågor som rör denna valrörelse specifikt, mer intressant är frågan om vilka mer generella lärdomar socialister kan dra av Bernie-kampanjen. I och med Corbyn och Sanders valförluster har det varit flera som pratat om att det är dags att dödförklara vänsterpopulismen. En sådan slutsats menar jag är helt felaktig. Bernie har skickligt nått ut med sitt budskap till hundratals miljoner människor, och det har gett oss en utmärkt anledning att vara ute och prata med människor om socialism.
Vi ska inte heller glömma att 7,7 miljoner hittills gett sin röst till det mest radikala program som någonsin lagts fram i en amerikansk valrörelse av en kandidat med en realistisk chans att vinna. Så även om vi inte vann så tror jag få saker hade varit lika effektiva för att flytta fram våra positioner. Givetvis kan inte valarbete vara det enda vi ägnar oss åt, men jag tror inte det hade funnits något mer effektivt sätt att använda den här tiden och engagemanget. Särskilt inte när ett uttalat mål med valarbetet har varit att rekrytera människor till rörelsen. Faktum är också att, lågt räknat, tiotusentals personer gjort sina första politiska aktiviteter någonsin i samband med Bernie-kampanjen, och att trösklarna för att engagera sig i en valkampanj troligtvis upplevs som lägre än för att engagera sig i något annat.
En kritik som framförts, både mot Bernie och mot Corbyn är att plattformen inte har utformats, och inte heller förankrats, i några folkrörelser, utan att de snarare kommit som färdiga produkter från kampanjhögkvarteren. Det är en befogad kritik, och som också gjort det svårt för kampanjerna att få det breda genomslag och stöd som de skulle ha behövt. Men i avsaknad av stora och aktiva folkliga rörelser måste man ju börja någonstans, och man kan inte skippa att ställa upp med kandidater bara för att de breda rörelserna saknas. Men det stämmer också att Bernies kampanj aldrig stått under de sociala rörelsernas kontroll.
Kampanjen har förvisso påverkats av dem (det är till exempel väldigt tydligt i hur mycket bättre hans utrikespolitik var nu jämfört med 2016), men det är inte som att det funnits något direkt demokratiskt inflytande. I den debatt som också skulle bli den sista sade Bernie till exempel att han trodde att Biden har god chans att besegra Trump, och att han skulle kampanja för Biden om han vann nomineringen, en inställning som få av Bernies anhängare delar. Inte heller hade rörelsen något inflytande över hans beslut att hoppa av. Många tyckte att detta besked kom lite väl plötsligt, särskilt med tanke på att Covid-19-krisen fullständigt förändrat spelplanen. Det Bernie sagt om till exempel sjukvård för alla, generös arbetslöshetsersättning och betald sjukledighet har ju plötsligt aktualiserats något oerhört. Bernie har också under de senaste veckorna styrt om sin kampanj så att den framförallt handlat om svaret på krisen, och han hade även styrt om de pengar som kampanjen samlat in så att de istället gått till välgörenheter som ägnar sig åt att mildra krisens effekter för vanligt folk.
I sitt avgångstal sade han förvisso att kampen fortsätter, men han kom inte med några konkreta uppmaningar till sina anhängare om hur de skulle fortsätta att engagera sig. En kampanj under större demokratiskt inflytande hade kunnat göra övergången till nästa steg tydligare.
Som en lösning på detta problem, och det faktum att vi har det demokratiska etablissemanget så mycket emot oss, har flera inom vänstern nu sagt att vi behöver bilda ett eget parti så att vi kan utse våra egna kandidater som vi sedan har ett direkt demokratiskt inflytande över under kampanjernas gång. Medan jag har förståelse för detta resonemang så tror jag att det i nuläget skulle vara ett misstag. Ett sådant parti skulle trots allt bli ganska litet och isolerat. Fördelarna det skulle ge skulle inte väga upp mot vad det ger att ha tillgång till Demokraternas plattformar, med den möjlighet det ger oss att föra ut våra idéer. Den mest sedda primärvalsdebatten sågs till exempel av närmare 20 miljoner tittare, ett antal ett mindre vänsterparti aldrig skulle ha en chans att nå ut till.
En annan intressant debatt som föranletts av denna valrörelse är om hur vänstern ska prata om misstankar om valfusk och andra tveksamheter kring valprocessen, till exempel kaoset med rösträkningen i Iowa, de på sina håll timslånga köerna för att få rösta, och att man envisades med att människor måste komma till vallokaler för att rösta mitt under brinnande pandemi.
Detta blev en väldigt intressant balansgång för vänstern. Vi måste givetvis peka ut oegentligheter i valprocessen, men samtidigt är det också livsfarligt att kommunicera ut att valprocessen är riggad eftersom det ju bara gör att människor som redan känner sig frånkopplade från den politiska processen blir ännu mindre motiverade att gå och rösta.
Ett annat problem med att bli konspiratorisk är att man inte lär sig några läxor av förlusterna och inte förändrar taktiken eller sättet man kommunicerar på. Ett tydligt exempel på det är ju de demokrater som fortfarande påstår att Trumps seger 2016 berodde på ryska hackers snarare än på att man hade en impopulär politik. En sådan oförmåga att kritiskt ganska sig själva gör ju att man nu är på väg att göra samma misstag om igen.
Det är svårt att spekulera i vad som kommer att ske nu, i synnerhet eftersom Covid-19 vänt upp och ner på det mesta. Bernie-kampanjen bör ha stärkt den socialistiska vänsterns självförtroende och visat att våra idéer faktiskt håller på att vinna (även om vi är långt ifrån att ha byggt den kraft som behövs för att faktiskt få dem genomförda).
Bernie använde också i viss utsträckning redan under kampanjen sina kontaktlistor för att få människor att engagera sig i andra frågor. Förhoppningsvis kan en sådan vidarekanalisering av hans valarbetares engagemang nu ske fullt ut så att alla de som nu engagerat sig politiskt för första gången fortsätter att engagera sig i annat Men det är såklart än så länge för tidigt att säga ifall det faktiskt kommer att bli så. Förhoppnings använder Bernie sina kontaktlistor för att stötta de Covid-19-relaterade strider som börjat blossa upp (så som strejker på grund av bristande skyddsutrustning, och krav på pauser i vräkningar, hyresbetalningar och avbetalningar på lån), och förhoppningsvis kan andra vänsterorganisationer som Democratic Socialists of America ta vid där Berniekampanjen slutar.
Per Davidson
Per Davidson är medlem i DSA
i Boston och har varit aktiv
i Bernie Sanders-kampanjen.
