Enastående kartläggning av nazismen på Gotland

Anders R Johanssons och Mickael Lundgrens nya bok Gotland och nazismen 1928–50 är en detaljerad redovisning av hur den svenska extremhögern såg på Gotland mellan dessa år. Tobias Hübinette är imponerad.

Den svenska extremhögerns historia under mellankrigstiden och krigsåren är relativt välutforskad mot bakgrund av och i relation till rörelsens förhållandevis ringa storlek och betydelse under denna tidsperiod samtidigt som åtskilligt återstår att undersöka och forska. Å ena sidan finns de standardverk som historikern Heléne Lööw har förestått i form av sin avhandling från 1990, Hakkorset och Wasakärven, och den efterföljande trilogin Nazismen i Sverige 1924-1979, Nazismen i Sverige 1980-1999 och Nazismen i Sverige 2000-2014 som Ordfront gav ut mellan 2016-17. Likaså finns ett antal äldre standardverk av både journalistiskt och akademiskt slag såsom bland annat Holger Carlsons Nazismen i Sverige (1942), Armas Sastamoinens Hitlers svenska förtrupper (1947), Eric Wärenstams Fascismen och nazismen i Sverige 1920-1940 (1970), Anna-Lena Lodenius och Stieg Larssons Extremhögern (1991) samt Karl N. Alvar Nilssons båda böcker om den svenska överklassnazismen från 1990-talet vilka år 2000 gavs ut som Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet. Å andra sidan har tendensen varit att i huvudsak koncentrera sig på de öppet fascistiska och nazistiska grupperingarna och partierna och inte minst på de partier som leddes av Birger Furugård respektive Sven-Olov Lindholm vilka i olika konstellationer och under olika namn verkade 1924–50, även om Håkan Blomqvist förtjänstfullt har undersökt Nils Flygs och hans partis utveckling från vänstersocialism till pro-nazism medan Lena Berggren har studerat några av de antisemitiska och rasideologiska nätverk och sällskap som verkade under 1930-  och 40-talen, såsom Samfundet Manhem.
Än så länge saknas dock en mer fullödig studie om Per Engdahl och dennes nysvenska rörelse som existerade under olika beteckningar 1930–94, om den akademiskt betonade Riksföreningen Sverige-Tyskland samt inte minst om Sveriges nationella förbund som ursprungligen hade bildats som dåvarande Moderaternas fristående ungdomsförbund och som verkade som ett eget parti från och med 1934 och ända fram till slutet av 1990-talet. Vad som vidare tidigare saknades var specifika lokalstudier mot bakgrund av att mycket stora skillnader alltid har förelegat runtom i landet vad gäller den samlade svenska extremhögerns styrka och genomslag ifråga om allt från medlemsantal, prenumerantstock och aktivitetsnivå till valkampanjer, röstsiffror och politiskt inflytande. Journalisterna Joakim Berglund och Jan Samuelsson gjorde dock redan på 90-talet stora insatser vad gäller att kasta ljus över den skånska extremhögerns historia och Lööws avhandling behandlade nazismen i dåvarande Göteborgs och Bohus  län och på senare år har bland annat extremhögerns historiska närvaro i Skaraborg (Henrik Dammberg), Uppsala (Magnus Alkarp och Ola Larsmo), Norrköping (Johan Perwe), Karlskrona (Harry R:son Svensson), Lund (Per Svensson) och Landskrona (Victor Lundberg) undersökts.

Anders R Johanssons och Mickael Lundgrens nya bok Gotland och nazismen 1928–50 som bär förtiteln Sveriges brunaste län i tre val i rad kan utan tvivel sägas ingå i denna relativt nya våg av lokalstudier då den består av en redovisning av hur den svenska extremhögern såg ut och tedde sig på Gotland mellan dessa år. Gotland och nazismen 1928-50 utgörs av ett välmatat nummer av Sockenmagasinet Haimdagar (nummer 3–8 för 2019 eller volym 208–213), som ges ut av Hellvi hembygdsförening. Även om titeln anger tidsspannet 1928-50 från de första spåren av en organiserad gotländsk extremhöger till upplösningen av Lindholms nazistparti så innehåller Johanssons och Lundgrens 224-sidiga, tvåspaltiga och rikt illustrerade A4-skrift också en hel del information om efterkrigstidens rörelse på Gotland.
Författarparet har under många år, både på varsitt håll och tillsammans, arbetat med att målmedvetet och systematiskt försöka hitta, samla in och bearbeta allt material som överhuvudtaget går att uppbringa om den gotländska extremhögern. De har båda tidigare publicerat sig i ämnet och källorna till deras gemensamma bok, som nog kan sägas vara något av ett livsverk för åtminstone den ene av författarna, utgörs av bland annat pressklipp, intervjuer, parti- och organisationsmaterial, arkivfynd av allehanda slag, polisrapporter, valstatistik, matriklar, prenumerantlistor och folkbokföringsregisteruppgifter. Den  detaljrikedom som Johansson och Lundgren bjuder läsaren på är fullkomligt enastående och Gotland och nazismen 1928–50 rekommenderas varmt både till dem som är intresserade av hur extremhögern såg ut på Gotland mellan dessa år liksom till dem som överhuvudtaget intresserar sig för den svenska extremhögerns framväxt och historia och vill förstå hur denna rörelse utvecklade sig lokalt. Till exempel får en veta att det existerade ett slags ”brunt bälte” från Visby till Anga där nazistpartierna kunde erhålla 10–25 procent i flera val i rad, att Sveriges nationella förbund brukade hålla sommarläger på Tofta, att de olika grupperna sammantaget avhöll i medeltal 59,6 möten per år mellan 1934 och 1938, att Furugårds parti erhöll fem mandat i Visby kyrkoval så sent som 1934 samt att nysvenskarna räknade 52 medlemmar på ön 1947.
Samtidigt är boken inte en akademisk studie och vilket ibland märks i både text- och referenshanteringen liksom i redovisningen och bearbetningen av källorna, men författarna gör heller inte anspråk på att ha gjort en akademisk studie i traditionell bemärkelse. Johansson och Lundgren har åstadkommit en kartläggning som heter duga och som hittills sannolikt, och i varje fall mig veterligen, är oöverträffad inom ”genren”, det vill säga bland alla publikationer som existerar om den svenska extremhögern, och en anmälan som denna kan omöjligt göra innehållet i boken rättvisa.

Tobias Hübinette

Sveriges brunaste län i tre val i rad: Gotland och nazismen
1928–50 av Anders R Johansson och Mickael Lundgren
Haimdagar, Lärbro, 2019.