Margot Wallström och Javad Zarif. Foto: Balk /MSC samt US department of state
Margot Wallström fick i förra veckan kritik från både vänster och ytterhöger för att ha samtalat med Irans utrikesminister Javad Zarif, föremål för amerikanska diplomatiska sanktioner i syfte att spåra ur kärnenergiavtalet och öka pressen på Iran i det farliga spelet om Hormuz-sundet. Arash Gelichkan förklarar varför han anser att det trots allt var rätt att träffa Zarif ur freds- och människorättsperspektiv.
KOMMENTAR
Tyvärr var det rätt tydligt att diskussionen om Margot Wallströms möte med Irans utrikesminister Javad Zarif förra veckan inte baserades på någon nykter analys med avstamp i situationen i Iran och det rådande förhållandet till USA. En diskussion som förs över huvudet på frihetstörstande iranier inom landet och dirigeras av de allra mest extrema oppositionskulterna i samklang med neokonservativa hökar och högerpopulister bidrar negativt till situationen. Därför finns det anledning att försöka föra fram en mer nykter analys i fyra punkter. Varför var det trots allt rätt att träffa Zarif ur ett freds- och demokratiperspektiv?
Krigshotet
USA ska ha varit mycket nära ett anfall mot Iran för bara ett par månader sedan. Hökar som John Bolton och Rudy Giuliani i Trumpadministrationen har verkat för ett militärt regimskifte i Iran med terrorsekten Folkets mujahedin som proxy. Läget är mycket allvarligt sedan USA drog sig ur kärnenergiavtalet och påbörjade en politik av maximalt tryck mot Iran som ytterst har drabbat vanliga iranier och fått krafter på yttersta ”högerkanten” inom regimen att vädra morgonluft. Demokratiförsvarare hamnar i kläm när krigshotet leder till förstärkt tryck för nationell enighet och lojalitet med regimen. Därför är en isoleringslinje mot Irans moderat konservativa reformregering i detta nu direkt skadlig och potentiellt katastrofal för freden i regionen.
Vi behöver bara titta på Irak för att förstå att vi måste göra det yttersta för att förhindra en katastrofal upprepning av krigets vansinne. Där ingår samma slags förhandlingar och diplomati gentemot Irans regering som ledde fram till kärnenergiavtalet, ekonomiska lättnader och livsluft för frihetstörstande iranier.
Givetvis kan de länder som har någon trovärdighet i frågor om mänskliga rättigheter också föra dialog om förbättringar på det området. Givetvis bör ett land som Sverige knyta kontakter med och försvara människorättsförsvarare, fackföreningsaktiva, studenter, kvinnokämpar och andra reformvänner och regimkritiker.
Vi bör också se till att Sverige är en frizon för dem som flyr undan politisk förföljelse, etnisk och religiös diskriminering, kvinnoförtryck och livsfarlig homofobi i Iran. Det inkluderar de afghaner som fått fly från den institutionella diskrimineringen i mullornas Iran. Men USA och flera europeiska länder saknar idag helt trovärdighet i frågor om mänskliga rättigheter och likabehandling, varför deras påtryckningar skulle vara fruktlösa och knappast få ett varmt välkomnande av demokrater i Iran.
Iranska styrets mosaik.
Allerhögste* ledaren ayatolla Ali Khamenei är Irans diktator och utövar i teorin absolut makt över rättsväsende, statliga medier, säkerhetsstyrkor och Revolutionsgardet samt säkerhetstjänsterna. Väktarrådet och Expertrådet samt en serie penningstinna religiösa Bonyad-stiftelser är mäktiga institutioner i symbios med diktatorn. Parlamentet och presidenten samt dennes regering är delvis folkvalda organ, dock inom ramar kontrollerade av prästerskapet. Tanken har aldrig varit att dessa två element av andlig allmakt versus kontrollerade uttryck för någon form av folkvilja ska kollidera. När detta såg ut att bli fallet 2009 i och med Mir-Hossein Mousavis kontroversiella kandidatur intervenerade det konservativa prästerskapet kraftfullt. Mousavi hade pratat om genomgripande reformer, däribland att omvandla Khameneis post till en rent ceremoniell, och därtill lockat ut hundratusentals aktiva människor på gatorna. Mousavis kandidatur blev en ventil för folkligt missnöje och demokratiskt engagemang vilket skakade etablissemanget.
Efter valnatten då den ultrakonservativa Mahmoud Ahmadinejad utropades som segrare med jordskredsmarginal samtidigt som man försökt hota Mousavi till tystnad så gav sig miljoner iranier ut på gatorna mot påstått valfusk och med krav på en omräkning av rösterna. Efter ett par dagars avvaktan slog det konservativa etablissemanget till med full kraft. Den fruktade Basiji-milisen släpptes lös, många dödades, tusentals fängslades och torterades, hundratals avrättades. Den så kallade gröna (efter Mousavis kampanjfärg) reformrörelsen dränktes i blod och förtvivlan.
Det kan tilläggas att Mousavi som var premiärminister under det blodiga 1980-talet då dåvarande allerhögsta ledaren ayatolla Ruholla Khomeini gav order om massavrättningar av politiska motståndare från Mujahedin och den sekulära vänstern knappast sågs som obefläckad. Men tjugo år senare fann han sig i rollen som en reformator som utmanade etablissemanget och kanske något ofrivilligt som en ventil för all möjlig sorts missnöje och regimkritik. Studenter och unga kvinnor, ärrade gamla vänsterrevolutionärer som kunde lufta Che Guevara-tatueringen på axeln offentligt för första gången, etniska minoriteter och människorättsförsvarare kunde samlas med Mousavis kandidatur som förevändning. Förvisso föranledde rörelsen solidaritetsmanifestationer i exil men Folkets mujahedin och andra extrema oppositionsgrupper kunde inte foga sig in i det iranska motstånds-narrativet. Mujahedin valde egna protester där de ropade slagord också mot Mousavi och andra reformister. Det fanns också vänsterröster som valde passivitet eller rentav stöd till den ultrakonservativa Mahmoud Ahmadinejad, grundat i en ultrakritisk position där Mousavi utmålades till en lika stor om inte värre bov än Ahmadinejad och Khamenei. Protesterna ebbade ut men fick ett extra kapitel i februari 2011 då Mousavi och reformkandidaten Karroubi manade till demonstrationer i solidaritet med Egyptens revolution som precis störtat den mångårige diktatorn Hosni Mubarak. Det sågs som en flagrant uppmaning till revolution i Iran och kvävdes i sin linda genom att Mousavi och Karroubi isolerades i husarrest och genom att människor förhindrades från att samlas. Den gröna rörelsen verkade definitivt kvävd.
Rouhanis presidentskap.
Inför presidentvalet 2013 spekulerades det kring om Khamenei ens skulle tillåta att ett val hålls (ja, den makten har den allerhögsta ledaren, han kan bryta mot konstitutionen om han anser det nödvändigt för att försvara systemet). Men det blev ett val. Nu sågs den mäktige förre presidenten Rafsanjani, nu omskrudad till moderat konservativ, som möjligheten att motarbeta det ärkereaktionära etablissemanget. Men etablissemanget diskvalificerade honom från att ställa upp. Hans nära medarbetare Hassan Rouhani, en betydligt mindre mäktig och mindre karismatisk personlighet, ställde istället upp. Ali Akbar Velayati och Ghalibaf var bland de ultrakonservativa kandidaterna. Huruvida Khameneis krets tänkte att diskvalificeringen av Rafsanjani enbart skulle undanröja en alldeles för mäktig utmanare eller om reformrösterna skulle splittras mellan de mer okända Rouhani och reformisten Mohammad Reza Aref, vilket därigenom skulle leda till en förlust för de mer reforminriktade är oklart.
Klart är att Khameneis krets föredrog en lojal och hårdför konservativ – företrädesvis en som till skillnad från den allt oregerligare Ahmadinejad saknar egna maktambitioner – och då verkade i första hand Velayati vara förhandsvalet. Det finns teorier om att Rouhani användes som en ventil som ska lugna och lura massorna, det är svårt att belägga känslan konkret även om den inte är helt ogrundad. Men det som hände med tusentals unga på arenor som ropar slagord om frihet för Mousavi och alla andra politiska fångar och slagord mot diktatorn – en ogenerad referens till Khamenei – var knappast till etablissemangets belåtenhet.
Folkets uppoffringar ledde till erövringen av ett visst frirum och det var klart att etablissemanget inte längre hade full kontroll. Khameneis förstahandsval förlorade och Rouhani, folkets enda realistiska hopp under förutsättningarna, vann. Många löften står än idag icke-infriade även om vissa sociala lättnader infördes. Framförallt har de sprickor i styret folket lyckats kila in gett dem större självförtroende och nytt mod. Kvinnor trotsar slöjtvånget, arbetare strejkar och en våg av sällan skådade radikala krav ekade genom gatorna 2018. När Ebrahim Raisi, den populistiska ärkereaktionära före detta massmördaren av politiska fångar 1988 och förloraren i presidentvalet 2017, kallar till Rouhani-kritiska missnöjesprotester 2018 så snubblar etablissemanget på eget grepp.
Tusentals regimkritiker över hela landet ger sig in i protesterna och vänder slagorden mot Khamenei, landets ekonomiska elit och korrupta företrädare. Revolutionära slagord som kräver ett slut på präststyret och även spillror av en övervintrad vänster ger sig till känna med gamla röda sånger och krav på arbetarmakt över produktionen. Det här är vad åratal av folklig kamp och strategiska val vid valurnorna har lett till. Det handlar inte om Mousavi eller Rouhani, folkets kamp och uppoffringar står i centrum. Styrkeförhållandena på gator och torg, arbetsplatser och universitet avgör först och främst.
Valet av Rouhani har varit ett uttryck för det, men hans administration – eller vilken annan som helst under prästerskapets översyn – är fullständigt otillräcklig. Vissa tror det avgörs av huruvida intentionerna i reformretoriken är sanna eller hur obefläckade reformpolitikerna är men det är som sagt inte det som avgör.
Oavsett så har det konservativa etablissemanget det sista ordet, Iran är inte en demokrati där regeringen kan utkrävas ansvar. Regeringens eventuella reformer kan bara gå en viss längd innan systemet hugger tillbaka. Utrikesminister Javad Zarif har fått uppleva det mer än någon annan när ärkereaktionära gång på gång försökt avsätta honom och rentav hota honom till livet. De som gillar att lägga huvudskulden för situationen på Rouhani-regeringen har en övertro på reformtaktiken och dess möjligheter.
Det går inte att reformera bort systemet, den tillåter inte det. Det som måste till är att åstadkomma en revolutionär situation där tiden för systemförändringen är mogen. Det är det politiskt medvetna frihetsvänner i Iran har påbörjat. De ser betydligt tydligare än vi begränsningen och problemen med Rouhani och Zarif, det behöver inte vi berätta om. Däremot måste vi stödja frihetskampen och se till att vi inte saboterar förutsättningarna för demokratisk förändring.
Sanktioner
Sanktioner och diplomatisk isolering av Iran under överhängande krigshot är att göra det iranska folket och demokrativännerna en otjänst. Arbetarklassen och de fattiga bär det högsta priset för sanktionerna. Om du bryr dig om frihet, rättvisa och välstånd för iranierna så vill du inte att de far illa eller dör av svält, medicinbrist och fattigdom. Om du bara är ute efter politiska mål och makt likt Folkets mujahedin, högerpopulister och hökar som Hanif Bali, Trump och Bolton spelar det ingen roll hur många iranier som lever eller dör. Inte heller tänker de på att krigshotets första offer är de demokrativänner som massfängslas anklagade för bristande lojalitet eller rentav spioneri. Det är bara att titta på 1980-talet då Saddam Husseins västsponsrade militära anfall på det post-revolutionära Iran med Folkets mujahedins stöd ledde till konsolidering och radikalisering av Khomeinis regim. Västs politik av maximal aggression mot Iran ledde då och har alltid lett till en förstärkning av regimen och försämrade levnadsvillkor och förutsättningar för förändring. Den som tror på att åstadkomma iranierna förstärkt lidande och hunger för att därigenom framkalla revolution har fel. Den kallhamrade tesen om den konstruerade hungerns revolt fungerar inte, varken i Venezuela eller Iran. Tvärtom valde frihetstörstande iranier Rouhani 2013 just för att de ville se ett slut på sanktioner och ekonomiska svårigheter i spåren av konflikten med väst. De ser inte att ekonomisk-humanitära svårigheter för den breda allmänheten och särskilt de mest utsatta gynnar deras sak.
Kärnenergiavtalet 2015 och de lättade sanktionerna var inte ett slag mot demokratirörelsen, utan stärkte den med förnyad energi och upptrappad aktivitet. Det finns inga tecken på att avspänning stärker regimen och slår mot demokratirörelsen. Det har hela tiden varit tvärtom i Iran.
Konflikten med USA är präststyrets livsluft och enda legitimering. Den exil-opposition som gör sig till proxy för amerikansk krigföring mot Irans befolkning förverkar allt förtroende. Det är därför oppositionskulten Folkets mujahedin, själv fullständigt blodbesudlade efter deltagande i Saddams folkmord på kurderna och otaliga attentat mot civila iranier, är så hatade inom Iran. Vi bör inte förledas att köpa isoleringslinjen och den med den sammankopplade krigshetsen.
När Trump saboterar kärnenergiavtalet och försöker isolera den främsta arkitekten för dess framgång – Javad Zarif – så ska länder som Sverige streta emot. Det var rätt att utrikesministrarna John Kerry, Sergei Lavrov och Federica Mogherini skakade hand med Javad Zarif 2015. Det var rätt att Sverige inte accepterade Trumps diplomatiska sanktioner mot Iran utan samtalade med Javad Zarif i förra veckan. Att Margot Wallström också behandlade frågor om mänskliga rättigheter och dödsdomen mot Ahmadreza Djalili borde ge utrikesministern klart godkänt under förutsättningarna. Sverige har åtminstone försökt lösa upp knuten kring fartygen i Hormuz och minska risken för krig, vi har klargjort att vi inte är med i någon militär upptrappning. Ett agerande som hade passat in i högerpopulisternas, Mujahedin och ultrakritikernas mall hade bidragit negativt till den farliga upptrappning vi ser nu.
Wallström har ingen anledning att skämmas över förra veckans samtal, vilket är mer än vad som kan sägas om de som bidrog till Irakinvasionen 2003 under falska förespeglingar om att värna demokrati och mänskliga rättigheter.
Arash Gelichkan
* Titeln Allerhögste används för att beteckna
den högste andlige ledaren i Iran.
