Illustration: Emma Lundström
Kan beteenden skapade av yttre påverkan, som krig, svält och annan extrem stress, ärvas av kommande generationer? Lars Lundström har läst C. H. Waddingtons The Strategy of the Genes och funderar över epigenetik, kapade råttsvansar och rullande stenkulor.
En bild i C. H. Waddingtons The Strategy of the Genes (1957) visar en stenkula överst på en sluttning med till en början knappt anade åtskilda spår som längre ner blir till allt djupare fåror. Vilken väg kommer kulan att ta? En lätt påverkan kan inledningsvis styra dess bana som i slutfasen förefaller nog så ”definitiv”.
Bilden försöker beskriva förhållandet mellan arv och miljö.
Genom vetenskapliga experiment ansåg sig Waddington kunna påvisa att ett visst miljöpåverkat beteende kan bli bestående genom att upprepas och även överföras till kommande generationer. Genen har ”kanaliserats” och vissa gener tycks särskilt mottagliga för miljön. Evolutionen styrs av slumpvisa mutationer och naturligt urval men, enligt Waddingtons begrepp ”epigenetik”, även av förvärvade egenskaper.
Vad ska man nu säga om detta? 1890 hade August Weismann kapat svansarna av fem på varandra följande råttgenerationer utan att kunna påvisa någon ärftlig effekt. Det har blivit ett allmänt accepterat faktum att yttre påverkan inte kan ärvas. Samverkan mellan arv och miljö, om den överhuvudtaget erkänns, har uppfattats som enkel addition.
Stalins favoritgenetiker Trofim Lysenko påstod att han upptäckt en gammal metod att utsätta utsäde för köld och fukt för att därigenom öka tillväxttakten. Enligt Lysenko var arvet inte statiskt utan anpassat till förändringar i miljön. Kritiker kunde anklagas för trotskism och dömas till döden.
Den inflytelserike engelske biologen Julian Huxley, som beundrat Stalin skrev 1951: ”Från början trodde jag att Lysenkos påståenden måste innehålla en kärna av sanning. Ju mera jag hörde och läste, desto tydligare blev det emellertid att Lysenko och hans anhängare inte är vetenskapliga i ordets egentliga mening. De använder inte vedertagna vetenskapliga metoder, underkastar inte sina resultat normal vetenskaplig kritik och publicerar dem inte på ett sätt som möjliggör en vetenskaplig värdering.”
Lysenkoismen övergavs i Sovjet i slutet av 50-talet och kom att uppfattas som exempel på politiskt och ideologiskt styrd pseudovetenskap. Men Waddingtons resultat innebär att en förvärvad egenskap faktiskt kan bli ärftlig. Var Lysenko alltså ändå något på spåret?
Till skillnad från Lysenko närmade sig Waddington problemet med såväl kreativitet som vetenskaplighet. Han utgick från den ”formbarhet” som föreligger hos – icke klonade – organismer. Man kanske kan säga att han genom miljöpåverkan ”lockade fram” möjliga vägar som evolutionen kan ta.
Mellan september 1941 och januari 1944 var Leningrad avskuren från omvärlden och många har omvittnat svält och hård kyla. Man fann att Leningradborna senare utmärktes av högre dödlighet i hjärt-kärlsjukdomar. Männen löpte 70 procents större risk att drabbas av stroke och kvinnor hade högre risk för bröstcancer. Detta har tolkats som en miljöbetingad epigenetisk ”omprogrammering” som kan förekomma i de flesta krig.
Studier från andra världskrigets svältår i Holland tyder på att näringsbrist orsakar epigenetiska förändringar med bland annat ökad risk för schizofreni och hjärtkärlsjukdom.
Genom att studera den varierande mattillgången under 1800-talet i Överkalix kunde man se effekter hos barn och barnbarn. Om exempelvis farmödrar svalt ökade risken för barnbarnen att drabbas av hjärtkärlsjukdom. Enligt den svenska statens medicinsk-etiska råd kan miljöfaktorer och levnadsvanor ge epigenetiska sjukdomar som cancer, diabetes, schizofreni och kardiovaskulära sjukdomar.
Fortfarande kan påstås att ett beteende antingen måste vara biologiskt/genetiskt eller inlärt/socialt konstruerat och det biologiska/genetiska synsättet har inom viss forskning blivit alltmer dominerande. Dainius Püras, FN:s särskilde rapportör rörande psykisk hälsa, varnar för psykiatrins ”biomedical gatekeepers” – biomedicinska grindvakter – som generöst finansieras av läkemedelsindustrin.
Stora genombrott har skett inom immunterapi och cancerbehandling men för medicinfabrikanterna är det inte omedelbart vinstgivande att bota sjukdomar. Kortsiktiga lönsamhetsskäl gör att man prioriterar dyra preparat och exempelvis antidepressiva medel där försäljningen fördubblats under något decennium. Samtidigt görs intensiv reklam för nya ”sjukdomar”, som adhd, som ger ökande försäljning av kortsiktigt prestationshöjande amfetaminliknande preparat.
Trots all denna psykofarmaka förbättras inte den psykiska hälsan. Tvärtom drabbas utvecklade kapitalistiska länder av skenande epidemier av ångest, dubbelriktade ätstörningar, depressioner, schizofreni, missbruk av alkohol och droger samt ett ökande antal diagnoser särskilt riktade mot barn. I stället för att lyssna till oroliga barn medicineras de.
Skillnader mellan pojkars och flickors skolbeteende förklaras inte sällan med ”hård biologi” (genetik) snarare än med inlärning. I ljuset av Waddingtons epigenetik är detta inte självklart. Vilka könsskillnader är resultat av miljöpåverkan och vilka är det inte? Gener ”kanaliseras” beroende på vilka genvarianter som är inkopplade och vilka som stängs av. Dessa varianter kan överföras mellan generationer.
I en intressant text, Neuroplasticitet, epigenetik – och nya perspektiv för genusvetenskapen, påpekar Ann Högberg och Ida Linander att medellivslängden för lågutbildade kvinnor inte har ökat (den minskar nu) under senare decennier trots att den ökat för alla andra grupper.
Miljöfaktorer som hemarbete, yrkesarbete, sexuellt våld, utbildning samt inflytande och makt skiljer mellan könen. Kvinnor stressas av att ofta ha mer ansvar för, och lägga mer tid på hemarbete. Stresshormonerna kortisol och adrenalin har visats ligga bakom såväl epigenetiska förändringar som bestående inverkan på det centrala nervsystemet. Män kan uppenbarligen känna sig stressade och kränkta av krav på jämlikhet som ifrågasätter patriarkala privilegier.
Generationer av patriarkal dominans i klassamhällen, samt umbäranden i alla krig, kan ha satt och sätter epigenetiska spår. Varför har epigenetikens resultat efter över 70 år inte integrerats i det allmänna tänkandet? Sammanfaller denna oförmåga med patriarkernas och de besuttnas behov av att förklara sina privilegier och ofta ljusskyggt tillägnade rikedom som evolutionärt självklar och inte som resultat av rofferi och bristande etiskt omdöme?
Någon artificiell intelligens värd namnet har ännu inte konstruerats. Riskerar biologismens grindvakter att få rätt i sin definition av människan som en artificiellt intelligent robot som för sin existens kräver kemiska preparat?
Lars Lundström