Maj-Doris Rimpi
Den samiska veckan i Umeå, Ubmejen Biejvieh, firar tjugo år i år och en av de absoluta huvudpersonerna är konstnären, skådespelaren och renskötaren Maj-Doris Rimpi. Hon har bland annat vernissage på det samiska kulturhuset Tráhppié, deltar i konstsamtal och inleder Umeå Sameförenings kulturpolitiska toppmöte på Rådhustorget. I måndags fylldes varje stol i Alva Kultur på Norrlands Universitetssjukhus när hon berättade om sina erfarenheter som samisk kulturarbetare och om sina farhågor inför framtiden.
Många känner kanske igen henne som den åldrade Elle Marja i Amanda Kernells hyllade film Sameblod som kom häromåret. Andra har sett henne läsa dikten Den femtonde hövdingen under demonstrationer mot gruvexploatering och för fast mark och rent vatten. Men Maj-Doris Rimpi har varit med betydligt längre än så. Hon har varit en förgrundsgestalt inom många konstnärliga områden sedan 70-talet. Både inom samiskt hantverk, inom bildkonsten och på teaterscenen.
Med utgångspunkt i samisk mytologi och tradition har hon många gånger varit banbrytande i sitt skapande liv. Sin första utställning hade hon på Ájtte i Jokkmokk 1971. Samma år startade hon vad som senare skulle bli Samiska teatern. Sedan dess har det blivit en hel del teater, ett åttiotal samlingsutställningar och omkring femtio separata utställningar runtom i världen. Dessutom har hon på senare år deltagit i flera filmprojekt.
Men det hela började vid vägs ände, i den lilla byn Parenjárgga, väster om Porjus. Där växte hon upp och dit återvände hon för 24 år sedan för att ta hand om föräldrarna och sköta renarna. Stora Lulevatten omringar udden och idag är hon den enda som bor kvar efter alla vattenregleringar.
I år är det fjärde året i rad som hon deltar under Samiska veckan och för att beskriva sitt konstnärskap talar hon om kulturen och om språket. Hur en kultur kan vara farlig, ett motstånd och en kamp. Hur det samiska arvet och levnadssättet har följt med i generation efter generation. Hur språket i sina olika varianter överlevt på vissa platser och i det närmaste utrotats på andra. Hur det omfattande samiska ordförrådet berättar exakt om materialens beskaffenhet.
– Till exempel har vi hundratals termer för snö, hur den är. I svenskan kan jag tänka mig att det finns tio-tolv benämningar kring snöns beskaffenhet, säger hon och kommer in på hur den förkristna religionen räknade allting som levande:
– Allt hade en själ. Jag kan fantisera om hur människorna levde då. Hur allting hade värdighet. En sten hade ett liv och en själ, liksom ett grässtrå. Allting var besjälat. Det innebar att naturen, djuren och människorna var likvärdiga, så är det ju inte idag. Idag handlar vinsten om hur mycket pengar jag får in i ett företag. Den förkristna religionen handlade om livets vinst och jag hoppas att det är den som kommer att räknas i framtiden.
Maj-Doris Rimpi har i sitt konstnärskap inspirerats mycket av mytologi. Hon tror att människorna skulle må bättre av att bli lite mer andliga.
– När jag pratar om andlighet menar jag inte religion. Andligheten är att se vad det är vi bara har till låns medan vi lever. Jag hoppade av allting för 24 år sedan och flyttade hem. Det ångrar jag inte. Jag var ute i naturen. Jag upptäckte att renarna förstod vad jag pratade om. Jag kände att mitt fysiska liv och det andliga gick ihop. Jag levde i tysthet med djuren och träden. Jag vandrade mycket. Gick med mina härkar fyra timmar om dagen. Motionerade dem och tittade på naturen runtom. Min hjärna började ta emot andra saker, som den inte gör när man är inne i ruljangsen, i ekorrhjulet, med massor av jobb. Då tror jag att man stänger av. Nu vaknade jag upp. Jag kunde komma upp på några kullar och tänka att här är ju världens utställning av bara gamla träd som fallit och ruttnat och blivit som skulpturer. Det fysiska, det andliga och det konstnärliga gick ihop för mig i naturen.
Hon förklarar att råmaterialet har varit oerhört viktigt för det traditionella samiska hantverket.
– Det får vi av renen och den arktiska björken. Av björken byggde vi allt. Renen gav allt material till kläder, slöjd, hantverk och mat. Förr tog man hand om allt som fanns i renen. Ingenting fick slängas. Man tog tillvara det som naturen gav. Idag fungerar slakterierna på lite annat sätt tyvärr.
– Nu kommer jag in i de mörka molnen en stund, säger Maj-Doris Rimpi och talar om hundratals år av kolonisering och exploatering. Hon tycker att det är märkligt att samerna ändå har lyckats finnas kvar som folk. Ändå har lyckats bevara sitt kulturarv och sina möjligheter att existera. I viss mån:
– Vi vet också att det finns en del orter där samerna nästan blev utrotade. Jag var nyss i Nasafjäll och läste min dikt Den femtonde hövdingen [som handlar om förtrycket av det samiska folket på 1700-talet]. Där fick jag höra historien om att hur Pitesamerna hamnade i eländet att frakta silvret från Nasafjäll ner till kusten. Det måste ha dött hundratals samer och härkar. Bland annat genom den så kallade halningen som gruvfogdarna gjorde. Man gjorde två hål i isen och sedan drog man samer mellan vakarna för att de skulle bli medgörliga. Men trots detta mörker har vi ändå funnits kvar.
Idag ser hon hur den teknologiska utvecklingen och den härskande konsumtionskulturen på vissa sätt utgör ett hot mot den samiska kulturen. Hon är oroad över de multinationella företagens och storbankernas enorma makt. Vad denna makt gör med samhällsutvecklingen.
– Det är så ogripbart. Jag tror inte att människor orkar med att ta in allt som pågår. Att följa upp nyheter och följa med i vad som händer i den globala världen. Vi vet inte vart vi hamnar en vacker dag. Vad utvecklingen innebär för vårt klimat till exempel, säger hon och fortsätter:
– Jag ser vissa saker som har ändrats hemma. Det var ju en så varm sommar. Vi hade 30 grader i fem veckor. Jag kunde inte vara ute. Björkarna fick för lite vatten så många av de löv jag plockade i somras till renmat för vintern har blivit gula och vissnat. Vanligtvis är de gröna och frodiga.
När det första Sápmi Awards-priset delades ut inom slöjd och konst, var det Maj-Doris Rimpi som fick det. Hon berättar att hon känner sig trygg när hon jobbar med det traditionella hantverket.
– Man sitter hemma vid köksbordet och jobbar. Kanske pratar med sin släkt, säger hon och förklarar att skapandet däremot kan vara en kamp när det gäller bildkonsten:
– En sådan process kan vara så märklig. Man kan hamna i en situation där man nästan känner blodsmak i munnen. Då kommer frågan: för vem gör jag den här konsten egentligen? Man tittar på hela samhället, på den globala världen, och frågar sig om det är någon idé alls. Man tänker hela tiden: vad är budskapet? Det är en ständig resa. Men när man har kommit igång bildmässigt så kan det vara så att bilderna bara sprutar in och man har inte tid att sova.
På 80-talet började Maj-Doris Rimpi att måla i olja. Hon gjorde tavlor i kläde, siden och med traditionella tenntrådsbroderier på handgarvat renskinn. Flera av bilderna hade politiska budskap. Senare slutade hon med oljan men fortsatte med både tenntråden och politiken. Att hon använder sig av mytologin beror på att hon tycker att den har mycket att lära oss. Hon menar också att lärdomarna från mytologin nu är viktigare än någonsin när det gäller jordens framtid. En framtid hon är ganska bekymrad över när det gäller det samiska livet.
– Jag är orolig för det här med mark och vatten. Den kulturella sidan är stark idag. Vi har många samiska artister, musikgrupper, filmare, konstnärer, diktare och författare. Kulturen är jag inte så orolig för. Men tyvärr har vi inte kommit någonstans när det gäller mark och vatten. Staten tillsätter hela tiden nya utredningar. Idag handlar det ofta om det här med gruvorna, säger hon och pekar på exploateringens konsekvenser. Bland annat nämner hon ett västerbottniskt exempel: Blaikengruvan utanför Sorsele. Den ägdes och drevs av ScanMining AB som gick i konkurs 2007 på grund av lönsamhetsproblem. Efter konkursen konstaterades att omfattande läckage från gruvan lett till att delar av sjön Storjuktans botten är död. Saneringen har uteblivit:
– Hela det området får leva med giftet. Är det så vi ska fortsätta med den lilla natur vi har? Det är jag orolig för. Statens förhållande till mark och vatten. Vi kanske inte har några marker till renarna i framtiden, hur mycket försvinner av kulturen då? Man hoppas bara att vi människor ändå inte låter det gå hur långt som helst. Jag tror mycket på ungdomen idag. Det finns ungdomar, som den där 15-åriga flickan i Stockholm, som pratar ute i Europa och får halva världen med sig. Sådant vill man se: att det händer något konkret.
Så var det teaterlivet. Maj-Doris Rimpi startade den första fria samiska teatergruppen, Dálvadis, tillsammans med kusinen Harriet Nordlund på 70-talet när kampen om samernas politiska och kulturella rättigheter trappades upp. De satte upp en produktion på Jokkmokks marknad 1971 som hette Vi ska leva vidare.
– Teater hade inte varit en del av den samiska kulturen, men vi tänkte att vi kunde ta upp budskap kring all exploatering. Då handlade det mycket om Vattenfall. Det skedde fyra regleringar bara av den älv jag bor vid. Den sista regleringen höjde vattnet en meter, säger hon och berättar hur hon i början fick ta några duster med föräldrar och äldre släktingar kring att hon drog in ungdomarna i teaterlivet:
– Det gick ju an när man kunde berätta att det handlade mer om problemen vi har och inte om att dansa can-can på scen. Men de tittade inte så fint på mig i början.
Teatergruppen fortsatte sitt arbete och satte upp pjäserna Tre gudinnor och Den femtonde hövdingen. Den sistnämnda utvecklades till pjäsen Rajden går som gruppen turnerade runt Sverige med. De satte även upp de första snö- och isteatrarna i början av 1980-talet.
Det var inte helt oproblematiskt att som samisk teatergrupp turnera i Sverige. Maj-Doris Rimpi berättar att någon tömde turnébussen på olja i Sundsvall. I Göteborg brändes bussen upp med rekvisita och allt:
– Men vi fortsatte. Vi besökte kulturministern och fick pengar till att driva Dálvadis i Porjus. Tre år med 400 000 kronor per år. Harriet och jag jobbade med det ett år, sedan for vi ned till Danmark och frågade Åsa Simma om hon kunde ta över.
Dálvadis blev senare till Samiska teatern, Giron sámi teáhter, som i dag finns i Kiruna.
Filmskådespeleriet har kommit in i hennes liv på senare år. Efter en lång paus från offentligheten beskriver hon det som att hon råkade glänta på dörren och då fanns plötsligt en roll i filmen Myrlandet där. Hon tog den för att den innebar att hon fick tala Lulesamiska. Därefter har det blivit några filmer. Kanske främst då Sameblod som tog världen med storm.
Förra året kom dokumentären Maj Doris.
Hon är även med i Björnola Lind och Torkel Lundberg poetiska film Mjandasj, Renarnas rådare, som finns på SVT Play och handlar om hur samerna vandrat i renarnas fotspår från södra Europa och norrut i och med att Inlandsisen smälte:
– Det är intressant att det kommer mer och mer berättelser om vår historia. För övriga folket kan det ju vara intressant att höra mer om den. Det fick de ju inte i skolan. Det var inte viktigt. Därför är det underbart att höra historierna idag. Men också svårt. Jag lider med mitt folk från förr i tiden. De fick hela tiden flytta på sig för att markerna skulle användas till annat. Det är att trampa på människovärdet. Så får det aldrig bli igen. Vi måste se till att utvecklingen fortsätter. För vi är människor på jorden en kort stund. Så det gäller att vi gör det bästa möjliga av allting.
Text och foto: Emma Lundström