Ledaren # 11 2019
▶ Roffarmentaliteten inbyggd i systemet
▶ Misstro är en del av nyliberalismen
▶ Blockera svängdörrarna till kapitalet
Yrvaket läser vi rapporter om hur Sverige inte längre kvalar in som den stora bastionen mot korruption, att den självbild vi byggt upp och sålt till omvärlden om ett land präglat av en något stelbent men i grunden omutlig byråkrati inte längre motsvarar verkligheten. Insikten börjar sjunka in i takt med återkommande avslöjanden om bestickning och nepotism; vi är inte mer immuna än några andra – och vad värre är, vi känner inte igen korruptionen när vi själva är en del av den. För i det svenska samhället är inte korruption institutionaliserad. Det går i allmänhet inte att byta ett brunt kuvert med sedlar mot att gå före i en vårdkö eller komma undan en trafikförseelse. Rötan uppstår istället som en affärsmöjlighet, en kontakt som kan ordna med ett byte av tjänster, en lägenhet som skrivs över på en partner för att kunna få ut ersättning. Ett smart upplägg helt enkelt, en bra affär. Sådant är vi ju uppmanade att jaga varje vaken stund.
Så när Liberalen Emma Carlsson Löfdahl avslöjades ha hyrt lägenhet i andra av sin egen man för att kunna klämma ut ännu lite mer pengar ur sitt riksdagsuppdrag så var det, snarare än den skandal det slogs upp som, ett tecken i tiden. Lika mycket tecken i tiden är det att samma Carlsson Löfdahl inte tvekat att larma om det, enligt högern, utbredda bidragsfusket i Sverige. Det är ingen skandal, det är ett symptom.
Faktum är att idén om den nyttomaximerande individen är samhällsbärande idag. Den är grunden för nationalekonomin och hela det nyliberala politiska projektet. Var och en står sig själv närmast och livet som vi satts att leva här på jorden har i grunden bara ett enda syfte: att kapa till sig en så fet deal som möjligt. Om alla bara lever efter den devisen, tänker nyliberalerna, så reglerar sig allt av sig själv. Svaga och dumma människor inordnas på sina naturliga platser, obalanser i ekonomin åtgärdas. Till och med de tekniska under som behövs för att rädda civilisationen från klimatkollaps uppkommer precis i rättan tid att rädda både livhanken och tillväxten – i evighet, amen.
Minsta motstånd och mesta utdelning styr alltså människan som varelse. Utifrån den världsbilden är det inte så märkligt att högern ser bidragsfusk och simulering bakom varje utsträckt hand och vädjan om hjälp. Alla står vi ju oss själva närmast. Och om vi dessutom är matade med en ideologi som säger att samhällets vinnare är helt och hållet förtjänta av sin framgång eftersom de faktiskt är överlägsna människor, då är det väl bara på sin plats att dessa vinnare hjälper varandra.
Det är emellertid en ideologi med konsekvenser. För följden av att ha en sådan världsbild i i hjärtat av politiken är inte bara att vi får en självförhärligande elit som pekar finger åt alla andra medan de berikar sig själva, följen är just den kollaps av förtroende som vi just nu genomlever. Misstron mot politiker, mot vetenskapliga rön, mot förgivettagna sanningar, den har ätit sig in i vårt kollektiva medvetande ända sedan Thatcher deklarerade att det inte finns något samhälle (det vill säga, det finns bara en marknad). På det viset är populismen en naturlig följeslagare till det nyliberala projektet. Nyliberalismen betraktad med förlorarens blick.
Hur hittar vi då tillbaka till tilltron? Felet med begrepp som ”post truth” är att det antyder att det fanns en tid före, då sanningen härskade. Men vi kan inte bädda ner oss i fantasier om fallen moral. Korruptionen är nämligen inte främst en privatmoralisk fråga, den är systemisk och bemöts med systemändrande politik. Då blir lösningarna plötsligt konkreta. Ingen tar ett riksdagsarvode för pengarnas skull om lönen är densamma som för ett vanligt arbete, om ingen karriär inom näringslivet väntar därför att vi spikat igen svängdörrarna. I grunden är det ju så enkelt: att vara vald representant skall vara ett förtroende, ingen karriär.