Tobias Hübinette.
De överdrivna reaktionerna på Vänsterpartiets beslut om jämlikhetsdata visar att kunskapsnivån om jämlikhetsdata fortfarande är låg i det land som är allra bäst i världen på såväl minoriteters skydd och rättigheter som antidiskrimineringsarbete och jämlikhetsarbete, skriver Tobias Hübinette, medlem i Team Jämlikhetsdata.
Sverige är världsledande på att föra offentlig statistik tack vare världens äldsta folkbokföringsregister och världens mest utvecklade personnummersystem. Den offentliga statistiken har en central roll i det svenska samhällsbygget och är bland annat ett viktigt verktyg i arbetet med att försöka åstadkomma ett samhälle som är så rättvist och representativt som möjligt utifrån exempelvis kön och klass.
Tack vare denna offentliga statistik är det bland annat möjligt att regelbundet följa upp och utvärdera hur det går för kvinnor respektive för män inom olika samhällssektorer eller inom en viss organisation för att därefter med siffrorna som underlag formulera planer och införa åtgärder med syftet att försöka uppnå en så jämställd situation som möjligt. På samma sätt är det i Sverige möjligt att ta fram exakta data som visar på representationen av exempelvis unga vuxna eller av personer med en låg grad av formell utbildning eller av invånare från en viss region, inom en viss bransch, i en viss kommunal verksamhet eller på en viss myndighet.
Samtidigt som Sverige är världsledande på offentlig statistik om juridiskt kön och kronologisk ålder, liksom på olika klassmarkörer såsom utbildnings- och inkomstnivåer, så saknas helt och hållet siffror rörande merparten av de lagstadgade diskrimineringsgrunderna. Faktum är att av de sju diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning samt ålder, så finns det idag enbart statistik, data och siffror som rör kön och ålder. Diskrimineringsgrunden etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg exempelvis går endast att approximera, i bästa fall, utifrån en persons födelseland eller en persons föräldrars födelseland.
De allra flesta länder på jorden har inte ett folkbokföringsregister med personnummer av svenskt snitt och använder sig i stället av en metod som kallas jämlikhetsdata. Jämlikhetsdata-metoden innebär att människor regelbundet ombeds fylla i frågeformulär och enkäter. Dessa enkäter kan rikta sig till ett helt lands befolkning eller till en viss regions eller en viss stadsdels invånare. De kan också användas på organisationsnivå och rikta sig till ett visst företags eller en viss arbetsplats anställda och medarbetare eller kunder och brukare.
Jämlikhetsdatametoden bygger på samma principer som gäller för de flesta typer av enkäter, det vill säga informerat samtycke, anonymitet och frivillighet. Det innebär att de som deltar i enkäten måste informeras om att det handlar om just en enkät, att enkäten inte är direkt kopplad till en enskild person som går att identifiera i efterhand samt att det är frivilligt att svara på de frågor som ställs.
Det innebär i sin tur att det går att hoppa över frågor som känns obekväma för den som fyller i enkäten.
Jämlikhetsdatametoden har alltid som syfte att utifrån ett mänskliga rättigheter-perspektiv generera siffror och data som kan användas i arbetet för att skapa ett icke-diskriminerande och jämlikt samhälle oavsett diskrimineringsgrund och som präglas av en så rättvis representation som möjligt.
Jämlikhetsdatametoden bygger slutligen på principen om självidentifikation eller självkategorisering till skillnad från den offentliga statistik som gäller i Sverige som är baserad på folkbokföringsregistret och därför egentligen inte säger någonting om hur människor själva identifierar och kategoriserar sig och benämner och betraktar sig själva. De siffror som framkommer när människor själva får uppge hur de identifierar sig är helt enkelt de som står närmast verkligheten.
Det absoluta flertalet av världens länder använder sig idag av jämlikhetsdatametoden.
Sverige skiljer ut sig som ett av få länder i världen som inte använder sig av jämlikhetsdatametoden på ett mer systematiskt och genomgripande sätt. Samtidigt har flera svenska myndigheter och organisationer på senare tid börjat fråga om exempelvis religiös bakgrund, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning och könsöverskridande identitet i olika frågeformulär och enkäter på grund av avsaknaden av offentlig statistik rörande dessa diskrimineringsgrunder. Avsaknaden av data och siffror rörande flertalet diskrimineringsgrunder försvårar och förhindrar arbetet mot diskriminering och behovet av denna statistik blir bara större och större i takt med att den svenska totalbefolkningen blir alltmer heterogen.
Sverige erhåller också kritik från bland annat FN och EU för att det helt saknas data om flertalet av de lagstadgade diskrimineringsgrunderna. Som en reaktion på den kritiken gav regeringen för några år sedan i uppdrag åt Diskrimineringsombudsmannen (DO), i samråd med bland andra Datainspektionen och Statistiska centralbyrån, att utreda frågan om användning av jämlikhetsdata i Sverige. DO kom fram till att jämlikhetsdata både kan och bör användas mer systematiskt även i Sverige då det är fullt tillåtet att göra det enligt både svensk lag och EU-lagstiftningen. Sverige förväntas dessutom också göra det för att kunna leva upp till alla internationella överenskommelser som Sverige ingår i såsom exempelvis FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, EU:s direktiv om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung, den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk samt Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.
I helgen biföll Vänsterpartiets kongress i Karlstad en motion om att partiet ska börja förespråka jämlikhetsdata. Reaktionerna lät inte vänta på sig och den medierapportering som följde var full av faktafel. SCB:s pressansvarige kommenterade beslutet genom att utgå ifrån att jämlikhetsdata handlar om register och därefter exploderade ilskan i sociala medier där partiledare, debattörer, forskare och journalister en efter en uttalade sig mot jämlikhetsdata. Paralleller drogs till Nazi-Tyskland, till den gamla rasbiologin och till det ”rasfixerade” USA och det massiva fördömandet har därefter fortsatt i krönikor, kolumner och ledare och i sociala medier, på bloggar och i debattforum.
Vi fick se en unison antirasistisk vrede mot allt vad jämlikhetsdata heter och både sverigedemokrater, moderater, liberaler, socialdemokrater och socialister är alla rörande överens om att ”rasregister” inte hör hemma i dagens Sverige.
Problemet är dock att ingen bemödade sig om att ta reda på vad jämlikhetsdata är – inte ens de mer namnkunniga antirasistiska forskare som har uttalat sig och som borde veta bättre. De överspända reaktionerna visar att kunskapsnivån om jämlikhetsdata är katastrofalt låg i det land som är allra bäst i världen på såväl minoriteters skydd och rättigheter som antidiskrimineringsarbete och jämlikhetsarbete samt på främjande av mångfald och representation, deltagande och delaktighet och likabehandling och inkludering i lagarnas och retorikens värld.
Tobias Hübinette
medlem i Team Jämlikhetsdata