Pionjärerna Karl Kilbom och Zeth Höglund uteslöts 1929 respektive 1924 ur SKP. Får de vara med på kalaset?
Idag lördag den 13 maj firar Vänsterpartiet 100 år. Frågan är hur mycket av det ursprungliga partiet som finns kvar efter alla uteslutningar, sprängningar och svängningar som partiet varit med om; samt vilken epok i partiets långa historia som dagens vänster främst vill associera sig med och inspireras av i framtida strider?
Historien börjar 1917 med att en grupp radikala socialdemokrater under ledning av Zeth Höglund bildar det nya partiet Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti. Höglund och hans anhängare, i princip hela det socialdemokratiska ungdomsförbundet, hade blivit uteslutna ur moderpartiet av ”hövdingen” Hjalmar Branting efter att de kritiserat bristen på interndemokrati.
Konflikten handlade också om den socialdemokratiska ledningens närmanden och anpassning till liberalerna, som vänstern var kritisk mot, samt inte minst kampen för fred. Hjalmar Branting stödde nämligen Ententen i det pågående världskriget, medan Höglund, som hade anslutit sig till Lenin på fredskongressen i Zimmerwald 1915, menade att alla krigförande parter var lika dåliga och att arbetarklassen måste vända sina vapen mot de egna förtryckarna och göra revolution.
Det svenska vänsterpartiets kontakter med bolsjevikerna stärktes efter den ryska oktoberrevolutionen och 1921 bytte partiet namn till Sverges Kommunistiska Parti (SKP). Redan nu förlorade partiet många sina ursprungliga medlemmar, inklusive tunga namn som Carl Lindhagen, Fabian Månson och Ivar Vennerström, som antingen uteslöts eller lämnade frivilligt, i protest mot att partiet allt mer underordnade sig Moskva.
Detta närmande till Sovjetryssland hade inte varit en självklarhet för de svenska vänstersocialisterna. Precis som Karl Marx, hade man hela tiden sett Tyskland som de kommande drömmarnas land. Där skulle socialismen ha störst förutsättningar att vinna mark. Men när den tyska vänsterns ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg mördades 1919, och de socialistiska revolutionerna i Europa misslyckades eller krossades brutalt, som i vårt grannland Finland, fanns till sist bara Sovjetryssland kvar att ty sig till, på gott och ont.
Ryssland hade verkligen tänt en hoppets fackla med sina revolutioner mot tsarismen och kapitalismen 1917, och röda arméns förmåga att slå tillbaka de vita arméerna och utländska invasionstrupperna under inbördeskriget var imponerande. Sovjet hade också på kort tid gjort stora framsteg vad gällde arbetares och inte minst kvinnors rättigheter. Men frågan var om bolsjevikerna verkligen alltid visste bäst om vilken politisk strategi som skulle gälla även för kamraterna i Västeuropa.
Genom grundandet av den Kommunistiska Internationalen (Komintern) ville bolsjevikerna samordna och leda de respektive kommunistpartierna ute i världen. Denna centraliserade styrning från Moskva var något som SKP:s ledare Zeth Höglund blev allt mer kritisk mot. Men just därför blev Höglund avsatt och utesluten ur sitt eget parti på order av Komintern 1924, efter Lenins död, och tillsammans med honom lämnade tusentalet andra gamla medlemmar partiet. (De återgick så småningom till socialdemokratin).
Karl Kilbom, som också hade varit med i partiet från starten 1917, blev nu de svenska kommunisternas ledare. Han försökte anpassa sig efter Kominterns krav, men till sist gick det inte längre att hänga med i Stalins ultravänstersvängar. När Kilbom protesterade mot Moskvas beslut att jämställa socialdemokratin med fascismen, blev han också utesluten ur sitt eget parti. Detta var 1929 och samma sak pågick samtidigt i alla länders kommunistpartier, där de gamla ledarna som ifrågasatte Stalin petades bort.
Men i Sverige hände något unikt. Majoriteten av partiets medlemmar följde med Kilbom när han bildade ett nytt svenskt kommunistparti. Minoriteten som blev kvar skulle under Hugo Silléns och Sven Linderots, och senare Hilding Hagbergs ledning, helt kom att böja sig för Stalins vilja. Kilboms parti upplöstes senare, medan det Moskvatrogna stalinistiska kommunistpartiet är det parti som dagens Vänsterparti härstammar från.
Efter avstaliniseringen i Sovjet 1956 började en liknande process i det svenska kommunistpartiet, som kom att reformeras under C. H. Hermansson på 1960-talet, då man bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK). Även om Hermansson ibland kritiserade Sovjet, som vid invasionen av Tjeckoslovakien 1968, fortsatte de goda kontakterna med Moskva, och för VPK var den så kallade ”realsocialismen” något som man förhöll sig reellt till, som om det var den enda form av socialism man kunde tänka sig.
I samband med Sovjetunionens upplösning strök man så ordet kommunist ur partinamnet och under ledning av Gudrun Schyman blev Vänsterpartiet snart Sveriges tredje största parti och en viktig samarbetspartner för socialdemokraterna. Men sedan millennieskiftet har Vänsterpartiets väljarstöd i princip halverats, och det goda samarbetet mellan S och V verkar vara ett minne blott, även om Vänsterpartiet aldrig har framstått så ivriga som nu, om att få krypa upp i storebrors knä.
Så frågan är vad det är för födelsedagsbarn som nu ska firas på 100-årsdagen. Är det partiet som Zäta Höglund en gång grundade, som vi vill minnas? Eller Kalle Kilboms alternativa svenska kommunistparti, som vägrade underordna sig Moskva? Ska stalinisterna Sillén-Linderot-Hagberg förtigas eller uppmärksammas på kalaset? Var det ur C. H. Hermanssons reformer som dagens Vänsterparti föddes? Eller kanske Gudrun Schymans?
Och vad är det egentligen för Vänsterparti vi har idag, som främst verkar drömma om att kanske få föräras med en åtråvärd regeringspost i en socialdemokratisk regering, på samma sätt som Branting för hundra år sedan drömde om att få sitta med till bords när liberalerna skulle bestämma.
Hur som helst, oavsett om vi är medlemmar i Vänsterpartiet eller inte, låt oss fira 100 år av vänsterpolitik i Sverige. Det finns trots allt mycket att vara stolta över, inte minst de gräsrotsaktivister inom rörelsen som under alla dessa år kanske inte brydde sig så mycket om vilken International man tillhörde, utan kämpade för arbetarklassens rättigheter i den tid man levde, och stod upp för den internationella solidariteten var helst den behövdes.
Och låt oss hoppas att de kommande 100 år ska bli mycket mer framgångsrika, med mindre interna motsättningar och splittringar.
Per Leander
