Regissören Ava DuVernay intervjuar Angela Davis i dokumentären 13th. Foto: Netflix.
Ava DuVernay, regissören bakom hyllade Selma om ett viktigt skede i medborgarrättsrörelsen, har i höst återigen varit aktuell med dokumentären 13th som skildrar fängelseindustrin i USA. Efter Donald Trumps valseger har filmen, som går att se på streamingtjänsten Netflix, blivit brännande aktuell och den borde ses av alla som vill få en inblick i rasismens USA, tycker Arash Gelichkan.
Dokumentären 13th, regisserad av Ava DuVernay, som släpptes på Netflix i höst skildrar fängelseindustrin i USA. Det är idag en mångmiljardindustri där över 2 miljoner amerikaner bakom galler – nästan hälften afroamerikaner – tvingas arbeta närmast gratis under hot om disciplinåtgärder. Det privata bolaget CCA som bygger och driver fängelser och flyktingförvar på uppdrag av staten och lokala myndigheter tjänade till exempel 1,7 miljarder dollar 2015. I varje led av fängelsesystemet, från mat och hälsovård till borgen, tjänar privata bolag miljoner och miljarder dollar. Politiken och de privata intressena i USA går inte att särskilja och detta förhållande formar även de lagar som sätter hundratusentals bakom galler. Fångarnas arbetskraft hyrs ut till storbolag: Microsoft, Boeing och Victoria’s Secret – alla gör de profit på systemet.
Hur och varför växte den här industrin fram? Filmens titel 13th syftar på den trettonde tillägget i amerikanska konstitutionen från 1864 som förbjuder slaveri med ett viktigt undantag: det är uttryckligen tillåtet som straff för brott. Slaveriets bojor sprängs men många afroamerikaner finner sig bundna av hunger och armod till ett liv av hårt arbete för den vite mannens vinning. Afroamerikanen fortsätter att förtryckas, förföljas och kriminaliseras. En ny form av slaveri tar form där tusentals afroamerikaner bakom fängelsegallret fortsätter arbeta under fysiskt tvång. På andra sidan gallret drar en rasistisk terrorvåg fram i den amerikanska södern, vilket driver tusentals afroamerikaner på flykt.
Dokumentären visar på ett övertygande sätt hur det gamla slavsystemet ersätts av ett fängelseindustriellt komplex, tätt sammankopplat med vardagens rasterror och en institutionell rasism. Kriminaliseringen av den svarta amerikanen och rädslan för ”den andre” används senare för att legitimera eliminerandet av politiska motståndare genom juridiska och utom-juridiska medel i under efterkrigstiden. Svarta medborgarrättsledare som Martin Luther King och Malcolm X ses under 50- och 60-talen som nationens fiender i majoritetssamhällets ögon och blir snart mördade, andra fängslas, landsförvisas och smutskastas. Rädslan för oordningen och kriminaliteten som skylls på de svartas befrielsekamp blir ett effektivt medel för att vända folkopinionen mot befrielserörelserna.
Det är också under Nixon-eran på 1960- och 70-talet som ”kriget mot drogerna” inleds. I grunden är det en täckmantel för ytterligare repression av befrielserörelserna, vilket Nixon-rådgivaren John Ehrlichman själv medgav så sent som i april i år under en intervju i Harpers magazine. Krigen mot brottslighet och droger innebär en massiv utbyggnad av fängelsesystemet och därmed en expansion av tillgången på billig tvångsarbetskraft.
Republikanerna under Nixon lyckas dra till sig vita arbetarklassröster i den amerikanska södern som traditionellt röstat på demokraterna genom en agenda byggd på ”lag och ordning”, som indirekt anspelar på rasistiska föreställningar. Ronald Reagans valseger 1981 innebar en fortsättning och upptrappning av den trenden – 13th beskriver det som att ”kriget mot drogerna” under Reagan går från retorik till verklig politik. Återigen är det den afroamerikanska befolkningen som drabbas oproportionerligt: crack-kokain som brukas bland fattiga afroamerikanskt dominerade områden straffas långt hårdare än puderkokain som brukas av rika vita. Det leder till att hundratusentals afroamerikanska män hamnar bakom lås och bom, förvandlas till mer eller mindre gratis arbetskraft.
Efter en lång period av republikansk dominans från 1969 och framåt söker sig Demokraterna i början av 90-talet – precis som sina socialdemokratiska kusiner på andra sidan Atlanten – mot mitten. Bill Clintons valkampanj 1993 blir en tävling mot Republikanerna i vem som kan vara hårdast mot kriminalitet. Under Clinton införs ”three strikes you’re out”-principen, det vill säga att vid upprepad grov brottslighet ska livstidsstraff utdömas som princip. Clinton-administrationen minskar möjligheten till villkorlig frigivning och beslutar om att dödsstraff kan utdömas för fler brott än tidigare. 1994 anslås 30 miljarder dollar i den federala budgeten till kriminalsystemet, enligt dokumentären.
Clinton-administrationen leder till en aldrig tidigare skådad explosion i fängelsepopulationen. När han tillträder har USA 1 179 000 fångar, när hans mandatperiod går ut 2000 är antalet fångar över 2 miljoner. Bill Clintons löfte om att få bort hundratusentals kriminella från gatorna uppfylls med råge. Det är också något som kom att delvis förfölja Hillary Clintons valkampanj 2016 då Black lives matter-aktivister krävde den demokratiske kandidaten svar på hennes forna stöd för Bill Clintons kriminalpolitik som slagit så hårt mot afroamerikaner. Både Bill och Hillary Clinton har i efterhand kallat politiken ”ett misstag” och försökt släta över tidigare uttalanden om afroamerikanska unga män som ”superrovdjur”. Flera afroamerikanska och andra aktivister säger i dokumentären att de dock fortfarande väntar på att se ansvar utkrävas och att de familjer som slagits sönder ersätts för de oersättliga skador de åsamkats.
Clinton-årens politik byggde ut fängelseindustrin, släppte de privata intressena fria och militariserade poliskåren. Afroamerikaner lever än idag med de fruktansvärda konsekvenserna av den politik som fortsatte trappas upp under George W. Bush och har levt vidare under Obama-administrationen. Expansionen av fängelsesystemet har samtidigt inneburit en nedmontering av rösträtten och en återuppståndelse av rassegregationen: miljoner afroamerikaner som passerar fängelserna förvägras rätten att rösta och fråntas andra rättigheter för resten av livet.
Det som gör dokumentären 13th så aktuell är att den är en påminnelse om det system som i årtionden målat ut afroamerikaner och deras frihetssträvanden som ett hot, som kriminella och våldtäktsmän. Det är samma system som i över ett decennium implicit har utmålat muslimen som ett terrorhot och flyktingen som en brottsling. Att dessa – bakom alla omskrivningar – rasistiska myter som reproducerats av staten och massmedierna i åratal till slut skulle kunna användas av en demagog som Donald Trump borde egentligen inte komma som en överraskning. Reagan, Clinton och Bush har implicit målat ut ”den andre” som ett säkerhetshot och nu kommer Trump till makten med en retorik där detta bekräftas helt öppet och skamlöst. Det följande är kanske det vi kan lära oss av dokumentären så här efter Trump-segern: Så länge USA inte i grunden gör upp med rasismen och det nyliberala system som upprätthåller fängelsesystemet – det moderna slaveriet – så är de värsta delarna av landets historia ständigt närvarande.
Arash Gelichkan
FILM
13th
Regi: Ava DuVernay
Distribution: Netflix
