KOMMENTAR: I onsdags i förra veckan skakade Colombias president, Juan Manuel Santos, och gerillarörelsen FARC:s ledare, Rodrigo Londono alias ”Timochenko”, hand i Havanna, efter att man – under överinseende av Kubas ledare Raul Castro – lyckats att eliminera den sista stora stötestenen för ett fredsavtal i Colombia. Det handlar om att man enats kring att införa en amnesti för alla soldater som inte gjort sig skyldiga till krigsbrott. Därtill ska också en sanningskommission inrättas för att i görligaste mån läka alla krigets vreden och sår. Tanken är nu att ett definitivt fredsavtal ska undertecknas 26 mars 2016 och att FARC senast två månader därefter ska ha avväpnats och upplöst sig själv som gerilla. Allt detta kommer att ske under FN:s och den latinamerikanska samarbetsorganisationen Unasurs överinseende. ”Avtalet är jättepositivt. Att man nu lyckas nå en kompromiss är ett jättesteg”, säger Colombiakännaren Mikael Jonsson vid Uppsala universitet (Svt-Nyheter 24/9). Det här är inte första gången som ett fredsavtal legat för handen i Colombias långa inbördeskrig, men tidigare har alltid alla förhoppningar slutligen grusats, men Mikael Jonsson tror att avtalet denna gång kommer att hålla: ”Det som är annorlunda den här gången är att Colombias nuvarande president satsat hela sin politiska karriär på att lösa konflikten. Samtidigt har FARC-gerillan försvagats och insett att den aldrig kommer att vinna”.
Om avtalet nu går i lås blir det slutpunkten på ett över 50-års långt inbördeskrig, ända sedan 1964 då FARC för första gången manade till väpnad kamp. Krigets offer beräknas till 220 000 döda och fem miljoner internflyktingar, av en befolkning på 50 miljoner. Vi ska också ha i minne att Colombia även under åren 1948-58 plågades av ett inbördeskrig, den så kallade Lá Violencia, då konservativa och liberala krafter stred mot varandra. Den nuvarande islossningen i Havanna kommer efter dryga tre år av förhandlingar där man tidigare lyckats att eliminera stötestenar som en militär nedtrappning, FARC:s integrering som en politisk kraft i det colombianska samhället och genomförandet av jordreform.
Framför allt frågan om en jordreform har varit av starkt laddad natur i ett samhälle med milsvida sociala klyftor där en procent rika godsägare beräknas äga 52 procent av den odlingsbara marken. År 2013 kom man dock överens om att jord ska fördelas till småbönder genom speciella jordbanker. Hur kunde man gå i land med det? Enligt Francisco Contreras, Latinamerikakännare och tidigare ordförande i Latinamerikagrupperna i Sverige, möjliggjordes denna uppgörelse av att det ägt rum en maktförskjutning inom staten; från de gamla godsägarna till ett skikt av moderna finanskapitalister, som vill ha fred för att kunna bedriva sin verksamhet i form av gruvdrift och storskaligt jordbruk för export av bland annat etanol och palmolja utan att attackeras av gerillan (Internationalen 31/5-2013). Och även om FARC försvagats – från att tidigare haft runt 17 000 män och kvinnor under vapen beräknas dess styrka att ha halverats, stora delar av det gamla ledargarnityret har genom precisionsbombningar likviderats och modern satellitövervakning gör att landets täta djungel inte längre ger samma skydd som förr – kan den vålla stora skador genom bakhåll och överraskningsattacker samt sabotage mot de oljeledningar som löper genom djungeln.
Kommer då freden i Colombia att nu bli verklighet? Ja, enligt uppgörelsen i Havanna, ska avtalet ställas till folkomröstning. Mot bakgrund av krigströttheten i landet, konservativa klasskrafters försvagning och att fredsprocessen röner ett starkt stöd bland sociala rörelser och i det civila samhället borde det dock inte vara några problem att slussa igenom avtalet. Emellertid finns det ytterligare en aktiv gerilla i Colombia, den mindre ELN, som det återstår att ingå ett avtal med. ELN har dock under senare år uppvisat en reducerad aktivitet och det var länge sedan man inbringade något materiellt stöd från sin tidigare mecenat Kuba, så även den knuten borde gå att lösa. Den gamla eliten – i form av det lilla godsägarskiktet – kommer knappast heller att som förr mobilisera paramilitära styrkor till stöd för sina intressen, för i så fall skulle man idag hamna i direkt konflikt med hela den statligt legitima våldsapparaten.
Förhoppningsvis kommer också ett fredsavtal att få ner den allmänna våldsnivån i Colombia och göra det lättare för fackföreningar och sociala rörelser att verka; att det inte längre kommer att vara, enligt världsfacket IFS, det farligaste landet i världen att organisera sig fackligt i.
Anders Karlsson
AVTALET
■ Parterna har enats om en sanningskommission för offren, en plan för avvecklandet av droghandeln, en jordreform och rätt till politiskt deltagande för Farc. Nu diskuteras rättsliga påföljder och återintegrering av gerillamedlemmar. Sist ska en plan för konfliktens slut och avväpning tas upp.
