Omprövningar. Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal
till 80-tal
Av David Brolin
Celander förlag 2015
Varför blir radikaler renegater? Hur kommer det sig att ett antal intellektuella från 1968 övergivit sina socialistiska ideal och idag befinner sig till höger? Det är den fråga David Brolin ställer sig i boken Omprövningar – Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal. Kjell Östberg har läst den.
Brolin har valt ut sex exempel med stor bredd: Lars Gustafsson, Håkan Arvidsson, Svante Nordin, Bo Gustafsson, Klas Eklund och Göran Rosenberg. Lars Gustafsson var aldrig socialist, några började som maoister och slutade i den politiska mitten, andra tillhörde radikal akademisk Lundamiljö och finns idag i kretsarna kring nyhögerns flaggskepp Axess.
Boken diskuterar insiktsfullt och nyanserat olika förklaringar och kombinerar framgångsrikt aktörs- och strukturperspektiv. En utgångspunkt är alltså den högervåg som börjar rulla kring 1980 och som påverkade tidens värderingar. Detta skedde samtidigt som vänstervinden mojnade, och många, inte minst inom den maoistiska rörelsen, tvingades till smärtsamma omprövningar av sina politiska projekt.
Brolin avstår från individualpsykologiska förklaringar. Däremot försöker han formulera en slags ”renegat-ideologi” med utgångspunkt i några av de motsatspar som står i fokus för det ideologiska skiftet: stat – samhälle, individ – kollektiv, frihet – jämlikhet och ekonomi – politik. I samklang med tidsandan blir friheten det högsta värdet. Raskt följer omprövningarna när det gäller att minska politikens inflytande till förmån för marknaden, (välfärds)staten i förhållande till (det civila) samhället, kollektivens utrymme i relation till individen. Denna resa blir, i större eller mindre utsträckning, gemensam för dem alla, visar Brolin. Men för att förstå dynamiken kunde boken tydligare ha lyft fram hur dessa teman i betydande utsträckning hade sina ursprung i 1968, men då med helt andra konnotationer än de senare fick. Mänsklighetens frigörelse förutsätter varje enskild människas frigörelse var ett av 60-talets Marxska älsklingscitat. Kritiken av välfärdsstatens avigsidor och politikens byråkratisering var legio och det var vänsterns Gramsci-renässans som introducerade debatten om det civila samhället.
Men hur gick då processen till när dessa begrepp bytte innebörd och blev en utgångspunkt för den nya högerns kontrarevolution? En viktig poäng har Brolin när han visar den roll Stenbeck-finansierade tidskriften Moderna tider hade för att samla omvända 68-or i början av 1990-talet. Där skapades en intellektuell miljö som borgerligheten dittills misslyckats att formera – de olika Timbroprojekten hade dittills allt för mycket luktat SAF och borgerliga politruker. Det är intressant att högerkrafterna själva inte klarade av att frambringa egna tänkare utan fick förlita sig på sådana som fått sin skolning av vänstern.
Göran Rosenberg har upprört tillbakavisat påståendena att hans tidskrift skulle ha varit ett redskap i denna process. Men Brolins exempel på Rosenbergs lamentationer över välfärdsstatens ekonomiska och moraliska bankrutt är övertygande. Den har nått sin gräns, skrev Rosenberg, den är för dyr, den tränger för långt in i människors liv. Alternativet till den skattefinansierade välfärdsstaten är att en del av den omvandlas till egna uppoffringar och obetalt arbete, inte av professionellt avlönad personal. Högerns civila samhälle alltså, inte Gramscis.
Till Moderna tiders mer uppmärksammade ställningstaganden hörde stödet för en Pax Americana, och dess nära knytning till det nya imperialistiska projektet efter murens fall. USA blev i sista hand värnaren av den västerländska civilisationen.
Som ett alternativ till den svenska politiken lyfter Rosenberg fram den amerikanska som ”uppstår ur en ständig kamp mellan olika, jämspelta [sic] maktcentra” (Rosenbergs syn kan lämpligen jämföras med den samtida amerikanske riksbankschefen Alan Greenspan som deklarerade att det som tur är inte spelar någon roll vem som blir president i USA eftersom det i alla fall är marknaden som styr).
Men alla bytte ju inte åsikt. Även om påståendet nyanseras finns en tendens i boken att göra övergången från vänster till höger till ett generellt fenomen. Att skriva att ”1960-talet var det årtionde då svenska intellektuella drogs till den radikala vänstern. Det sena 1970-talet var tiden då samma intellektuella fjärmade sig från radikala idéer och rörelser” är inte korrekt. I själva verket visar all forskning att de flesta som radikaliserades under denna tid behållit sina grundläggande värderingar, om än inte i samma revolutionära tappning. Det gäller också de intellektuella, och blir ännu tydligare om man inkluderar de skapande intellektuella. På den kulturella arenan har vänstern behållit problemsformuleringsprivilegiet fram till idag
Erfarenheter från Socialistiska partiet bekräftar den allmänna tendensen. I boken ges några exempel på sidbytare också från den traditionen. Förutom Klas Eklund som gick hela vägen till Statsrådsberedningen och Wallenbergs styrelserum nämns René Coeckelberghs som i en strid ström introducerade Trotskij, Mandel, Poulantzas och en rad andra av den internationella nya vänsterns tänkare men som när försäljningen av vänsterlitteratur sinade gick över till, ofta strålande, poesi samtidigt som han ”äcklades” av socialismen; Otto Mannheimer, som i början av 1970-talet var den revolutionära franska trotskismens främste uttolkare och som ett decennium senare blev lika bländad av de hätskt antimarxistiska nya franska filosoferna och Henrik Brors, som började på Internationalen men som senare blev mest känd för sin kraftiga högervridning av Dagens Nyheters inrikespolitiska nyhetsbevakning. Men vi som kunnat följa utvecklingen över tid vet att de flesta av våra kamrater från den tiden fortfarande ser sig som vänster, och vi möts på demonstrationer eller ser deras aktiviteter i fackföreningar och solidaritetsrörelser.
Så när en ny generation radikala ungdomar fullföljer vad 68-orna inte mäktade med kan de räkna med deras stöd. Må vara gråa på utsidan men själen skiftar fortfarande i rött.
Kjell Östberg
