Efter en lång arbetsdag ville jag och mina vänner ta ett nattdopp söder om staden Mytilini på den grekiska ön Lesbos. Vi flöt på rygg på det egeiska havet och tittade på stjärnorna och månen. När vi senare satt och drack vin hörde vi skrik och rop från havet. Det kom från en flyktingbåt som närmade sig kusten. Avståndet mellan den grekiska kustbevakningsbåten och gummibåten i vilken flyktingarna satt var mycket litet. Vi åkte dit gummibåten anlände. Vi såg 44 personer stiga i land. Fyrtiofyra personer som inte visste var de var.
Vi hälsade på dem på arabiska och de frågade genast var de var. ”I Grekland?” frågade de: ”Är vi verkligen i Grekland.”
”Kommer polisen att ta oss?”
”Vad heter den här ön?”
De var glada. Glada över att ha tagit sig fram till det som de ansåg var säkerheten: Europa. Alla ville kramas. Så vi kramades. Några grekiska familjer kom ut med vatten och kakor och juice. Jag grät för mig själv. Jag grät med den 15-åriga killen Ahmad från stadsdelen Barza i Damaskus. Hans barndomshem och kvarter var jämnat med marken. ”Inshalla du ska hitta ett hem som ingen kan förstöra”, sa jag till honom.
”Åt vilket håll ska vi vandra?” sa de.
”Ditåt”, sa vi och visade dem vägen till hamnen i Mytilini. De gick i ett tåg i mörkret längs bilvägens kant. De följde hoppet som gav deras längtan efter ett hem som inte kunde förstöras, bränsle. Vi stod kvar bland orangea västar, vid en gummibåt vars svarta färg glittrade i månskenet och det skräckinjagande havet som inte gjorde skillnad mellan kustbevakningen och de människor som hade trotsat natten, havets mörka krafter och alla de faror, osäkerheter och fällor som är gömda under marken de vandrar på som trampminor.
Ronbir Mohammad