LEDARE Om det finns ett ord som sammanfattar läget när världens arbetarrörelser samlas till årets Första Maj så är det osäkerhet. Vi står inför högerextrem uppmarsch och en fortsatt nyliberal våg, som bara rullar på. En ändlös mardröm av krig, terror och flyktingkatastrofer med centrum i Syrien – och ovanpå allt detta tornar klimatets domedagskris upp sig, oberörd av alla påskrivna avtal och tomma ord.
LEDARE De flesta inser vansinnet. En försvinnande liten stormrik minoritet stjäl gemensamma skattetillgångar och gömmer undan stöldgodset i skatteparadis. Panamapappren sägs bara avslöja en tiondel av gömmorna. För Europas del anses det handla om motsvarande 650 miljarder försnillade skattekronor – per år. För att inte tala om plundringen av gemensamma tillgångar globalt, från utvecklingsländer, eller om ryska och amerikanska miljardärsoligarkers utsugning… siffrorna är ofattbara.
LEDARE Förra veckan talade Gibert Achcar med Internationalen om vikten att se historiska perioder som en långsam växelverkande process, där folklig mobilisering kan gå över i perioder av motreaktion, i politisk förändring och tillbaka i mobiliseringsfaser, i en lång cykel av förändring och omvälvning. Den potential som fanns när vågen av gräsrotsaktivism blossade upp, försvinner inte bara för att historien rullar vidare, som när det hoppfulla proteståret 2011 gick över i det politiska skitåret 2012.
LEDARE När avtalsrörelsen nu närmar sig sin något bleka kulmen och Karl-Petter Thorwaldsson står hand i hand med Svenskt Näringslivs Carola Lemne och upprepar ”konkurrenskraft” som en trasig skiva, med den uttalade meningen att hålla tillbaka arbetarnas löneutveckling, så kunde inte den gigantiska läckan om Mossack Fonseca kommit mer lägligt. Symboliken är så uppenbar att det nästan blir löjligt.
LEDARE Det är så lätt gjort i en mörk tid att hän falla till blocktänkande. Plötsligt faller bitarna på plats och hela världen blir som ett flödesschema över allianser. Stödde du Venezuelas ”bolivariska revolution” kunde du genom Chavez utrikespolitiska allianser göras till anhängare av regimen i Iran. Ser du storheten i den rörelse som växt fram under Bernie Sanders kandidatur kan du enkelt stämplas som Israelanhängare och stödjer du de demokratiska krafterna i syriska FSA kan du klistras ihop med allt från USAs imperialistiska intressen till al-Nusra.
LEDARE Barack Obamas besök på Kuba speglar på många vis vår samtid. När Palme besökte ön 1975 var det en markering av Sveriges försök att representera en utrikespolitisk ”tredje väg”, som markerade mot USA:s intressen. När Obama besöker landet är det ett Kuba som står på gränsen till att bli en avreglerad turistnation, som så många andra.
Ledaren # 11 2016 ► Det ser mörkt ut just nu ► Allt är inte bevis på att vänstern gör fel ► Fortsätt bygga motståndet Hur…
LEDARE När någon vill framstå som pragmatisk och verklighetsförankrad så brukar det vara praktiskt att måla ut sin meningsmotståndare som svävande idealist. Det är en retorisk lek som liberaler brukar tillgripa när de inte har så mycket att komma med; måla upp två ytterligheter och ställa sig själv i mitten. Frågan är bara om det egentligen är särskilt pragmatiskt att söka mittenpositionen i en situation som är fundamentalt vansinnig. Göran Greider är den senaste att kasta sig in i den här retoriska leken när han i Aftonbladet Kultur (4/3) publicerade något av ett försvarstal för regeringens migrationspolitik.
LEDARE Så var det dags att fira den Internationella kvinnodagen ännu en gång. Ibland betonas det syrligt att dagen inte alls skall firas, eftersom kampen inte är över, och den invändningen är väl egentligen riktig. Men samtidigt, de andra politiska dagarna vi årligen markerar lyssnar vi på tal om hur illa det är ställt. Kristallnattsmanifestationer blir dokument över hur rasism och fascism åter är reella samhälleliga hot. Första maj markeras av allt glesare socialdemokratiska tåg och Världsmiljödagen orkar man knappt tänka på. I det sammanhanget är 8 mars en dag som markerar en rörelse som är på frammarsch, som faktiskt stiger mot ljuset.
LEDARE Det är en på alla sätt ogynnsam position den organiserade vänstern befinner sig i idag. Strukturellt försvagad på alla materiella områden håller vänstern också på att förlora greppet om det offentliga samtalet. Vi sitter i båten med en regering som håller på att tappa greppet, om sin egen politiska riktning, om väljarkåren, om (den åtminstone relativa) alliansfriheten. Inga fackliga ”Lövfenpaket”, ingen ny giv står att vänta, bara en lång dags färd mot ny högerregering.