Sven Wollter dog och plötsligt kändes Sverige så mycket tommare. Samtidigt lurar där en känsla av att det väl ändå inte kan vara på riktigt. En sån som Sven Wollter kan väl inte dö?
Och egentligen kan han ju inte det. Dagarna efter beskedet har människor av alla de slag delat med sig av sina möten med skådespelaren. Berättat om hans värme och humor och vänliga själ. Om en person med integritet och starka ståndpunkter, men utan självbelåtenhet, utan snobbighet. Utan fördomar.
En riktigt jävla bra typ.
Och en stor skådespelare. En av den gamla sorten.
Jag har ingen egen berättelse om Sven Wollter. Jag har bara starka minnen av hur det var att se honom repetera på Stadsteatern när jag praktiserade där som femtonåring. Intensiteten i agerandet. Röstens kraft. Kontrasten mellan rollen, som var en skrämmande fadersgestalt, och hans vardagliga vänlighet och mjuka sätt.
Sedan älskar jag de där hemmascenerna mellan honom och Eva Remaeus i Mannen på taket. De är helt ljuvliga.
Ett minne till har jag. Från Götgatan i Stockholm. Det var ett par år sedan. En helt vanlig dag. I närheten av Skanstull.
Då passerade vi varandra Sven Wollter och jag. Och han log. På det där vänliga viset som just bara han kunde le. Mot mig och mot världen. Utan anledning. En gråkall dag i livet.
Text och bild: Emma Lundström