Fick nyligen frågan om hur jag ser på flyktingfrågan idag, jämfört med hur den var på mitten av 70-talet då jag själv kom till Sverige som flykting efter att ha suttit i olika koncentrationsläger i Chile.
Spontant svarade jag att det var en stor skillnad, som mellan dag och natt. Jag funderade vidare på mitt svar. Hur vad det egentligen? Jag var student när Pinochets säkerhetstjänst grep mig och när jag varit ”försvunnen” i ett par månader blev mina studier på universitetet avbrutna. Efter att i ett och ett halvt år varit berövad friheten hamnade jag på svensk mark tack vare den internationella solidariteten. När andra politiska flyktingar med liknande bakgrund gick vidare för att läsa på svenskt universitet gick jag åt motsatt håll eftersom jag hade en dröm: jag ville bli arbetare. Visst, jag hade en romantiserad bild av vad det innebar att vara arbetare. Jag ville ha blåställ på mig och gå omkring med skitiga naglar.
Efter att ha jobbat som vårdbiträde och tillägnat mig det nya språket någorlunda schysst sökte jag mig till ett tekniskt center. Jag sa som det var: ”Jag vill bli arbetare”. Tjänstemannen tittade skeptiskt på mig och sedan igen på mina akademiska intyg och frågade ironiskt.
”Jaha, och vad för slags arbetare hade du tänkt dig att bli? Här kan du utbilda dig till fräsare, slipare eller revolversvarvare”.
Reflexmässigt svarade jag att det sista lätt rätt bra och efter en kort tid hade jag ett blåställ på mig, fast mörkgrönt. Jag var stolt.
Under ett år fick jag lära mig att svarva föremål i metall. Innan utbildningen var klar dök en arbetsköpare från en privatägd verkstad upp på centret. Han erbjöd mig att jobba på prov hos honom under två veckor. Jag såg min chans och tackade ja. ”Men du får inte betalt under praktiktiden”, sa mannen, men det struntade jag i, jag ville vara en del av arbetarklassen. Jag dög uppenbarligen och fick erbjudande om ett fast jobb som revolversvarvare. Vi ska bara kolla med SÄPO, för vi tillverkar reservdelar till försvaret, sa mannen. Fan också, nu går min chans upp i rök tänkte jag. Jag var politisk flykting och hade anslutit mig till ”trottarna”. Vet faktiskt inte om SÄPO sa sitt, men jag blev anställd på Elomekan i Bromma. Jag var överlycklig.
Under ett helt år stod jag vid en robust svarv och tillverkade reservdelar till försvaret. Min dröm höll på att förverkligas. Dessutom satte trotskisterna då igång en kampanj som gick under namnet ”proletarisering”. I partiavdelningen fanns det planer på att skicka mig till Kiruna.
Efter ett år som metallarbetare samlade jag mod till mig och kallade arbetskamraterna till ett möte och sa att jag hade en idé. Jag minns det som om det vore idag. ”Jag tycker att vi ska bilda en fackförening”, sa jag. Det blev helt tyst och efter en stund fick jag en hand på min axel och en kille sa: ”Här behövs ingen jävla fackförening”. Att vara löneslav är en sak, att hindras från att leda arbetarkamp något helt annat, så jag sa upp mig. Jag blev erbjuden högre lön men jag var helt inne i det där med att omvandlas från att vara ”en klass i sig till en klass för sig”. Jag sökte ett annat jobb.
Sedan blev jag anställd som revolversvarvare på en verkstad vid Stockholms lokaltrafik. Jag började jobba med en gigantisk halvautomatisk svarvmaskin, i hela Sverige fanns det bara två stycken. Det fanns drygt hundra anställda så jag behövde inte bilda någon fackförening, det fanns redan en. Äntligen, tänkte jag och sa till en sosse som var fackombudet att jag ville gå med i facket. ”Men du är inte svensk”, sa han. ”Det vet jag redan”, svarade jag och la till att jag verkligen ville bli medlem. ”Men du är inte född i Sverige”, insisterade han. ”Det vet jag också”, sa jag en aning irriterad, ”men det är inte det saken gäller”. Men han gav sig inte. ”Du har inget svenskt pass”, sa han sedan. Jag höll på att bli galen och då röt jag: ”Jag ska med i fucking facket och det nu!”. Nationalism är också inrotad i arbetarklassens led och det är en splittrande barriär som fackligt aktiva socialister måste tampas med.
Det blev en stor omställning, fick lära mig att lägga band på ord som kunde uppfattas som akademiska och fylla ordförrådet med nya begrepp samt ifrågasätta ledningens korkade beslut. Vid ett fackligt val fick jag fler röster än en SSU:are och ägnade mig åt att skapa relationer på golvet. Jag tog initiativet till att starta facktidningen Titt Tut som började spridas även bland andra SL-verkstäder runt om i Stockholm. Vanliga killar och tjejer fattade pennan och det blev såväl artiklar om vardagen på verkstan som poesi, miljöfrågor och politik.
Sammanhållningen växte för medlemsdemokrati var vår kompromisslösa princip. Aldrig att jag skulle fatta ett viktigt beslut utan att förankra frågan bland medlemmarna, det är så enkelt och så centralt på samma gång. Sossarna i Stockholm och SL:s ledning tyckte inte om det som höll på att ske. När vi vägrade utföra ett saneringsarbete av tunnelbanevagnar som innehöll asbest anklagades jag av ledningen för att vara en ”uppviglare” och av facket centralt för att vara ”trotte” och på ombudsmännens förslag portades jag från min arbetsplats av SL:s högsta ledning. Konflikten utmynnade i en vild strejk som vi vann över hela linjen, men det är annan historia.
Alex Fuentes