Athena Farrokhzad. Foto: Carla Orrego Veliz
Arash Gelichkanen ser en ny klass-omedvetenhet breda ut sig. Den torgförs av liberaler, nationalister och kulturradikaler. De fördunklar klasskampen till en fråga om vilken ort du bor på, var i GAL-TAN du står och om du sysslar med kultur eller högre utbildning. Att högern står i fronten mot Athena Farrokzhads och andra socialisters plats i offentligheten är därför föga överraskande. Bredvid står förmenta kulturradikaler som kapitalistklassens nyttiga idioter och vevar på om obegripliga gamla personkonflikter.
KULTURDEBATT
När den unge Yahya Hassan, omhuldad men också kontroversiell poet, så tragiskt avslutade sitt liv skakades en hel kulturvärld långt utanför Danmarks gränser. Inget med Yahya Hassans korta liv och karriär som poet var simpelt. Den unge debutanten som gör upp med sin invandrade föräldrageneration till applåder från en opportunistisk höger och senare kritikern av den strama asylpolitiken som kandiderar till parlamentet – båda berättelser rymdes inom Yahya Hassan.
Poeten Athena Farrokhzads minnestext över kollegan på andra sidan sundet (DN Kultur, 3 maj ) ifrågasatte en dansk offentlighet som gärna omhuldade Hassans vilt svingande uppgörelse med invandrarna men aldrig hans kritik av Israels ockupationspolitik eller skärskådningen av rasismen. Farrokhzads text svävar till höjder bortom kulturdebattens personfixerade kotteri.
Varför rycks så många människor som Yahya Hassan bort så tidigt, människor med exilens bakgrund och ännu vidare ur arbetarklassen, frågar sig Athena Farrokhzad.
Farrokhzad pekar på orättvisorna och vänder sedan pekfingret mot vi:et, den mosaik som kan rasera systemet när den inser det gemensamma intresset. Här blir det riktigt svårt för inte bara den traditionella högern utan också den icke-marxistiska kultur-antirasismen. ”Pigmentvänster” ryter nationalistvänstern i Proletären ikapp med högern och antirasistiska kulturskribenter anklagar Farrokhzad för ”medelklassiga” försök att skriva sig in i ett vi.
Men när Farrokhzad pekar på att samhället utövar ett dubbelt förtryck och exploatering mot bruna kroppar så är det inte hon som gör pigment till en huvudsak. När hon pekar på ett vi med gemensamma intressen som icke-produktionsägande klass så är det inte hon som skriver in sig i ett värmande vi. Dessa två saker är grundläggande materiella verkligheter som motdebattörerna antingen är omedvetna om eller medvetet förnekar.
Direkt inpå den här episoden i svensk kulturdebatt bröt Black Lives Matter-revoltens nya kapitel ut i och med mordet på George Floyd. Från Minneapolis till Stockholm, Port Au Prince till Aden har också coronakrisen belyst samma system där en människas hudfärg och födelseort i den neo-koloniala världen inverkar starkt på livsvillkoren.
En antirasist kämpar för att upplösa mängden pigment som en socialt definierande faktor men det sker inte genom att förneka detta förhållandes existens i nuvarande samhälle, utan just genom kollektiv kamp underifrån. Denna kamp mot rasism och kapitalism förutsätter en rörelse som samlar såväl de mest förtryckta och dubbelexploaterade som allierade kamrater ur grupper vars intressen som klass ytterst hänger samman.
De intellektuella spelar naturligtvis också en roll här. Liksom den grundläggande mänskliga förmågan till empati och inlevelseförmåga med andras situation.
De starka reaktionerna från såväl högern som antirasister inom kultursfären kan nog förstås så här: Många vill inte veta av att någon pekar på samhällets öppna infekterade sår och inte heller det faktum att det endast är vi tillsammans i kollektiv massrevolt som är medicinen. Sådant förpliktigar. Det är svårt att leva opåverkad medveten om andras misär och så mycket enklare att tro att det är deras sak att lösa; ”varför ska jag ta plats i den kampen” är i slutändan också ett sätt att skjuta ifrån sig. Our place is in each others struggles är den enda devis som kan leda oss ut ur det här systemet. Som funktionshindrad är det enda sättet för mig och andra att få full delaktighet i samhället att ni som är i en annan situation ger er in i kampen för tillgänglighet tillsammans med oss.
Att ni tar kampen för ett ekonomiskt system byggd på principen åt var och en efter behov, åt var och en efter förmåga är i ert intresse, i mitt intresse och vårt intresse som klass, och i slutändan som mänsklighet.
Moraliserandet över vem som har rätt livsstil och image för att kunna vara en del av en radikal förändring är totalt improduktivt eftersom det inte bygger på någon förståelse av den kollektiva gränsöverskridande kampens avgörande kraft i revolutioner. När hela arbetarklassens mosaik med majoritetssvenskar och rasifierade, kvinnor och män, hbtq-personer och de som lever inom heteronormen sätts i rörelse tillsammans med allierade studenter och intellektuella kan revolutionär förändring åstadkommas.
Vad som är frasradikalt är att moralistiskt peka finger åt att intellektuella med flyktingbakgrund eller arbetarklassbakgrund tar plats i kulturdebatten med ett socialistiskt budskap om klasskamp mot den rikaste procenten och det kapitalistiska systemet. Det som verkar eftersträvas är just en offentlighet där medelklassens världsfrånvända uppåtblick fortsatt är den dominerande. Här ska ingen nybliven storstadsintellektuell med rötter i förortens flykting-arbetarklass prata om de skriande klassklyftorna och förespråka revolutionär klasskamp. Den lägre arbetarklassen är det ingen som lyssnar på när den kräver materiella förbättringar och skaffar den sig en röst i offentligheten så avfärdas den som hycklande medelklass som borde vara tyst.
Jag börjar tro att de helt enkelt inte vill att någon pratar om kapitalistisk exploatering, än mindre om socialistisk förändring.
Slutligen handlar klass inte om fint eller fult, moderna eller konservativa värderingar, utan om vilken position som intas i det kapitalistiska produktionssystemet. Arbetarklassen försörjer sig främst genom att sälja sin arbetskraft till underpris till kapitalistklassen som äger produktionsmedlen och ansamlar kapital genom att exploatera arbetskraft. Den nya klass-omedvetenhet som torgförs av liberaler, nationalister och kulturradikaler fördunklar klasskampen till en frågan om vilken ort du bor på, var i GAL-TAN du står och om du sysslar med kultur eller högre utbildning. Multinationella storföretag och miljardärsklassen tjänar givetvis på en sådan klass-omedvetenhet som nöter ner varje ansats till socialistisk klassorganisering och solidaritet.
Att högern står i fronten mot Athena Farrokzhads och andra socialisters plats i offentligheten är därför föga överraskande. Bredvid står förmenta kulturradikaler som kapitalistklassens nyttiga idioter skrikandes om gamla personkonflikter av föga begriplighet eller intresse för läsare inklusive undertecknad. Det är inget vi inte sett förr men fortfarande en väldigt förnedrande sits att försätta sig i. Högt där ovan svävar den socialistiska framtid som är vår om vi tillsammans låter den kollektiva organiseringen bära oss uppåt.
Arash Gelichkan