Det är politiskt att lära ett litet barn om livet. Att uppfostra ett barn till en tänkande liten individ. Varje millisekund formas och danas den lilla personligheten. Varje stund är den viktigaste på jorden. Allt du gör sätter avtryck. Minsta lilla handling. Uttrycket i dina ögon. Röstens tonlägen. Hur du beter dig och hur du handskas med din omgivning. Vem du ÄR.
I elva månader har jag varit hemma med min dotter. I elva månader har varje ögonblick handlat om att ge hennes tillvaro former, färger, dofter, smaker, toner, känslor, ord och bilder. För mig är det politiskt. När den dagen kommer, då hon ska stå på helt egna ben och ta ställning och se världen för vad den är, då ska hon ha de redskap hon behöver. Redskap som jag fick när jag växte upp.
Hon ska ha en fast grund byggd av solida urbergsblock med namn som solidaritet, internationalism, medmänsklighet, öppenhet och tillit.
Genom att skapa de emotionella banden hon behöver för att kunna utvecklas, så hoppas jag ge min dotter möjlighet att slippa falla i det kapitalistiska konsumtionssamhällets falska belöningsfälla. Det kanske låter pretentiöst, men det är helt nödvändigt.
Kärlek, mening och gemenskap är grundbehov som vi alla behöver få tillgodosedda när vi är små värnlösa själar på jorden. Får vi inte det är det stor risk att vi aldrig kan få nog av det vi inte behöver. Något som bland annat leder till en konsumtionshets som vare sig vi eller det ekologiska systemet i slutänden mår bra av.
När jag och min dotter kommunicerar med våra högra hjärnhalvor och låter våra känslor finnas och få utrymme i en trygg hemmamiljö utan hot, skapas förutsättningar för att hon ska kunna bli en hel människa senare i livet. De barn som växer upp under socialt och ekonomiskt utsatta förhållanden får sällan samma förutsättningar som min dotter.
Ju mer polariserad världen blir och ju mer klyftorna växer, desto viktigare blir det för oss som har möjlighet, att uppfostra våra barn till empatiska, solidariska människor med kapacitet att se och ta in andra människors situationer och behov.
Mitt barn har en bostad. Hennes föräldrar har mat på bordet. Vi missbrukar inte. Vi slåss inte. Vi älskar henne bortom förståndets gränser och hon får känna det i varje stund. Det behöver inte automatiskt betyda att hon blir solidarisk och empatisk. Men det hjälper.
Det är alltför få förunnat att ha det så. I ett mer ekonomiskt och socialt jämlikt samhälle skulle fler barn få solida grunder att stå på. Förhoppningsvis. I ett verkligt socialistiskt samhälle skulle polarisering och hat vara helt överflödiga.
Sådant har jag tänkt på under de här elva månaderna med min dotter. Men allra mest har jag bara varit. Med henne. Det bästa av allt.