Aktivisten Arif Wazir sköts den 1 maj.
▶ Viktig ledare för Pashtunernas skyddsrörelse är död
▶ Arif Wazir är den artonde som mördats i familjen
▶ Svårt att se något slut på våldsspiralen i Waziristan
KOMMENTAR
Arif Wazir, aktivist för Pashtunernas rättigheter och central ledare för Pashtunernas skyddsrörelse (PTM – Pashtun Tahafuz Movement) dog den 2 maj efter skottskador från ett väpnat angrepp dagen innan (1 maj) i sin hemby nära gränsen till Afghanistan.
PTM har bedrivit kampanjer för medborgerliga rättigheter för pashtuner, en av landets tre största etniska grupper, och har på ett brutalt sätt förtryckts och förtalats av landets allsmäktiga militära etablissemang.
Wazir är den artonde medlemmen i sin familj som har mördats av de så kallade ”Goda talibanerna” sedan 11 september-attackerna 2001. ”Goda talibaner” är en galghumoristisk omskrivning bland Pashtunska aktivister för de statligt stödda talibanerna i Pakistan. Tidigare har bland andra Arif Wazirs far, farbröder och kusiner mördats.
Sedan PMT bildades 2014 har Arif Wazir åkt in och ut ur fängelset. Ingen annan PTM-ledare eller aktivist har fängslats lika många gånger som Arif Wazir. Senaste arresteringen skedde 17 april. Han släpptes fri två dagar före mordet. ”Fängelset var hans andra hem, nu kommer graven att bli hans eviga hem”, skrev en bloggare efter hans död.
Förra året ställde Arif Wazir upp i valet till provinsparlamentet och skulle med all säkerhet ha fått en parlamentsplats om det inte varit massivt valfusk.
Attackerna mot familjen Wazir är en del av militärens och talibanernas gemensamma brutalitet mot de pashtun-stammar som bor i distrikten öster om Durandlinjen, den gräns mellan Afghanistan och Pakistan som de brittiska kolonialherrarna drog 1893. Regionen, som tidigare kallades Stamområdet, blev efter 11 september 2001 scenen för en komplicerad tredelad konflikt. Genom sitt geografiska läge nära den afghanska gränsen blev speciellt Waziristan en oroshärd. Washington tvingade Pakistan att gå med i de militära ansträngningarna för att kasta ut talibanerna. Ironiskt nog var Pakistan tillsammans med Saudiarabien talibanernas viktigaste sponsorer. Talibanerna skulle inte ha kunnat erövra Afghanistan 1997 utan aktivt militärt skydd från den pakistanska militären. Pakistan har också haft nära band till talibanerna ända sedan 1970-talet. Talibanerna har ideologiska likheter och strategiska intressen gemensamma med skikt inom militärens högsta kretsar. Det var således inte lätt för general Musharraf, som satt vid rodret när 11 september ägde rum, att klippa banden till talibanerna.
De pakistanska generalerna beslutade sig därför att samtidigt försöka jaga med den imperialistiska hunden och springa med talibanernas hare. Medan USA fick flygbaser i Pakistan för att bomba Afghanistan och transportleder för ammunition till talibanerna, så fick de en fristad i Waziristan. Detta dubbelspel började falla samman 2006, men bluffen avslöjades internationellt 2011 när Usama bin Ladin hittades i garnisonsstaden Abbottabad.
Vissa pashtun-stammar var redan från början motståndare till statens politik att ge skydd åt afghanska talibaner i Waziristan och kringliggande distrikt. Familjen Wazir var den mest framträdande bland dessa stridslystna stammar, och blev följaktligen skoningslöst angripna.
2008 inledde USA ett drönarkrig i Waziristan. Samtidigt var den pakistanska militären utsatt för ett enormt tryck att få bort talibanerna från regionen. Följaktligen inleddes ett antal militära operationer, inklusive flygbombningar, där. Men de ”goda talibanerna” fick diskret chansen att lämna innan varje sådan operation. En minoritet som fick klä rollen av de ”onda talibanerna” kunde ofta fly till Afghanistan.
Klämda mellan militärens stridsvagnar och självmordsbombare förvandlades byar och städer till grus. Mer än tre miljoner människor tvångsförflyttades. Hundratals, om inte tusentals, ungdomar ”försvann”. I en del fall återfanns deras döda kroppar, med tecken på tortyr, vid vägkanten. I många fall väntar föräldrar fortfarande på sina försvunna söner.
Sedan 11 september har en generation vuxit upp som hjälplöst bevittnar tvångsförflyttningar, bombexplosioner, militära operationer, exploderande minor, försvinnanden, halshuggningar på talibansätt, förödmjukelser och en osäker framtid där freden känns ogripbar.
Arif Wazir och hans kusiner och vänner växte upp i denna miljö. De började protestera genom sittdemonstrationer och möten. Till allas överraskning lyckades deras uppmaningar till protester mobilisera tusentals. Det var som en pashtunregionens ”arabiska vår” i Pakistan. Protestdemonstrationerna ledde till att PTM kunde bildas.
Bland PTM:s krav fanns att de militära vägkontrollerna skulle tas bort. Pashtuner måste vänta i timmar vid dem. Ett annat viktigt krav var att de ”försvunna” personerna skulle släppas. Efter jättelika demonstrationer gick militären med på vissa krav. Antalet checkpoints minskades och dussintals av ”försvunna” ungdomar återvände från tortyrcellerna. Men det militära etablissemanget kände sig direkt hotat av PTM:s avslöjande av de militära excesserna och av dubbelspelet att ge de ”goda talibanerna” skydd. Följaktligen inleddes en brutal kampanj för att undertrycka PTM. Å ena sidan är det helt förbjudet att förmedla nyheter om PTM i pakistansk media. Å den andra baktalas och förtalas PTM.
Mordet på Arif Wazir rapporterades inte i någon officiell nyhetskanal, trots att den har varit en stor nyhet i sociala medier och i vissa av Pakistans grannländer.
Militärvänliga sociala mediekonton firade Arif Wazirs död. Bland de som firade finns Chaudhry Sarwat, guvernören för den största provinsen i pakistanska Punjab. Föga förvånande har konspirationsteoretiker givit Afghanistan skulden för mordet, som ska ha utförts för att svärta ner Pakistan.
Kommer denna våldsspiral att ta slut snart? Det är svårt att säga. Bara massmobiliseringar och en internationell solidaritetsvåg kan tvinga fram en framtida fred i Waziristan.
Dilawar Khan
Artikeln är översatt och bearbetad av Göran Källqvist och Marco Jamil Espvall