”De har tagit ifrån oss allt – även rädslan”

Den 19 oktober skulle jag hålla ett kort anförande om vikten av internationell solidaritet i samband med SP:s 50-års jubileum på ABF-huset i Stockholm. Utgångspunkten var solidaritet med Chiles folk och Chilekommitténs ovärderliga insatser under militärjuntans terror i Chile. Själv var jag bara 22 år gammal när jag spärrades in som politisk fånge i olika koncentrationsläger, i ett och halvt år.
Strax innan det var min tur att tala under punkten ”Internationalismen eller döden” fick jag veta att högerregeringen i Chile hade utfärdat undantagstillstånd i Santiago. Jag blev tagen på sängen och spontant berättade jag det för dem som lyssnade. Ett mumlande ljud hördes i Katasalen. Undantagstillstånd, igen, 46 år efter militärkuppen som 1973 skakade en hel värld.

Några dagar tidigare hade den chilenska högerregeringen höjt priset för kollektivtrafiken vilket ledde till att hundratals gymnasiestuderande fick nog och tog sig in på tunnelbane­stationer för att hålla spärrarna öppna så allmänheten kunde gå förbi utan att betala. Jag kom att tänka på Planka.nu, en politisk handling för en avgiftsfri kollektivtrafik. Polisiära styrkor gav sig sedan brutalt på ungdomarna och det var det som tände gnistan. Alltfler anslöt sig till den växande protesten och polisen blev ännu mer hänsynslös. Jag har sedan dess sett bilder där utrustade kravallpoliser med oproportionerlig brutalitet misshandlar fjortonåriga flickor och pojkar. Jag har som ung varit med om sådant, en känsla av vanmakt tar över.

Plötsligt kunde man se bilder i Santiago som lika gärna kunde vara hämtade från Hong Kong eller Katalonien. Blockerade motorvägar, barrikader, kravallpolisens tårgas, bränder vid tunnelbanestationer, banker och stora kommersiella butiker över hela Santiago. Spänningen ökade med en svindlande fart och protesten spred sig till andra städer i landet. Det var då som militären kommenderades ut till Santiagos gator och sedan till städer som Valparaiso och Concepción och därefter till hela Chile. Militariseringen var ett faktum. När detta skrivs har 13 människor dött som en följd av militärens och polisens ursinniga och farliga agerande. Att se militärer skjuta skarpa skott mot folkmassor fick mig att tänka på militärkuppen 1973. The Guardian, El País och andra internationella medier uppmärksammade att det då fanns 8 000 militärer bara på Santiagos gator.

Chiles president Sebastian Piñera brukar tala om Chile som en ”oas” när han jämfört med grannländer och framför­allt Venezuela, men nu hade tryckkokaren exploderat i Chile. Det höjda priset på biljetten för kollektivtrafik kan naturligtvis inte förklara den plötsliga revolten. Revolten är ett uttryck för årtiondes ackumulerat missnöje: ovärdiga pensioner, osäker hälsa, eländiga löner, utbildning med dålig kvalitet, hög arbetslöshet, avsaknaden av socialskyddsnät, social depression, universitetsskulder på livstid, stratosfäriska löner för eliten, stigande brottslighet, extremt dyra hyror, inkompetenta politiker, ständigt förtryck mot mapuchefolk (ursprungsbefolkning), ”pacogate och milicogate” (stora korruptionsskandaler inom polisen och militären)… Att höja priset för kollektivtrafiken upplevdes som ytterligare en örfil och där gick gränsen. Den som sår elände skördar vrede, folk hade fått nog av regeringens vandalisering. Det hjälpte inte att regeringen panikartat drog tillbaka beslutet att höja biljettpriset och retirerade precis som de styrande i Ecuador när makten konfronterades av en upprorisk folkmassa. Protesterna i Chile spred sig till hela landet och folk trotsade undantagstillståndet eftersom president Piñera luktar illa; luktar diktatur. Generalerna har tagit över rikets säkerhet och det chilenska folket kräver att dessa ska göra sorti från scenen.

Det talas i världens mest avlånga land om att det är en ny ung generation som leder la revolución del metro. Tusentals människor i stad efter stad vänder sig mot den misslyckade nyliberala modellen som har krackelerat. Studerande och arbetare utlyste generalstrejk i onsdags den 23 oktober. På en vägg i Santiago har någon skrivit: ”Tårgasen stinker och även om mina ögon svider är min själ nöjd eftersom den också luktar hopp och med hoppet går folket vidare”. Samma dag kunde man se en ung människa hålla i ett hemgjort plakat med texten: De har tagit allt ifrån oss … även rädslan.

Alex Fuentes

Dela