Den utveckling vi har satt i rullning

Gråtonerna, de kala trädstammarna, den totala skärpan och samtidigt känslan av mjukt måleri när mossfärgerna invid exploateringsytorna sugs in i ögonen. Helene Schmitz fotografier talar till djupet av betraktarens själ. Utställningen Thinking Like a Mountain på Prins Eugens Waldemarsudde berättar utan ord om det vi måste se och beakta.

 

Den starka, lite kvalmiga, lukten från de många vita hyacinterna i prinsens gemak följer oss uppför trappan. Väl på rätt våning glömmer vi den. Istället hamnar vi i en naturvärld koloniserad av människan. En söndertrasad helhet som aldrig går att laga. Själlösa planterade skogar, exploaterade varma källor, konstgjorda sjöar och undergångsekande gruvlandskap. Fotografierna är fantastiska och fasansfulla på samma gång.
Helene Schmitz har på senare år ägnat sig åt utforskandet av människans komplicerade förhållande till naturens krafter, tid och förgänglighet. Temat för Thinking Like a Mountain är utvinning av naturresurser i Sverige och på Island. I filmen som visas i utställningen berättar fotografen att hon vill mana till eftertanke och reflektion kring de ingrepp människan gör i naturen, de gigantiska omvandlingar som har skett på en extremt kort tid. Hon vill lyfta ”människans komplicerade och våldsamma relation till naturen”.
I Sverige har hon fokuserat på gruvdrift och skogsbruk i mellersta och norra delarna av landet. På Island handlar det om dammbyggen och värmekraftverk för utvinning av geometrisk energi, alltså exploatering av heta källor. Hon har vandrat på glaciärer som smälter allt snabbare och talar om en oro som det är omöjligt att värja sig ifrån. Samtidigt som hon är fascinerad över vad människan har åstadkommit, känner hon ett djupt obehag. Menar att vi inte har kontroll på den utveckling vi har satt i rullning.

Formatet är stort. Bilderna intar betraktaren. Både helheten och detaljerna. Helene Schmitz arbetar analogt, med fokus på effektfulla kompositioner och teknisk skärpa. Hennes bilder bjuder både in till granskning på nära håll och till överblickande på avstånd. Bland de raka linjerna i de producerade skogarna går det att urskilja varje liten mossbevuxen sten. Bland de stora gråa penseldragen i Aitikgruvan utanför Gällivare i Norrbotten går det att se människor små som myror. Vita får betar intill av människan skapade avgrunder på Island. Det märks att konstnären är noga med ljuset, med färgerna och dess temperaturer, vad som händer i skyarna och på marken.
Tidigare har Helene Schmitz tittat på följderna av människans kolonialisering av naturen genom systematik, natursyn och naturresursutvinning, i projekt som The Forest och Linnaeus Project. I och med de alltmer uppmärksammade klimatförändringarna och sommarens skogsbränder i Sverige, blir hennes konstnärliga fokus än mer angeläget. I programförklaringen uttrycker hon det så här: ”I det här arbetet har jag velat gestalta vår tids våldsamma omvandling av naturen i norra Europa. Min upplevelse är att under min livstid har föreställningen om den vilda, och av människan orörda naturen, brutit samman. Mina fotografier kan ses som meditationer över människans relation till naturens resurser – en global, högindustriell och automatiserad omvandling av landskap. Något som pågått i stora delar av världen under de senaste trehundra åren i en allt snabbare takt.”

Thinking Like a Mountain visar det monumentala i det vilda landskapets skändade storslagenhet. Helene Schmitz fotografier ställer helt stillsamt de mest avgörande frågorna: Vet vi egentligen vad vi gör när vi trasar sönder naturen? Förstår vi vilka konsekvenser det får? Begriper vi att vi kanske inte överlever vår egen civilisation?
Det är naturligtvis ingen slump att utställningskatalogen innehåller texter av bland annat den svenska författaren och civilisationskritikern Helena Granström och den isländske författaren och miljöaktivisten Andri Snær Magnason.
Den som vill passa på att se bilderna i Stockholm har fram till och med den 17:e februari på sig. Sedan flyttar den till Fotografisk Center i Köpenhamn.

Emma Lundström