Det är femtio år sedan det var 1968 och studentrevolt i Europa. Det är också femtio år sedan författaren Åsa Moberg var tjugo år och fick jobb som krönikör på Aftonbladet. För att ingen annan skulle ta sig för att berätta historien alldeles på tok för kortfattat och uppåt väggarna fel, har hon nu skrivit en bok om sitt liv. Den heter Livet, kort och gott.
Dagen före årets internationella kvinnodag står Åsa Moberg i en fullsatt lokal och berättar om sitt liv. Det är femte gången hon är på Bokcafé Pilgatan i Umeå. Hon var här redan 2008 – samma år som bokcaféet startade – och pratade om Simone de Beauvoir. Sedan har hon bland annat varit på besök 2014 för att prata om kärnkraften och om sin bok i ämnet: Ett extrem dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten.
Men nu handlar det alltså om Livet. Åsa Mobergs tjugoandra bok. Och eftersom hon med tiden har kommit att bli planeringsmotståndare, blir det en vindlande berättelse som kastar sig hit och dit i ett händelserikt liv.
Egentligen hade hon inte tänkt skriva en självbiografi. Även om de flesta av hennes böcker är självbiografiska på ett eller annat vis. Men eftersom hon insåg att våren 2018 kunde komma att innebära frågor om våren 1968, och eftersom hon visste hur sur hon skulle bli om hon blev felciterad, eller rättciterad men alldeles för nedkortad, så tänkte hon att det var bäst att skriva själv:
– Ett liv är väldigt långt. Alla referat är för korta. Även en självbiografi är för kort har jag insett nu.
Hon föddes i Piteå 1947. Växte upp i ett radhusområde på Lidingö och vantrivdes något förskräckligt. Träffade den mycket äldre dokumentärfilmaren Tor Ivan Odulf som sextonåring. Flyttade ihop med honom som sjuttonåring. Hoppade av gymnasiet i tredje ring. Gick ett halvår på textillinjen på Konstfack och blev uttråkad. Fick jobb på Aftonbladet som tjugoåring. Det gick fort för Åsa Moberg.
På tidningen började hon i mars 1968. Hennes första artikel publicerades dagen efter den internationella kvinnodagen samma år. Den var ett angrepp på Gunnar Myrdal som hade skrivit att alla ungdomar som protesterade mot USA:s krigföring i Vietnam borde ”sluta demonstrera och bråka på gatorna”. Professorn tyckte att de borde åka och slåss istället. Visa att de menade allvar.
– Det var ju så korkat, säger Åsa Moberg som minns att Myrdals rubrik löd För en sann soldat är det aldrig för sent att dö:
– Han kunde väl ha åkt själv. Det hade varit många krig under hans livstid som han hade kunnat delta i. Spanska inbördeskriget bland annat. Vietnameserna var tydliga med att de inte ville ha några västerlänningar som kom dit och klantade till det. Däremot fick vi gärna samla in pengar, så det gjorde FNL-grupperna.
Artikeln ledde till att hon fick ett ettårskontrakt som innebar att hon skulle skriva två liknande artiklar i veckan. Hon sade först nej men blev övertalad av Tor Ivan Odulf att ringa upp igen och tacka ja:
– Att skriva två tyckartiklar i veckan är jättestressande. Men jag gjorde det i tolv år. Mellan 1968 och 1980. Sedan skar det sig mellan mig och Aftonbladet på grund av kärnkraften. Så småningom blev jag tv-kritiker och skrev recensioner 15 kvällar i månaden i tio år. Det var ett jättebra frilansjobb eftersom jag kunde sitta i skogen och göra det.
Någon universitetsutbildning blev det aldrig. Men hon har ändå föreläst på universitet. Om Simone de Beauvoir. Den franska författaren och filosofen blev hennes nyckel till en värld som hon tänker att andra människor får tillgång till via sina akademiska betyg.
Det började med att hon fick i uppdrag att översätta Simone de Beauvoirs bok Mandarinerna från 1954. Detta trots att hon knappt kunde någon franska.
– Förlaget sade att när det gäller översättningar så är det inte alls språket man översätter från som är problemet, utan språket man översätter till, säger hon och berättar att många akademiker med tjusiga betyg i franska hade skickat provöversättningar till förlaget. Men de var inte bra på svenska. Därför behövdes Åsa:
– Det var väldigt djärvt av dem. De sade: ”Vi skaffar en expert på franska, så fixar du så att det blir en bra språkform på svenska.”
Experten var den ungerske baronen Adam Inczèdy-Gombos som skulle komma att bli både Åsa Mobergs översättarkollega och sambo under flera år framöver. 1992 utkom Mandarinerna i deras översättning.
Eva Gothlin, filosof och docent i idéhistoria, tyckte att Moberg och Inczèdy-Gombos även skulle översätta de Beauvoirs Det andra könet. Den hade förvisso publicerats i Sverige 1973, men den utgåvan hade brister. Den omfattade nämligen inte ens halva originalet:
– Det rörde sig helt klart om censur. Kapitlet om de prostituerade saknades. Kapitlet om sällskapslivet saknades. Kapitlet om lesbisk kärlek saknades. Kapitlet om psykoanalys saknades. Stora och små bitar var borta och det var bara ett enda kapitel som var helt ograverat i den svenska översättningen: kapitlet om den historiematerialistiska synvinkeln.
Paret ägnade fem år åt att översätta Det andra könet och Åsa Moberg fick samtidigt en akademisk grundkurs i den fenomenologiska filosofin, eftersom Eva Gothlin, som fackgranskare, ansåg att hon måste förstå vad det var hon översatte:
– Jag var inte riktigt redo för den och förstod inte så mycket, men jag försökte låtsas det så att vi skulle komma framåt.
Nyöversättningen av Det andra könet utkom 2002. Men redan 1996 slog Åsa Moberg igenom som författare i egen hög person med Simone och jag. Hon berättar att hon fick sin författaridentitet bekräftad året därpå:
– Jag fick ett tioårigt författarstipendium från författarfonden. Som tio års medborgarlön. 76 000 per år, efter skatt. En fullständigt fantastisk förändring i min frilansekonomi. Det kändes också som en otrolig erkänsla från samhället.
Sedan dess har det blivit många böcker. Den hon nu har skrivit skulle från början bli 250 sidor lång. Den slutgiltiga versionen har 412 sidor. Hon hade skrivit minst dubbelt så mycket text. Ett helt liv skulle ju sättas på pränt. Bland annat barndomens somrar.
De tillbringades delvis med en överklassfamilj som hette Uggla – Åsa Mobergs mor var god vän med Madeleine Uggla, vars yngsta son hette Magnus – delvis med moderns släkt i Österbotten. Där var en moster kommunalreporter i Vasa och där fanns en mormor som inpräntade den självklara idén i släkten att kvinnor och män är lika mycket värda. Föräldrarna var också väldigt noga med alla människors lika värde, vilket skapade stor uppståndelse i det lilla radhuskvarteret på Lidingö:
– Det blev ett fruktansvärt rabalder bland grannarna när min mamma tänkte hyra ut ett rum till en svart student. Listan på varför hon inte kunde göra så var hur lång som helst. Hon borde bland annat tänka på hur smutsigt det skulle bli i badkaret.
Åsa Moberg tror att det haft stor betydelse i hennes liv att hon under barndomen pendlade mellan så olika kulturer. Mellan den svenska adeln och den finlandssvenska släkten i Österbotten, där det var torrdass och vedspis som gällde. Visserligen hade familjen Uggla också torrdass och vedspis på sitt lantställe, men de bodde ju vanligtvis på Östermalm:
– Jag har alltid tänkt att torrdass och vedspis är det finaste man kan ha. Jag är nog en av få i min generation som har bott tio år av mitt vuxna liv med torrdass och vedspis. Vi börjar bli en utdöende sort. Jag vet inte om vi är finare människor för det, men jag har ju en känsla av att det är så.
Arbetet med Livet har fått Åsa Moberg att inse saker om sig själv. Bland annat innehåller boken en grundläggande omvärdering av familjens betydelse i en människas liv:
– Jag var fruktansvärt familjekritisk i min ungdom. Helt rasande och rabiat, framförallt på min mamma. Det är svårt att säga varför och jag tror nu att hon nog var en ganska bra mamma. Men inte just till mig. Det är främst två repliker som ringer i mitt öra: ”Nu kommer du för sent igen.” Och: ”Det där klarar du aldrig.” Andra har berättat att hon var stolt över mig, men hon lyckades aldrig förmedla det till mig.
Modern dog i leukemi vid 60-års ålder och Åsa Moberg slutade att bråka med henne när hon insåg hur sjuk hon var. Men de försonades aldrig:
– Jag har funderat mycket på om vi hade kunnat bli vänner om hon fått leva så länge som min pappa, som var 96 år när han dog 2015. Men jag tror inte det. Hon hade ett jättedåligt förhållande till sin egen mamma och på 60- och 70-talet gällde det att man skulle avsky sin mor. ”Inte bli som mamma” var mantrat. Vi tänkte lite fel där. Vi såg inte våra mammor som människor, vi såg den roll de var intvingade i. Hemmafrurollen. Som de ju inte hade valt själva.
En annan sak hon upptäckte om sig själv när hon skrev boken var att textilkonstnärinna inte alls var hennes stora yrkesdröm. Ändå var det den övertygelsen som räddade henne under åren på Aftonbladet:
– Jag var så illa omtyckt därför att jag hade halkat in där utan utbildning och fått en upphöjd position som folk minsann strävade efter och slet för i åratal, men inte fick. Jag tror att jag klarade mig undan den konstanta aggressiviteten genom att jag visste inom mig att jag egentligen var textilkonstnärinna. Men i arbetet med boken upptäckte jag att jag redan tidigt var extremt inställd på att skriva.
Efter att hon hade hoppat av Konstfack blev hon praktikant på modefirman Mah-Jong där hon jobbade under hela 1967. Sedan fick hon pengar av pappa för att köpa en tobaksaffär på Södermalm i Stockholm. Affären gjorde hon om till textilateljé och där satt hon sedan och vantrivdes. Bra mådde hon när hon gick hem till den lilla stugan i Vitabergsparken – där hon bodde med Tor Ivan Odulf – och satte sig att skriva. Hon formulerade teoretiska resonemang som hon själv tyckte borde passa i någon tidning. Några veckor senare fick hon jobb på Aftonbladet.
– När jag skrev Livet upptäckte jag att jag egentligen alltid hade velat bli skribent. Ibland styr man in på det man vill fast man inte fattar det ens medan det håller på, säger hon och menar att hon idag vet någorlunda hur hon vill leva. Som ung var hon besatt av tanken att endast det helt självvalda var viktigt och fint. Idag tycker hon att den idén är absurd:
– För det första väljer jag ofta fel i alla sammanhang. För det andra så är det så många otroligt intressanta människor som har gått mig förbi utan att jag har fattat nått, bara för att jag inte valt deras närvaro själv. Till exempel var Willy Kyrklund god vän med mina föräldrar och jag fattade aldrig att jag kunde prata med honom.
Upprorsåret 1968 tycker Åsa Moberg att hon har ett konstigt förhållande till.
– Jag blev ju journalist helt plötsligt och då kan man inte kasta sig in i emotioner. Då ska man vara åskådare och rapportera om det man har sett, säger hon men tillägger att hon ändå har starka minnen från året. De starkaste är från kårhusockupationen:
– Jag var med, men jag var ju ändå inte med. Jag gick inte på universitetet och visste inte hur de resonerade och tänkte. Jag såg på dem som någon slags djurpark och jag blev rätt förskräckt över den ganska auktoritära bu-kulturen som rådde. När Palme kom dit och ville prata så blev han ju utbuad.
– Det kändes starkt i luften att man bara fick säga vissa saker. Men de flesta av de sakerna tyckte jag ju var helt rätt. Till exempel var det någon från extremhögerorganisationen Demokratisk Allians där och försökte prata och det var ju jättebra att den blev utbuad. Men mitt starkaste minne är nog faktiskt från när jag kom ut från kårhuset, säger hon och berättar att där finns en liten park som heter Spökparken. När hon gick där hörde hon några personer som ropade ett slagord. De skrek: ”Tor Ivan och Christer – fascister!”:
– Det var studentrevolten från foto- och dokumentärfilmskolan som Tor Ivan startade tillsammans med Christer Strömholm. Jag vågade inte titta dit. Jag ville inte veta vem det var som skrek.
Någon av åhörarna undrar varför Åsa Moberg aldrig var med i Grupp 8. Hon tror att det delvis beror på att hennes tre chefer på Mah-Jong – Veronica Nygren, Helena Henschen och Kristina Torsson – var med i gruppen.
– Jag uppfattade aldrig att Grupp 8 var någonting för mig och jag har inte funderat över varför, förrän jag skrev den här boken. De var ju omkring tio år äldre och jag tänkte att det var någonting för mina chefer, inte för mig, säger hon och berättar att när hon själv blev politiskt aktiv så var det genom att bli medlem i socialdemokratiska kvinnoförbundet:
– Men jag gick ur 1980 för jag tyckte att allt hade gått åt helvete med hur de resonerade kring kärnkraftsomröstningen. Om de hade lyssnat på Linje tre-delen av sitt eget parti så tror jag att de hade haft ett annat utgångsläge inför framtiden och inte varit så utrotningshotade som de är idag. Sverige är lite senare än resten av världen, men socialdemokratin som rörelse är på väg att utplånas. Tyvärr.
För övrigt är den en sak som Åsa Moberg tidigt insåg när hon försökte minnas sitt liv:
– Jag har ett otroligt bra minne och jag minns jättemycket helt åt skogen fel. Det är nog en mänsklig egenskap som inte bara gäller mig.
Text och foto: Emma Lundström