”Hej, jag heter Lennart Hellsing och jag vill köpa en stol”

Det är inte många tioåringar som kan kalla sig legendariska. Men det kan Bokcafé Pilgatan i Umeå. Med sin norrländska blick, sin kvinnliga utsikt och sitt barnperspektiv har detta bokälskande kooperativ i norr tagit författarsverige med storm. Emma Lundström har träffat Annika Edlund som har varit med från början och som inte ångrar en sekund.

Om du inte vet vad som döljer sig innanför väggarna, är det lätt att gå förbi det gula huset i korsningen Pilgatan/Skolgatan och tro att det inte är märkvärdigare än andra hus. Om det nu inte är lunchdags eller författardags för då strömmar folk in i den lilla lokalen. Då går det inte att ta miste på att det är något speciellt med Pilgatan nummer 14.
Annika Edlund är en av de nio personer som för tio år sedan bestämde sig för att det behövdes en fast lokal för författarmöten och folkbildning i Umeå. När jag träffar henne är det fullt i caféet. Överallt sitter det människor och äter tomatsoppa och nybakat bröd. Det är tisdag och vardag och det betyder sopplunch. Men det är inte bara soppan som lockar. Just som vi ska börja intervjun kommer en liten kille i tioårsåldern och vill köpa en bulle och en småkaka att ta med. Sedan ringer telefonen. Det är Sveriges Radios kulturnytt som vill ha en intervju.
Sedan blir det en liten lucka i tiden och vi sätter oss ned vid ett bord i ett hörn.

Året var 2007 och det fanns ett stort intresse för samhällsdebatt och kulturpolitisk diskussion i Umeå. Många människor ville engagera sig, utan att kanske för den skull bli partipolitiska, menar Annika Edlund och berättar att de var nio personer som fick idén om ett bokcafé som skulle kunna vara en knutpunkt för engagemanget:
– Många människor har väl närt en dröm om att ha både ett café och en bokhandel där man också kan ha programverksamhet. För oss har det varit väldigt viktigt med folkbildning och författarbesök. Bokhandlar finns det ju många och det är väldigt otidsenligt. När vi startade Pilgatan våren 2008 var det flera som undrade hur vi kunde öppna en lokal bokhandel just när internetbokhandlarna började ta över.
Det är inte heller bokförsäljningen som har gått bäst. Samtidigt menar Annika Edlund att fler och fler människor börjar förstå vikten av att värna om de lokala bokhandlarna. Om hon fick önska skulle Sverige införa fasta bokpriser, som i Tyskland.

När vi sitter där mitt bland alla böcker och människor som trivs, är det svårt att tänka sig att det en gång i tiden inte fanns något bokcafé på Pilgatan i Umeå. Det var inte heller självklart att det skulle bli just här. När de nio folkbildningsivrarna hittade den gamla affärslokalen på hörnet tyckte de att den var väldigt dyr.
– Vi tänkte länge innan vi slog till. Vi funderade över hur många koppar kaffe vi måste sälja för att få ihop till hyran. Men till slut bildade vi ett kooperativ och bestämde oss för att försöka i alla fall. Första året körde vi utan lunchsoppan. Sedan vi började med soppa har det kommit mer och mer folk hela tiden.
Så här tio år senare kan Annika Edlund erkänna att de inte på förhand kunde föreställa sig att det skulle kunna gå så bra.
– Kanske om du hade frågat oss precis när vi hade öppnat och märkte vilket gensvar det var. Men när vi satt och planerade och funderade över hur vi skulle få ihop det så vågade vi nog inte hoppas på så mycket, säger hon och tillägger att ett projekt som Pilgatan kräver uthållighet:
– Det krävs att man är nio slitvargar som jobbar mycket och egentligen inte får något betalt för det. Men eftersom vi har fått så mycket respons och positiv feedback så har det ändå känts väldigt roligt hela tiden.

Eftersom alla i kooperativet har blivit tio år äldre så finns det en del som inte kan delta så mycket i arbetet på Pilgatan som de hade önskat.
– Några av oss har blivit lite skruttigare i kroppen, men alla är med ändå efter förmåga och det är bra stämning på styrelsemötena. Vi har faktiskt aldrig haft någon konflikt, utom första veckan när vi hade för lite sallad, säger Annika Edlund och skrattar. Hon berättar att de alltid har pratat om problem som kommit upp:
– Jag tror att det är bra att sätta igång ett sådant här projekt när man har lite mer livserfarenhet och tid. Är man mitt uppe i småbarnsåren, familjebildning och karriär så är det ju svårt att hinna med. De flesta av oss var femtio när vi startade. Bara en av oss var under femtio. Nu har vi rekryterat tre nya till kooperativet och de är alla under fyrtio.

Kooperativet tog inga lån för att starta bokcaféet. Men var och en satsade en summa pengar i projektet. Ungefär som en utlandsresa. Det var allt.
– Vi köpte begagnade möbler och har nästan klätt ner lokalen för att vi inte ville att det skulle vara så väldigt flott. Men stolarna har vi köpt dyra och nya. Tack vare att det är författarna som har köpt dem, säger hon och minns att det var när de märkte hur lätt det var att få författare att köpa stolar som de började förstå att de kanske var någonting på spåren med sitt bokcafé.
Idén kom sig av att kooperativet ville att det skulle finnas bra stolar att sitta på i caféet och under programverksamheten. Det var bara det att bra stolar kostar skjortan. De funderade över om de kunde få sponsring från någon kulturinstitution i stan:
– Ganska snart kom vi på att det var smartare att fråga författare själva. En stol är ju väldigt symbolisk. Det är lite som i USA där de har minnesbänkar med namn på i många parker.

Författarna reagerade överväldigande positivt på idén.
– Vi tänkte att vi måste börja någonstans så vi ringde upp några som vi kände till. Jag ringde Elsie Johansson först och hon sade direkt att det vore en stor ära. Sedan ringde vi Sune Jonsson och han sade likadant. Sedan var det ganska lätt att få fler att ställa upp. Vi fick till och med bromsa lite, för vi ville ha en jämn spridning. Både kvinnor och män. Både vuxenförfattare och barn- och ungdomsförfattare, säger Annika och berättar om hur de skrev brev till barn- och ungdomsförfattarna för att få med dem i projektet.
– Vi skrev bland annat till Ulf Stark, Barbro Lindgren och Lennart Hellsing. Lennart Hellsing ringde upp och sade: ”Hej, jag heter Lennart Hellsing och jag vill köpa en stol.” Då svimmade man ju nästan.

Från Barbro Lindgren fick de ett pappersbrev. Hon ville också gärna köpa en stol. Den stolen sitter jag på under intervjun och det känns hedersamt. Jag tar en klunk rättvisemärkt persikote och frågar hur de har lyckats få den nära relation till författarna som kan sägas vara utmärkande för Pilgatan. Annika Edlund menar att det delvis beror på att författarsverige är ganska litet:
– Men man får också ett ganska stort nätverk när man har hållit på i tio år och haft femtio författarbesök per år. Det finns många författare som vi känner står oss nära och många har varit här flera gånger. Som Ulf Stark.
Precis som Ulf Stark är det flera andra av stolsförfattarna som har gått bort under Pilgatans tio levnadsår.
– Vi har över åttio stolsförfattare nu och jag tror att det är fjorton av dem som har dött. Det är ju för att det är många författare som var äldre när vi kontaktade dem. Som Henning Mankell, Torgny Lindgren, Birgitta Stenberg, Ulf Stark, Lars Lundkvist och Lars Furuland.

En annan som inte lever längre är Lennart Hellsing. Häpnadsväckande nog hann han besöka Pilgatan innan han tackade för sig. Det är ett av Annika Edlunds starkaste minnen från verksamheten.
– Det var ju ganska unikt. Han var inte purung när han kom hit. Han var över nittio och jag tänkte: hur ska det gå?! Vi trodde att han kanske måste ha sin dotter med sig. Men han kom själv, säger hon och berättar att det naturligtvis var utsålt och väldigt mycket folk. När han kom in i lokalen spelade en pianist Krakel Spektakel och alla åhörarna sjöng för Hellsing. De hade övat innan:
– Det var mycket minnesvärt. Han blev väldigt rörd. Vi hade verkligen ansträngt oss för att det skulle bli på bästa sätt och det blev också väldigt bra stämning.
Lennart Hellsing kom på hösten 2008. Samma vecka kom även Barbro Lindgren och Gunilla Bergström på besök:
– Det var väldigt roligt att få ha de giganterna på en gång under vårt första år.

Ett annat starkt minne är från den gången Åsa Moberg pratade om sin bok Väninnorna och jag. Återigen var det mycket folk i lokalen och intensiv stämning:
– Hon är ju alltid så hudlös när hon pratar. Mot slutet av kvällen öppnas dörren och så kom två av hennes väninnor in. Det var Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen. Det var väldigt speciellt. De skulle vara på tv nästa dag för att prata om boken tillsammans.
Om hon får välja ytterligare ett minne från de tio åren så är det när Pippi Långstrump fyllde sjuttio år.
– Vi hade Astrid Lindgrens barnbarn här, Annika Lindgren. Hon och jag turades om att ha läsningar. Barnen fick guldpengar och det var fiskdamm. Vi hade en liknande tillställning när Anna-Clara Tidholms Knacka på! fyllde tjugo år. Då var Anna-Clara här och det var också jätteroligt.
Pilgatan månar verkligen om sitt barnperspektiv. Det finns ett helt rum med barnböcker och många av programpunkterna riktar sig till barn:
– Vi försöker. Men det är alltid svårt att få folk att engagera sig för barnböcker. Man får jobba på. Ungdomsböcker är svårt och mellanåldersböcker är ännu svårare. Bilderboksförfattare är det lite lättare att få folk att intressera sig för eftersom de riktar sig till både barn och vuxna.

När jag undrar om hon kan sammanfatta de tio åren med Pilgatan med några få ord är det ”träffpunkt” och ”folkbildning” som kommer upp först.
– Det känns som att Pilgatan fyller en viktig funktion som träffpunkt. Det kanske låter förmätet att kalla det för ett vardagsrum men det är ju ganska opretentiöst att komma hit. Man känner att folk trivs här. Sedan är det väl det här med folkbildning. De här åren har verkligen präglats av det. Och så alla goda soppor förstås, utbrister hon och påpekar att sopprecepten ju faktiskt ingår i den bok som kooperativet har gett ut för att fira sitt tioårsjubileum. Den heter helt enkelt Kok och bok och där finns, förutom vegetariska sopprecept, små anekdoter, bilder, essäer och annat smått och gott:
– Några kommer varje dag och äter soppa. Det är ju ett bra betyg.

För Annika Edlund har åren med Pilgatan främst handlat om något så enkelt som att det är roligt att göra någonting som uppskattas av andra.
– Man har ju inte främst gjort det här för sin egen skull utan för att andra ska få del av det. Dessutom tycker vi ju att det är kul och det tror jag märks, säger hon och tillägger att många nog tror att Pilgatan går väldigt bra ekonomiskt eftersom det är så pass populärt. Så ser inte verkligheten ut:
– Vi har inte tjänat en enda krona på det. Dels tar vi ju nästan ingen entré, dels tar vi inte ut något arvode eller lön själva. Det skulle inte gå att göra en sådan här grej om man skulle vara helt kommersiell. Men vi försöker hålla på att de som gör sopporna och bakar ska få avtalsenlig lön. Sedan är vi många som inte behöver det. Det är ju flera av oss som har gått i pension och själv jobbar jag nu bara 60 procent på mitt bibliotekariejobb.

Tio år av hårt ideellt arbete. Tio år av slit vid sidan av det vanliga jobbet. Har det varit värt det undrar jag och vet att det är en ganska dum fråga med tanke på det samtal vi just har haft. Annika Edlund svarar också så rakt och snabbt som jag förväntat mig:
– Absolut. Det blir ju ett sätt att leva. Man gör det man tycker är roligast. Jag tror inte att det är någon av oss som har ångrat att vi startade Pilgatan.
Hon ser också ljust på framtiden och tror att bokcaféet kommer att finnas kvar ett bra tag till:
– Det känns hoppfullt med tre nya medarbetare som har nya idéer. Dessutom finns det säkert fler som kan bli en del av det här. Man måste bara förstå att man får jobba mycket och inte får så mycket ekonomisk valuta för det. Man får lyckopoängen.

Under våren fortsätter Pilgatans fullspäckade program. Bland annat kommer Sara Bergmark Elfgren och pratar om sin bok Norra Latin. Anna Höglund kommer och berättar om samarbetet med Barbro Lindgren kring den gemensamma och helt hysteriskt underbara bilderboken Titta Hamlet. Cecilia B Dackenberg ska prata om kulturkoftor och Åsa Linderborg om Det populistiska manifestet. Det blir även ett samtal om klass mellan Göran Therborn och Daniel Suhonen. Dessutom är det tisdagsjazz då och då, teater, dockteater och högläsning för barnen. Och på väggarna växlar bildutställningarna.
Den 19 maj är det tioårsfest hela dagen lång.

Text och foto: Emma Lundström