Foto: Antonio Litterio cc-by-sa
Det senaste decenniet har den svenska arbetarlitteraturen fått något av en renässans. Otaliga är de nya skribenter som sett dagens ljus. Den viktigaste aktören i denna pånyttfödelse är Föreningen Arbetarskrivare, vilken i slutet av 2016 gav ut sin tionde antologi, Efter oss. Anders Karlsson har läst.
”Vi skriver om arbete och kärlek, om samtal vid matbord och på arbetsplatser, om timanställningar och papperslöshet, om övertid för vissa och uppsägning för andra, om att inte kunna ta semester, om att hamna i ett Fas3-projekt. Men det kan också handla om att känna något av livets goda, om stunder av gemenskap och lycka. Vi skriver om arbetet och om livet som inte syns i vanliga medier annat än i undantagsfall”. Så beskriver sig Föreningen Arbetarskrivare på sin hemsida.
Föreningen bildades 1990 och ger sedan två år tillbaka ut tidskriften Klass fyra gånger om året. Nu har den, glädjande nog, beviljats kulturtidskriftsstöd. Föreningens främsta skyltfönster är dock antologierna, varav undertecknad just haft nöjet att stifta bekantskap med Efter oss, den senaste i ordningen.
När man närmar sig en ny bok är första intrycket av stor betydelse. Sällan har min blick fångat ett lika vackert omslag som det som klär Efter oss pärmar. Det är Carola Ankarborg som har formgivit en lite lätt röd knuten näve på svart botten med vit text, som tydligt signalerar att antologin är en klasskampens röst. Den består av 37 olika bidrag; noveller och dikter om vartannat, plus Robert Nybergs härligt satiriska teckningar. En del av skribenterna har redan gjort sig kända i en vidare krets – som exempelvis Torgny Karnstedt, Aino Trosell och Jenny Wrangborg – medan andra fortfarande väntar på sitt stora publicistiska genombrott. Av det digra utbudet vill undertecknad här förmedla fem smakprov.
I Decemberkväll ger oss David Ericsson – utifrån en snöfallsfärd – en bild av långtradarchaufförens vardag: ”I långtradarmöten i hundratal känner jag igen en del lastbilar, blinkar åt dem med vänsterblinkern, ser dem svara i backspegeln och vet att alla har det likadant: Vår otrygghet är andras trygghet och godset ska fram till varje pris”:
I Samtal vid ett cafébord får vi via Micke Evhammar en inblick i vad många nyanlända arbetare har för veritabla inre trauman att bära på: ”Eufrat tar mig med till ett av de där rummen, låter mig sitta bredvid honom, i en fångdräkt likadan som hans, och han ger mig lukterna, de av ruttnat kött i variga sår, avföringen som ingen längre orkar hålla undan, hur den till slut torkar fast på kroppen, blandar sig med varet, som ger infektioner, som ger yrsel och som till slut manar fram hallucinationer.”
I Vi kommer tillbaka låter oss Kalle Holmqvist – utifrån ett referat från ett stadsdelsmöte – smaka på det framtida socialistiska samhällets sötma: ”Biblioteket skulle byggas ut, förstås. Lokalen ovanför står tom, jag vet inte vad det var innan. Där skulle det kunna bli kulturcenter. Flera tyckte att det behövdes en replokal för unga musiknördar. Äldreboendet borde få en ny trivsellokal … Vi ska inte ha så långa arbetsdagar. Fem och en halv timme om dan är max, det har dom ju sagt i riksdagen också. Men vi pratade om att tre eller fyra var lagom som heltid.”
I Det var inte ditt fel visar Monika Häägg på arbetslöshetens stigma: ”Men de långa promenaderna vid havet? Vart tog de vägen? Nog hade du kunnat gå till havet varje dag, men det är inte samma sak att vara arbetslös som att vara pensionär, att få vila efter ett långt yrkesliv. Du har gjort dig förtjänt av en stunds vila innan din tid på jorden är förbi. Men inte om du är arbetslös, då får du inte gå till havet eller plocka vårblommor i solen.”
I Jordens undergång förmedlar Henrik Johansson ett bagarkollektivs segerrus efter att man gått i land med att vägra jobba övertid, trots direktörens maktmedel och övertalningsförsök: ”Jaha. Han ger upp. Ett trött, resignerat Jaha. Det är så man vinner. Vi vann. Vi tittar förvånade på varandra. När vi är själva, i omklädningsrummet, då jublar vi. Vi skrattar och dansar. Det är underbart att gå hem från jobbet.”
Sammantaget är antologins stora behållning den energi – och stilistiska drivenhet – med vilken skribenterna griper sig an arbetslivets mångfasetterade aspekter, att de förmedlar en känsla av att det de skriver verkligen är viktigt. En brist är dock att det är allt för lite beskrivningar av skilda arbetens konkreta natur, hur arbetsprocesserna med alla dess olika steg och handgrepp går till, en hymn av kärlek – och raseri, mot bakgrund av all underordning och monotoni.
Slutligen skulle man givetvis önska att vår tids arbetarförfattares alster, trots ett visst uppsving, fick en än vidare spridning. Tänk om svensk arbetarrörelse återigen skulle kunna skapa ett system liknande det på 1930- och 40-talet när billighetsupplagor av den tidens stora arbetarförfattare – som Ivar Lo Johansson, Eyvind Johnsson och Moa Martinsson – via ombud spreds på arbetsplatserna, och där exempelvis Ivar Lo Johanssons Kungsgatan eller Bara en mor nådde en försäljningsvolym på över 100 000 exemplar! Tänk om vi skulle kunna få andra bestsellers än alla deckare, som i dagsläget invaderar våra bokhandelsdiskar.
Anders Karlsson
Efter oss
Antologi
Föreningen Arbetarskrivare
2016