Den franska filmen Imorgon, som riktar sitt fokus mot de globala miljöproblemen i allmänhet och klimatet i synnerhet utifrån ett helhetsgrepp på samhället, vann förra året sitt lands motsvarighet till den svenska utmärkelsen Guldbaggen som bästa dokumentär och har setts av över en miljon fransmän. Imorgon går just nu på biografer tillhörande Folkets Bio.
Allt tar sin början med att vi får reda på att 21 forskare 2012 skrev en vetenskaplig artikel i tidskriften Nature, en artikel som beskrev hur krisartat det på många sätt är på vår planet: matbrist, vattenbrist, en allt mer akut temperaturhöjning, etc. Här sägs det att Jordens uppvärmning inte tidigare gått lika långt som nu på 14 miljoner år, alltså långt före homo sapiens inträde. Det betonas även att djur och växter idag dör ut i en takt som vi inte sett sedan den senaste istiden, 11 000 år tillbaka i tiden. Alla dessa larmklockor gör att en grupp filmare bestämmer sig för att söka efter och skildra motkrafter och alternativa utvecklingssätt till det som idag är dominant – och resultatet av dessa strävanden blev filmen Imorgon. Projektet vevas igång när gruppen vandrar ut i världen till tonerna av en uppoppad version av Louis Armstrongs klassiska What a wonderful world.
Till sin form är filmen uppbyggd utifrån en odyssé med nedslag i tio städer på tre kontinenter. Dessa nedslag inbegriper i sin tur fem olika kategorier: jordbruk, energi, ekonomi, demokrati och utbildning. Vi får här möta människor i strukturer där man försöker att göra saker på ett nytt och annorlunda sätt. Det som löper likt en röd tråd genom många av exemplen är småskaligheten, att “litet är vackert” – jag skulle med ett annat ord vilja kalla det för barfotaekonomi. Nedslagen sträcker sig över bland annat stadsjordbruk i Detroit, manuellt jordbruk på en liten fransk gård, den isländska satsningen på förnyelsebar energi, Köpenhamns massiva utbyggnad av cykelbanor och den finska skolans framgångsrika pedagogik.
Exemplen är tankeväckande och uppiggande. Här bevisas att det verkligen kan uträttas storverk bara energierna, kreativiteten, kunskapen och beslutsamheten är på plats. Tänk bara att det finns 1600 gröna odlingsgrupper i Detroit och att målsättningen är att staden genom stadsjordbruken till hälften ska bli självförsörjande på livsmedel; eller att Island idag – genom vattenkraft och jordvärme – enbart nyttjar förnyelsebara energislag för sin elproduktion; eller att två av tre boende i Köpenhamn inte tar bilen till jobbet. Mängder av intressanta fakta kommer också upp i ljuset: som exempelvis att maten i USA i genomsnitt transporteras hela 240 mil; eller att hårt arbetande självägande småbönder står för 70-75 procent av världens samlade matproduktion, således långt mycket mer än det storskaliga industrijordbruket – ett jordbruk som snarare är koncentrerat på att framställa djurfoder och energiråvaror.
På tre punkter är jag dock kritisk mot filmen. För det första uppvisar den tendenser av enögdhet och grön fundamentalism. Visst är det intressant att plocka fram exempel på hur långt man kan komma med att driva jordbruk som inte bara är fritt från konstgödsel och bekämpningsmedel utan också helt i avsaknad av mekaniska maskiner, men här hävdas till och med att det finns vetenskapliga belägg för att dessa jordbruk kan vara dubbelt så produktiva än som de mekaniserade. Det är svårt att tro om man betänker vilken välsignelse och genombrott det var när traktorn en gång i tiden gjorde historisk entré. För det andra blir filmen i vissa sekvenser en smula statisk. Det är exempelvis inte i sig fel att visa fram vilka framsteg demokratin har gjort på delar av den indiska landsbygden genom inrättandet av byråd, men borde man inte – för att få en mer enhetlig bild – i samma andetag ta upp hur många indiska bönder som idag sitter fast i de stora jordbruksföretagens skuldsax och faktiskt inte så sällan till och med drivs till självmord. För det tredje är tempot i filmen allt för högt uppdrivet när faktabombardemanget briserar likt kulsprutesmatter. Fler gläntor av vila där man bara lät bilden tala borde ha lagts in.
Sammantaget är dock Imorgon en givande filmupplevelse. Och bara det att man lämnar salongen med känslan av att vi kan förändra världen är ett betyg högt nog.
Anders Karlsson
Imorgon Regi: Cyril Dion och
Mélanie Laurent Premiär: 14 okt