Så kom den då. En ny uppgörelse om Grekland. Framemot gryningen natten till onsdag, efter elva timmars förhandlingar var euroländernas finansministrar och IMF så överens de kunde bli. Eurogruppens ordförande, Nederländernas finansminister Jeroen Dijsselbloem, kallar det för ett stort genombrott och en ”ny fas” i det grekiska räddningsprogrammet.
Den grekiska regeringen hade på söndagen beslutat att acceptera och införa ännu ett paket fullt av åtstramningar och reformer med hopp om att detta – i kombination med IMF:s hårdare krav på att euroländerna ska göra mer för att lätta på Greklands enorma statsskuld – skulle resultera i skuldlättnader.
Så blev inte fallet. IMF:s ovillkorliga och omedelbara skuldlättnader uteblir. Istället blir det i nuläget endast en ny stödutbetalning på 10,3 miljarder euro, cirka 95 miljarder kronor. Pengarna är en del av det stödprogram som fastslogs i juli förra året. Vad det är fråga om är en tillfällig lösning på det faktum att Grekland inte har några pengar till sommarens avbetalningar. Därför kommer de att få 7,5 miljarder euro i juni och 2,5 miljarder euro i september.
Eurogruppen har förvisso sagt att skuldlättnader ska fasas in, för att få IMF att stanna kvar i programmet. Men flera euroländer, med Tyskland i spetsen, är ytterst tveksamma eller helt emot några som helst skuldlättnader för landet som i princip har befunnit sig i depression sedan 2009. För att blidka IMF och samtidigt slippa befatta sig med frågan, har eurogruppen gått med på att prata om skuldlättnader men skjutit upp alla verkliga beslut till 2018. Den viktigaste anledningen till det är att det då har varit val i både Frankrike och Tyskland.
Samtidigt har gruppen sett till att undvika en omedelbar kollaps i Grekland genom det ekonomiska stödet. Det finns nämligen inte utrymme för någon kris i eurozonen i sommar då det både är kommunalval i Italien den 5 juni, folkomröstningen om Brexit i Storbritannien den 23 juni och val i Spanien den 26 juni.
Greklands finansminister, Euklidis Tsakalotos, som tog över efter den betydligt mer hårdföre Yanis Varoufakis, säger sig vara nöjd med överenskommelsen. Han menar att den kommer att hjälpa landet att få ett slut på den onda cirkeln av åtstramningar och recession. Det finns inte så mycket annat han kan säga om han vill ge något som helst sken av att ha kontroll över sakernas tillstånd. Den regering han företräder har ju precis röstat igenom enorma åtstramningskrav som inte på något sätt kommer att lyfta den grekiska ekonomin, snarare kväva det grekiska folket som redan kippar efter andan när svångremmen dras åt bortom rimlighetens gränser. Det här är ingen räddning för grekerna och de är medvetna om det. De folkliga protesterna var högljudda utanför parlamentet när åtstramningsåtgärderna röstades igenom. Protesterna leddes bland annat av Panaghiotis Lafazanis, som tidigare varit minister i Syrizas regering men nu har brutit med vänsteralliansen och bildat paritet Popular Unity.
Financial Times-journalisten Peter Spiegel skriver på Twitter att Grekland och IMF återigen har fallit för tyska löften om framtida skuldlättnader. Först gången skedde det i november 2011. Andra gången i juli 2015. Precis som många andra journalister med inriktning på ekonomi anser han att eurogruppen bildligt talat bara sparkar en burk framför sig för att undvika att plocka upp den och göra det som krävs: skuldavskrivningar. Greklands totala skuld ligger på 321 miljarder euro. En summa som landet omöjligt kommer att kunna betala.
Trots det har överenskommelsen i europeiska medier beskrivits som att den inger en känsla av lättnad. För vem? Kanske för Jeroen Dijsselbloem som anser att förtroendet nu är återskapat mellan eurogruppen och Grekland.
Men känner sig grekerna lättade? Knappast. Visst har Eurogruppen anammat IMF:s ton och erkänner att den grekiska skulden är ohållbar och att bara skuldlättnader kan göra den hållbar. Men än så länge är det bara tomma ord. Ingenting kommer ju att ske förrän efter 2018. Det är för sent för grekerna. Under tiden tvingas ännu mer åtstramningar, nedskärningar och privatiseringar ned i halsen på dem. Det är inte för grekerna det här är ett genombrott, en ny fas eller en känsla av lättnad. Det är de övriga euroländerna som får andrum genom att hålla Grekland i ett järngrepp.
IMF har som sagt krävt skuldlättnader. Den internationella valutafonden menar att räddningsprogrammets villkor är drakoniska och har varnat för vad om kommer att hända med Grekland om lättnaderna inte sker omedelbart. Trots detta gick fonden alltså med på att skjuta upp kravet. Samtidigt innebär det antagna åtstramningspaketet bland annat innebär 1,8 miljarder euro i skattehöjningar.
Många av de parlamentsledamöter som röstade igenom paketet i söndags känner att de har röstat emot allt de tror på och står för. Parlamentsledamoten Giorgos Dimaras sade till brittiska Guardian att han var bestört över att bli tvingad att rösta för åtgärder som han ägnat hela livet åt att kämpa emot. Han sade att han har sorg och att det som nu sker bara kan kallas för ett elände.
Åtstramningspaketet innehåller bland annat kravet på en privatiseringsfond styrd av EU. Fonden ska ha ansvaret för Greklands fastighetstillgångar de kommande 99 åren och överse försäljningen av 71 500 statliga egendomar. Pengarna ska användas till att betala av på räddningslånen som landet har fått sedan 2010.
Skuggministern för utveckling och konkurrenskraft, Anna Asimakopoulou, sammanfattade läget i en intervju i Guardian efter beslutet: “De säljer allt under solen, med undantag från Akropolis. Vi ger upp allt.”
Hon underströk också det faktum att människor inte kommer att ha råd att betala de höjda skatterna vilket kommer att göra att eurogruppens uppsatta mål kommer att missas och ännu mer åtstramningar införas: “Självklart kommer folkets ilska att behöva ventileras. Människor kommer inte bara att känna ilska, de kommer att känna sig lurade.”
Syrizas vänsterkoalition med Alexis Tsipras i spetsen lovade att skapa en regering för det grekiska folket. Deras viktigaste vallöfte var att åtstramningarna skulle upphöra. Detta löfte ter sig nu som ett vagt eko från en annan tid.
Förra sommaren fanns det en öppning. Det fanns en möjlighet att med folkets OXI i ryggen säga nej till trojkans krav och gå en annan väg. En väg ut ur eurosamarbetet. Men riskerna måste ha upplevts vara för stora. Militärkupp och fritt fall för ekonomin.
I nuläget är det nog många greker som önskar att Grexit hade blivit verklighet. Nu har landet istället använts som ett exempel inom eurozonen där de rikare länderna håller upp ett varnande finger till de fattigare: så här går det för den som försöker sätta sig upp mot den rådande ordningen.
Eurogruppen har hela tiden haft två val: att rädda Grekland ur krisen, eller att krossa landet. Det som nu sker är närmast ett långsamt krossande; som att hålla en köttbit framför en svältande hund och se på när den gör alla tricks i världen för att vara till lags och få åtminstone en bit av det som kan hålla den på benen några dagar till.
För hur ska den grekiska ekonomin komma på fötter när landet pressas allt längre ut i skuldträsket, samtidigt som det har blivit en förvaringsplats för själar genom EU:s katastrofala flyktingpolitik?
Alexis Tsipras försökte i söndags sätta en positiv ton på omröstningen om ytterligare åtstramningar genom att säga att Grekland äntligen lyckats få upp skuldavskrivningsfrågan på bordet. Men ett vagt löfte om att skuldlättnader kommer att ges ”om det behövs” när räddningsprogrammet tar slut 2018 är ingen positiv nyhet för ett folk som snart inte har någonting kvar att strama åt.
Emma Lundström
Tidigare i Internationalen:
Protesterna växer i Grekland: ”Den här reformen kommer att förgöra oss”
Om Grekland förlorar, förlorar också vi
Grekland utkämpar ett nervernas krig mot Europas höger
Kajsa Ekis Ekman: “En historisk tid för Grekland”
Syriza på Rött Forum: ”Vår prioritet är att rädda folket, inte bankerna”
“Utan kvinnor är ingen förändring möjlig”
Kajsa Ekis Ekman: ”Syriza visar att rörelser kan komma till makten!”
På tröskeln till ett annat Europa?
Jonas Sjöstedt: ”Om Syriza lyckas, kan Podemos lyckas”
Grekland kan få en vänsterregering
Kajsa Ekis Ekman: ”Greklands problem är inte krisen, det är åtgärderna mot den”
Ockuperande studenter i Ioannina: ”Det finns ingen framtid om vi inte slåss för den nu”
Syrizaledaren Alexis Tsipras: “Vi måste lita på folkets kraft”
Kajsa Ekis Ekman och Nina Björk i samtal: ”Det är kapitalismen som måste bort”