Tankarna om en medborgarlön/basinkomst, som ett alternativ till dagens typ av sociala trygghetssystem, får alltmer genomslag i den offentliga debatten och det politiska livet. Enligt planen ska Schweiz folkomrösta om införandet av ett sådant system under 2016. En annan större händelse är att Finlands regering deklarerat att man i år avser att påbörja pilotförsök. Podemos, det nya uppseglande partiet i Spanien med 20 procents väljarstöd vid det senaste valet, förespråkar en form av medborgarlön liksom även en känd systemkritiker som Guy Standing. Överhuvudtaget vinner nyfikenheten – och sympatin – för någon form av medborgarlön allt vidare insteg inom dagens vänster.
Vad betyder då begreppet medborgarlön? Wikipedia definierar det såsom ”en regelbundet utbetald summa pengar från staten till samtliga medborgare”. Men det kan väl knappast vara det vi menar, för om så var fallet skulle det handla om en gigantisk subventionering från statens sida gentemot hela det privata näringslivet. Det är väl ändock frågan om att medborgarlön är något som vi uppbär om vi inte arbetar, som en för den enskilde ekonomisk grundtrygghet och som en alternativ försörjning för den som inte vill lönearbeta? Åtminstone är det så som jag definierar det i detta debattinlägg. Hur bör då vi socialister förhålla oss till tankarna om medborgarlön? Här nedan kommer jag att utveckla fem argument mot dessa tankar.
I alla samhällen finns det ett nödvändigt arbete som måste utföras: Det samhälleligt nödvändiga arbetet handlar om allt arbete som vi definierar att vi måste utföra för att trygga artens överlevnad och utveckling. Sedan skiftar det givetvis från samhälle till samhälle vad som definieras som samhälleligt nödvändigt arbete, samtidigt som även naturen och den tekniska utvecklingsnivån sätter gränser. Vi socialister bör se det som en rättighet, men även som en plikt, att delta i det samhälleligt nödvändiga arbetet. Kravet som vi ställer är full sysselsättning och att vi genom en arbetstidsförkortning systerligt/broderligt delar på arbetet – något som bör innefatta alla medborgare utifrån ålder, hälsa och förmåga.
Att inte arbeta är ett sätt att dra sig undan staten och därmed politiken: Den som inte arbetar är inte fullt indragen i kampen om politikens kärna: hur arbetet ska organiseras, vad vi ska producera och vilken teknik som ska användas. Om vi istället drar oss undan staten, uppbär medborgarlön och kanske i godan ro odlar våra morötter ger vi makten walk-over.
Risken är att det indirekt blir ett sätt för makten att sortera bort ”icke-effektiva” eller misshagliga människor: Pelle jobbar så sakta, Karin blir så fort trött, Agne är ofta sjuk och Gittan är alltid så uppkäftig. Men låt oss lösa den gordiska knuten genom att hugga av den, Vi försöker övertala dem att istället för att arbeta uppbära medborgarlön, så att vi får problemen ur världen – risken är att makten skulle kunna resonera på det sättet i ett fiktivt framtida samhälle med medborgarlön.
Risken är att ersättningsnivåerna vid arbetslöshet, sjukdom och föräldraledighet sänks. Om en medborgarlön ska utgå till såväl den som är arbetslös, sjuk eller föräldraledig som till den som inte vill arbeta är det troligt att ersättningsnivån sänks; på grund av de ökade kostnader systemet måste uppbära genom alla icke-arbetande och för att det ska finnas ordentliga ekonomiska drivkrafter till att arbeta. Idag ligger den översta ersättningsnivån vid arbetslöshet och sjukdom på 80 procent – och en gång i tiden låg den till och med på 90 procent. Om vi inför ett system med medborgarlön blir det svårt att upprätthålla den nuvarande nivån.
Tankarna om medborgarlön är ett uttryck för att vi idag i mindre grad tror att det är möjligt att ersätta kapitalismen med ett annat, socialistiskt samhällsstyre: Min känsla är att tankarna om medborgarlön är ett sätt att hitta individuella lösningar på problem i en tid då progressiva och socialistiska krafter är mer tillbakapressade än på mycket länge. Istället för att då ta kollektiv kamp är det lätt att falla för tankar om medborgarlön, som trots allt skulle kunna göra det egna livet någorlunda drägligt. Men uppgiften för oss socialister är att stärka de kollektiva kamperna och visionen om ett klasslöst samhälle.
Anders Karlsson
Svar på debattinlägget skickas till intis@internationalen.se