Det ligger en liten by utanför Vilhelmina i Västerbottens inland. Den heter Latikberg och är grannby med byn där min mormor växte upp. Jag har släkt på kyrkogården där. Den ligger vackert i en slänt. När jag var liten brukade vi handla i butiken i Latikberg. Den är nedlagd sedan många år nu.
Vi sitter på Bagarns i Hemse. Det är en grå dag med vårkänning. En strandskata satt vid vägkanten när vi for hit. Dess röda näbb…
Idag har BB-ockupationen på Sollefteå sjukhus pågått i 50 dagar. Hittills har hundratals människor deltagit i ockupationen. Stefan Sundström har hunnit göra en låt…
I ett och ett halvt år har Ådalenborna kämpat för att få ha kvar sin förlossningsavdelning på Sollefteå sjukhus. Sedan några veckor tillbaka har…
Det är tisdag eftermiddag och jag skulle ha satt kaffet i halsen. Om jag drack kaffe. Nyhetsrubriken slår mig i ansiktet: Landsbygden blir snart en…
KRÖNIKA Platser kan sitta så djupt i själen att bara namnet kan slå till i maggropen som en dov smärta, en smärta av kärlek och saknad.
Det är precis vad som händer när jag läser en intervju med ”norrlandskännaren” Po Tidholm i Flamman från den 8 augusti. Ortsnamnet är Latikberg. Det sitter som berget i mig och nu när jag skriver det så kommer tårarna. Varför? För att på kyrkogården i Latikberg ligger mina gamla. Där ligger Rut och Fridian, Gerda och Erik, Sixten och Elvira. Där ligger de som dog för tidigt och de som fick leva ut sin tid. Där ligger hela byar. Där ligger mitt Västerbotten. Mitt inland. Stora delar av min barndom och min historia.