Från vänster: Gita Rajan, Debbie Nûĵen, Jenny Westerstrand och moderatorn Linnéa Bruno.
Det har gått fyra år sedan startskottet för #metoo som sedan ledde till en rörelse i protest mot sexuella övergrepp världen över. Vad har hänt sedan dess? Och vad återstår att göra? Den 16 oktober hölls den andra svenska metoo-konferensen på Moderna museet i Stockholm, och Internationalen var på plats.
Twitter 15 oktober 2017. ”If you’ve been sexually harassed or assaulted write ‘me too’ as a reply to this tweet.” Alyssa Milanos tweet blir viral, och inom några dygn exploderade hashtaggen #metoo på sociala medier, och strax också bortom dem.
Några timmar efter Milanos tweet skrevs den första svenska #metoo-tweeten av Bibbi Good i Arvidsjaur, och den följdes av otaliga fler. Det dröjde inte länge innan organiseringen tog fart, huvudsakligen genom Facebook-grupper. Det ena vittnesmålet efter det andra om trakasserier och övergrepp lades fram, och snart togs initiativ till ett stort antal upprop, såväl inom arbetslivet i de mest skilda yrken som i andra situationer.
Vad har hänt sedan dess? Och vad – eller vilka – har inte förändrats? Vad återstår att göra? För att komma fram till några svar på detta hölls den 16 oktober i år den andra svenska metoo-konferensen på Moderna museet i Stockholm.
Dagen var indelad i fem panelsamtal om vitt skilda områden, där de flesta deltagarna varit med och startat en del av uppropen. De flesta passen inleddes med att de tre konferenciererna Sara Zommorodi, Banesa Martinez och Anna Velander Gisslén, som alla representerar upprop inom film- och musikbranscherna, läste upp tre vittnesmål från några av uppropen. De handlade om allt från oönskade kommentarer till våldtäkter, och var ett starkt och drabbande sätt att skildra omfattningen.
Först ut på förmiddagen var Anne Sörman, ordförande för föreningen Samordningen Metoouppropen som arrangerade konferensen, med ett kort anförande, stående framför en stor duk där alla de 77 svenska uppropen stod uppräknade.
— När metoo bröt igenom förändrades världen, men också vi förändrades.
Därpå följde ett föredrag av våldsforskaren Ninni Carlsson från Göteborgs universitet som gav en historisk tillbakablick på feministisk organisering och aktivism, från att New York Radical Women 1967 slog fast att ”det personliga är politiskt” och deras metod ”conscious-raising”, och fram till 2017. Carlsson redogjorde för hur debatten om sexuellt våld i Sverige tog fart på 1970-talet och hur de första kvinnojourerna bildades några år senare, och berättade om vittnesmål där informanter i hennes egen forskning berättat om vad de utsatts för under 70- och 80-talen.
De flesta metoo-uppropen organiserades utifrån yrkeskategorier. I ett av panelsamtalen deltog Maria Karlsson från butiksanställdas upprop #obekvämarbetstid och Cajsa Jersler Fransson från sjöfartens #lättaankar tillsammans med representanter för fack, bransch och arbetsmiljöforskning. På frågan om huruvida sexuella trakasserier fortfarande är vanligt inom sjöfarten svarade Jersler Fransson med ett rakt ”ja, det är det” och nämnde att det fortfarande finns nakenbilder uppsatta.
— Det som har hänt sedan metoo är att rederierna känner sig pressade, eftersom de vet att vi ser, så om någon anmäler tar man det på mycket större allvar. Facken är mycket bättre utbildade, vilket gör att de måste ta det på
Anne Sörman, ordförande för föreningen Samordningen Metoouppropen.
allvar, och kvinnorna vågar anmäla och säga ifrån på ett annat sätt. Men de som trakasserar har det inte hänt något alls med, de är fortfarande där och håller fortfarande på.
Både hon och Erik Froste, chef för Färje-rederiet, nämnde att ett problem som är speciellt för sjöfarten är att personalen vistas tillsammans med sina kollegor under långa perioder och träffar dem dagligen, istället för att kunna gå hem efter arbetsdagen. Det gör att det dels är svårt att kunna undvika den som trakasserar en, men också att de utsatta ofta inte förrän de kommit iland, alltså ibland flera veckor senare, inser vad det är som faktiskt har hänt. Kunskapsbristen, inte minst bland rederiernas mellanchefer, är stor och det är viktigt att dessa utbildas bättre på området, menade Froste och Jersler Fransson.
De nämnde även att just den närmaste chefen också är den största gruppen förövare inom deras bransch. Inom handeln är det en helt annan grupp. Maria Karlsson har varit med och skrivit en rapport som visar att det där är kunder som är de vanligaste förövarna, men även kollegor och chefer och också väktare och andra personer begår brott mot butiksanställda. Inom den branschen är de otrygga anställningarna en faktor som gör att många inte vågar säga ifrån eller anmäla av rädsla för att förlora jobbet, vilket är något som fackförbundet Handels jobbar för att få bort, berättade dess representant Linda Palmetzhofer. En framgång för facket är den lag som efter norsk modell infördes i Sverige tidigare i år och som gör det möjligt för företag att portförbjuda kunder som begått exempelvis trakasserier mot personalen.
Hela dagen handlade om tunga och jobbiga ämnen, men ett av panelsamtalen gjorde ändå åhörarna uppenbart mer tagna. Inom kyrkorna har många människor vittnat om vad de varit med om, och prästen Anne Sörman som startade #vardeljus, uppropet inom Svenska kyrkan, berättade att de fått in nära 400 vittnesmål från drabbade. Bland offren är anställda men också ideellt engagerade personer, och – vilket föranledde publikens reaktion – även ungdomar som exempelvis deltagit på ett läger. Av de 400 berättelserna handlade cirka 30 om sexuellt våld, de grövsta om upprepade våldtäkter, och majoriteten av offren för detta våld var minderåriga.
Det var återkommande bland vittnesmålen, både inom Svenska kyrkan och i frikyrkornas upprop #sanningenskallgöraerfria, att de utsatta uppmanats att inte anmäla eller berätta om övergrepp, och paneldeltagarna var ense om att tystnadskulturen måste brytas. Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift, menade att ”förlåtelsekulturen som råder i kyrkan kan vara destruktiv” och fortsatte:
— Det måste bli obekvämt och jobbigt med tystnadskultur för att vi ska uppnå någon förändring.
Anne Sörman sade att ”det är ett övergrepp i sig när offer uppmanas att förlåta förövare”, och påpekade att det finns starka kopplingar mellan psykisk ohälsa och att ha utsatts för sexuella övergrepp eller trakasserier.
Ett annat problem är bibelns roll, menade bibelforskaren och feministteologen Hanna Stenström.
— Bibeltolkningar har varit en del av patriarkatet och har legitimerat kränkningar. Kvinnors kroppar är heliga rum, kränk oss inte, ta vår integritet på allvar.
Tystnadskulturen hänger också ihop med att man vill lösa problem internt inom samfundet istället för att ta hjälp av polisen eller andra samhällsinstanser, menade flera paneldeltagare.
— Vi inom kyrkan måste komma ner på jorden, sade psykoterapeuten Helena Enoksson och lockade fram ett för dagen sällsynt skratt från publiken, och avslutade meningen med att det är viktigt att kontakta polisen när brott misstänks ha begåtts och inte tro att det hanteras bäst internt.
Juridik, vård och kvinnojourer var temat för ett annat panelsamtal. Advokaten Debbie Nûjen från jouren Terrafem lyfte att kvinnor som är av utländsk härkomst och har kommit till Sverige som partner till en svensk är extra utsatta. De måste stanna i relationen i minst två år för att kunna få permanent uppehållstillstånd, vilket gör att många stannar trots att de utsätts för våld.
— Det är en skam för en rättsstat att legitimera våldet, sade Debbie Nûjen.
— De här kvinnorna har lämnat allt, sålt allt och tagit med sig sina barn för att satsa på kärleken. De har inget att återvända till.
Hon jobbar även med arbetsrätt, och arbetskraftsinvandrare är en annan utsatt grupp. De saknar nätverk i Sverige och kapital och känner sällan till sina rättigheter, vilket gör att de är i händerna på arbetsgivaren. Om ett fall trots allt leder till en polisutredning utvisas offret när den är avslutad, sade Nûjen.
Läkaren Gita Rajan är en av grundarna till organisationen Wonsa som arbetar med offer för sexuellt våld, och betonade vikten av att hjälpa offren så tidigt som möjligt. 90 procent av Wonsas patienter 2017 hade posttraumatiskt stressyndrom när de anlände, oavsett om de innan dess sökt sig till annan vård eller inte. I år är den siffran 93 procecnt.
— Det är omöjligt att prata om jämställd vård om inte offer för sexuellt våld får vård snabbt. Det är oerhört ineffektivt om de istället behöver vård livet ut, för det går att läka dem nu.
— Det behövs ett nationellt centrum för forskning och metodutveckling inom vården istället för att det ligger på regionerna. Det går att vara med om de mest fruktansvärda saker och läka, men det krävs empati och utrymme, sade Rajan.
”#metoo och framtiden” var rubriken för ytterligare ett samtal. Vad behöver förändras? En sådan sak är språket, hur vi talar om våld och trakasserier, var panelen enig om.
— Vi måste tala om ”mäns våld mot kvinnor” och inte benämna det som ”kvinnovåld” eller ”lägenhetsbråk”, sade Bernardita Nuñez, även hon från Terrafem, och journalisten Johanna Lindqvist fyllde i:
— Det är viktigt att medier beskriver det som ”man våldtog kvinna”, inte ”kvinna våldtagen”.
På den första svenska metoo-konferensen på våren 2018, några månader efter att uppropen startades, deltog den dåvarande jämställdhetsministern, påpekade våldsforskaren Ninni Carlsson.
— Vi har en feministisk regering. Varför deltar ingen representant för den här i dag, trots att den blivit inbjuden?
Dagens alla panelsamtal var så välfyllda att det inte fanns utrymme för några publikfrågor alls. Det blev dock ändå uppenbart att åhörarna hade mycket att säga. I panelsamtalet mellan forskarna Lisa Salmonsson, Hillevi Ganetz och Karin Hansson hade de skrivit upp tio ord och begrepp i en bild på duken bakom sig, däribland ”forskningens roll”, ”feministisk infrastruktur” och ”makt”, som utgjorde grunden för deras samtal. De tre var med och startade #akademiuppropet, och har därefter studerat uppropen och hur metoo har behandlats i media.
— Media pratar mycket om att metoo har inneburit uthängningar, men de är bara en handfull. Det är ett märkligt stort fokus på män som offer, sade Karin Hansson, och Hillevi Ganetz fortsatte:
— Inte en enda man namngavs i de 77 uppropen.
Mot slutet av samtalet kunde publiken via en hemsida fylla i vilka ord de tyckte var viktiga, varpå dessa i realtid dök upp på duken. Inom ett par minuter hade de tio orden utökats med ytterligare omkring 60.
Mycket återstår att säga och att göra. Med Andreas Holmbergs ord:
— Vi är verkligen inte färdiga eller framme.
Text och foto: Rasmus Klockljung