Ledaren # 33 2021
▶ Utgången i Afghanistan given sedan invasionen
▶ Fred aldrig målet, Sverige ville hänga med Nato
▶ Dags att göra upp med ett utrikespolitiskt fiasko
Den här ledaren skulle komma att skrivas, förr eller senare. Det stod skrivet i den moderna tragedi som Afghanistan har blivit. Att talibanerna skulle komma tillbaka när Väst lämnade sina militärbaser visste alla – att deras triumfer skulle komma så fort kom som en chock för de flesta. Förmodligen hade det inte hjälpt om ockupationsmakterna stannat tio år till. Ockupation sår korruption och underminerar all möjlighet till progressiv utveckling. Ingen politisk aktör som tar hjälp av en ockupationsmakt kan på sikt bygga politiskt förtroende. De enda som tjänar på situationen är reaktionära krafter, av alla slag.
Det fanns aldrig några förutsättningar att bidra med någon progressiv utveckling för Afghanistan eller dess folk, inte som en del av ockupationsmakten. När Biden nu uttalar sig om att USA:s mål aldrig var nationsbyggande eller demokrati, utan enbart att krossa fiender, så är det förstås ett sätt att sminka över vilket misslyckande kriget är – men det är också sant. Det var många som hoppades på att kriget skulle leda till att det blev stabilitet och demokrati, liksom på köpet. Svenska regeringen hoppades förstås på just det, men det var aldrig det överordnade målet. Nej, Sverige ville hänga med de tuffa grabbarna. Synas på bild tillsammans med generaler och presidenter. Sverige ville, i Donald Trumpska termer, vara winners istället för losers. Så man gjorde gemensam sak med en supermakt på dekis.
För att uppnå det målen har man visat sig vara beredd att göra en del offer. Asylsökande offrades för prestige. Tolkar lämnades i sticket. Till sist lämnades lokalt anställd personal på marken när en tjugoårig katastrof summeras i några timmars totalt debacle och svenskarna stack hem till sitt. På vägen har Sverige offrat varje uns av den utrikespolitiska värdighet som man tillskansade sig under nittonhundratalet.
Panikevakueringen av ambassaderna i Kabul må vara en symbolisk slutpunkt på tjugoårsjubileet av en militär katastrof. Men precis som den afghanska tragedin har USA-imperialismen en historia som pekar tillbaka till det kalla kriget och den kris som USA befann sig i efter förlusten i Vietnam. CIA, som infiltrerat omfattande delar av den sovjetiska armén, kunde berätta att det sovjetiska missilförsvaret var i spillror. Robotbaserna stod och rostade, bombplanen var flygodugliga. Hökarna i Washington ville emellertid inte ha ett svagt Sovjet. Hela deras ideologiska apparat byggde på föreställningen om det ständiga hotet mot Väst. Så för att kunna motivera upprustning och upptrappning föredrog de den officiella Sovjetiska propagandan framför underrättelsetjänstens rapporter. CIA kallades ”bönräknare” som inte förstod ”den stora bilden”, så man trappade upp mot en fiende som föll ihop inifrån Samma grupp män styrde USA när George Bush utropade radikal islamism som den nya antagonisten. I potten fanns maffiga kontrakt till det privatiserade militärindustriella komplexet och krigsmyter att ena ett sönderfallande USA kring. Den som tror att post truth-samhället kom med den senaste vågens högerpopulism tror fel.
Och Sveriges samtliga regeringar har kastat sig huvudstupa in i leken. In i ett spel där allt blir en fråga om hur man framställer sig och ingenting längre tycks ha med den fysiska verkligheten att göra. Det var inte många veckor sedan som Afghanistan ansågs säkert nog att utvisa människor till, bara för att regeringen skulle kunna göra utspel i den politiska tävlingen om vem som kan bedriva hårdast migrationspolitik. Men det finns alltjämt en materiell verklighet bortom Agenda-studion och Twitterflödet och inget återvänder med större kraft än ett bortträngt trauma. I den materiella verkligheten är det många som nu står med blod på sina händer. Skuldbördan kan måhända fördelas ungefär lika mellan regeringar, migrationsverk och militär, men inget svek är större än socialdemokraternas. Partiet som både varit drivande i Sveriges orientering mot Nato och i 180-gradersgiren i flyktingpolitiken. Förutom att vara ett svek är det emellertid också en missräkning.
För det är inte bara omänskligt och moraliskt oförsvarbar att försöka bli bästa kompis med Nato, det leder också till en fundamentalt usel utrikespolitik. Nu måste regeringen ta sitt ansvar för att reda ut röran man varit så entusiastisk i att skapa. Att hjälpa de människor som tvingas fly, ta hem tolkar, personal och alla som utvisats på felaktiga grunder borde vara ett absolut minimum. Men det är också hög tid att göra bokslut med en utrikespolitisk inriktning som bara leder till fiaskon och lidande.