Ledaren # 14 2021
▶ Vinster i välfärden huvudfrågan för högern
▶ SD blev kapitalets pålitliga bundsförvanter
▶ Vänstern måste konfrontera välfärdskapitalet
I höst är det fyra år sedan Leif Östling tvingades avgå som ordförande för Svenskt Näringsliv efter sitt skattekverulantiska uttalande till försvar för skatteflykt. Östling hade missat en avgörande dimension med sin retoriska fråga, ”vad fan får jag för pengarna”. Han svarade som en idiot i ordets ursprungliga bemärkelse; en enskild rik man som ville slippa dela med sig av sin inkomst. Med sin förankring i det exportberoende industrikapitalet såg han på skatter som någonting som tas från bolagens vinstmarginaler och sedan ges till den enskilda människan i form av välfärd. Men under hans näsa och ordförandeskap hade ett kvalitativt skifte skett. För skatter i Sverige rör sig nämligen samtidigt också åt det rakt motsatta hållet: från den enskilda lönearbetarens månatliga ersättning och ned i den privatiserade välfärdssektorns vinstmarginal. Svaret på frågan ”vad fan för jag för pengarna” var ”en jävla massa”, inte bara för medborgaren utan också för alla de företag som finansieras med skattepengar. Det var inte Östlings tveksamma skattemoral som fällde honom, utan att han missat vilka intressen som betalade hans lön.
Skattefrågan har fått en helt annan politisk betydelse i tjugotalets Sverige än vad de nyliberalt skolade opinionsbildarna förutsåg. Högerpolitik handlar inte längre primärt om att genomdriva skattesänkningar, utan om att garantera att skatt skall kunna tas ut som privat vinst. Så mycket annat vi ser i politiken just nu handlar egentligen bara om den frågan. Den har blivit det politiska prismat genom vilket vi kan titta och få skarpa konturer kring allt det andra.
Centerpartiet har blivit det nyliberala ankaret som säkrar att den ”vänsterliberala” sidan av riksdagen bedriver högerpolitik. Men kapitalet litar inte ens på den fogligaste av arbetarrörelser. Däremot oroas kapitalet inte av Sverigedemokraterna. När SD blev pålitliga nyliberaler blev de kapitalets bästa vän och följaktligen läggs nu allprestige, och alla resurser som går att mobilisera, i att tvätta SD:s byk och därigenom bana väg för den hägrande drömmen om en SD-stödd högerregering. Det är inte för att näringslivet älskar SD. Förmodligen hade man helst sluppit partiet helt, men så länge SD tycker att den nationella revolutionen kan genomföras i kombination med platt skatt så hamnar alla andra frågor i bakgrunden.
När så Vänsterpartiets påstådda historia (läs mer om det på sidan 3) plötsligt skall dras fram i den mediala ljuset, eller när man plötsligt skall göra ett riksnyhet av någon vänsterpartists glimten-i-ögat-tweet så tar vi fram vårt prisma och noterar att alltihop egentligen handlar om det stora projektet att normalisera SD.
Men vad näringslivet antingen inte begriper, eller inte bryr sig om, är att Sverigedemokraterna inte vill ”normaliseras”, de vill inte inordna sig som ett femprocentsparti under Kristersson. Sverigedemokraterna vill ändra den politiska ordningen i grunden.
Om hela högern anpassar sig några snäpp i Åkessons riktning kommer Åkesson alltid vara beredd att vrida retoriken och politiken några snäpp till, för att på så vis förskjuta hela det politiska landskapet och på köpet markera avstånd mellan sig själva och resten av det nationalkonservativa blocket. Det kanske är ett acceptabelt pris för kapitalet – eliterna flyter alltid ovanpå – men för alla oss andra bäddar det för katastrof.
Så vad måste göras? Ibland måste förstås debatten tas, ibland måste svar på tal ges. Men faktum är att all annan politik och opinionsbildning som inte tar frågan dit där den bränner för kapitalet är en form av politiskt självförsvar. Vi kan bara förändra samhället genom strid om skatterna det gemensamma ägandet.
