Synen på USA:s historia har ibland grumlats inom vänstern på grund av väl kantiga förment historiematerialistiska scheman där Lincolns seger över de konfedererade förenklat setts som industrikapitalismens seger över slavekonomin. Peter Widén gör i Svart historia – Slaveri – rekonstruktion – återförslavning upp med den synen i grunden och argumenterar för att när den initiala fasen efter kriget var över så infördes olika former av de facto-slaveri i USA:s sydstater. Nathan Hamelberg har läst boken och finner den otroligt intressant – utan att vara det minsta förenklande.
2020 var ett omvälvande år i USA:s historia. Pandemirestriktionerna till trots kan det nog ses som ett av de politiskt mest händelserika åren hittills i USA det här årtusendet. Det finns flera förklaringar till det, en stor faktor som omnämnts är att massuppsägningar och varsel – mer än 40 miljoner var anmälda som arbetslösa i fjol vilket plötsligt gav miljoner som förut inte kunnat lägga tid på att organisera sig möjlighet att göra det. Något som sannolikt påverkat både Black Lives Matter och alternativhögerns möjligheter att mobilisera. I vidare bemärkelsen har stora demografiska förändringar som byggts upp under lång tid ändrat väljarbasen i flera delstater. Att demokraterna vann valet i Georgia till exempel är enormt, den var en av de sju ursprungliga stater som bröt sig ur unionen och dess huvudstad Atlanta var centrum för de konfedererade staternas krigsansträngning under inbördeskriget. Att svarta åter migrerat söderut dit där de har historiska rötter i USA, har med ens ändrat politikens spelbräde. Att förstå betydelsen av det är omöjligt utan att förstå historien och nu har en bok kommit som ger oss en utmärkt introduktion, inte minst till att förstå att USA:s historia är inkomplett utan USA:s svarta historia.
När USA:s svarta historia skildras i moraliska dramer i film tenderar fokus ofta att vara på skeenden vid stora sociala framsteg. Skildringarna av till exempel inbördeskriget som ett moraliskt dilemma, eller än hellre medborgarrättsrörelsens glansdagar på 1950- och 1960-talet har nära nötts ut genom filmer som The Butler, Niceville (engelsk titel ”The Help”) eller för den delen Ava DuVernays imponerande Selma. Där gestaltas USA som ett samhälle som överkommer hinder och som ständigt är på väg framåt, som trots historiska orättvisor rör sig mot ”a more perfect union”, för att låna ett uttryck från USA:s konstitution.
Men historien om just USA:s svarta befolkning är knappast något linjärt framsteg utan enorma omvälvningar, framsteg, motgångar, reaktion, terror, motreaktion, revolutionära faser, migration, omorganisering, desorganisering, nyorientering och mobilisering. Peter Widéns täta bok Svart historia – Slaveri – rekonstruktion – återförslavning kommer – om den får spridning – täta många kunskapsluckor i Sverige kring hur det faktiskt sett ut under merparten av tiden mellan inbördeskrigets slut 1865 och kongressens ratificering av Voting Rights Acts hundra år senare. Då bestämdes att den federala staten skulle genomdriva konstitutionens femtonde tillägg och tvinga delstaterna att respektera medborgarnas rösträtt i stater där den rätten inte skyddades, vilket var fallet i majoriteten av sydstater.
Synen på USA:s historia har ibland grumlats till inom vänstern på grund av väl kantiga, förment historiematerialistiska scheman, där Lincolns seger över de konfedererade förenklat setts som industrikapitalismens seger över slavekonomin. Widén gör upp med den synen i grunden och argumenterar för att när den radikala rekonstruktionseran – den initiala fasen efter kriget – var över så infördes olika former av de facto-slaveri i USA:s sydstater. Widén listar Jim Crow-lagarna (som rassegregationens juridiska system kallades), neo-slaveri (i huvudsak sharecroppers som fick arbeta på andras jord som de hyrde), skuldslaveri och så kallad ”convict leasing”. Convict leasing var starkt kopplat till hur konstitutionens trettonde tillägg tillämpades och gjorde att svarta dömdes och hyrdes ut till straffarbete för alltifrån lösdriveri, snatteri eller ringa ordningsbrott. På så sätt fick plantageägarna återigen tillgång till den billiga arbetskraft som sinat när frigivna slavar antingen migrerat norr- och västerut för mer välbetalda arbeten eller stannat kvar, men organiserat sig fackligt och politiskt. Det boken berör om convict leasing är på inget sätt främst av historiskt intresse. praktiken fungerar USA:s fängelseindustriella komplex på liknande sätt idag. Det av Nixon lanserade kriget mot droger har fått fängelsebefolkningen att gå från omkring 250 000 fängslade 1970 till 2 300 000 runt 2010. Även om det delvis ligger utanför fokus för boken styrker det bokens övergripande poäng: utvecklingen har i vissa avseenden gått bakåt för USA:s svarta befolkning under 1900-talet. Mångfaldigt fler svarta blev fängslade, främst på grund av brott kopplade till fattigdom, under tiden efter att medborgarrättsrörelsen vann lika fri- och rättigheter än innan.
Boken är nästan löjligt lättläst – det kan vara jag som finner ämnet så otroligt intressant – utan att vara det minsta förenklande. Ansatsen är snarare att försöka nyansera och förklara det som annars är dolt i mytologiskt skimmer. I en samtid där skeptiker och motståndare möter Black Lives Matter-rörelsen med nykonservativ ”pull yourselves up by the bootstraps”-argumentation är det en folkbildande gärning att förklara hur merparten av tiden efter slaveriets avskaffande har varit, vad de tänker att den svarta arbetarklassen ska dra sig upp ur – och vad som dragit ner dem. Den rasistiska propagandan om lathet som förklaring till svartas armod och misär beskrivs i ett av kapitlen, och delvis knyter Widén an till det W.E.B. Du Bois kallade ”vithet som offentlig och psykologisk lön” (”whiteness as public and psychological wage”), även om han gärna hade fått utveckla det än mer med tanke på hur de politiska konfliktlinjerna i USA på 1900-talet så starkt byggt på det fenomenet.
De flesta av bokens 77 kapitel är korta uppslagsord, i huvudsak organiserade kronologiskt. Utgångspunkt är intressemotsättningar inom USA:s
ägarklass vid mitten av förrförra seklet. Sedan beskrivs hur rasismen –
såväl den institutionella, strukturella, formella som informella – såg ut under merparten av 1900-talet.
Widén pratar om USA:s historia på ett sätt som man känner igen från revolutionshistoriska verk om Ryssland, Spanien och Frankrike. Skildringen av de facto militärdiktatur eller hur allianser bildat grunderna för nya regimer kunde vara hämtad ur Louis Bonapartes adertonde Brumaire. Beskrivningen av hur organiserade svarta möttes av terror kunde vara tagen ur Klasstriderna i Frankrike 1848–1850. Inser att olika läsare har olika relation till olika fenomen men själv sittdansar jag när någon kan beskriva politisk historia i de termerna och varva det med musiksociologiska skildringar av bluesens rötter, som i kapitlet ”Willie Dixon, bluesen migrerar”.
En brist är att boken är kort, knappt 240 sidor, då det gör att vissa skeenden skildras skissartat. Men förhoppningsvis leder det också till att den verkligen läses, antingen enstaka uppslagsord åt gången eller från pärm till pärm. Jag föreställer mig att båda sätten att läsa ger stor behållning. Widén är generös med att inte bara lista sina källor utan även beskriva dem och deras förtjänster, boken är verkligen utmärkt som en ingång till andra böcker och hjälper läsaren på vägen. Om jag ska anmärka något så är det nog att jag gärna hade sett mer av en internationell utblick. Vid tiden för USA:s inbördeskrig till exempel var det inte bara en upprepning av Nat Turners slavuppror i Virginia 1831 eller abolitionisten John Browns anfall vid Harper’s Ferry 1859 som överklassen i sydstaterna fruktade. Maroonkrigen på Jamaica och
Toussaint L’Ouvertures framgångsrika
revolution på Haiti var lika mycket på deras läppar. Såväl John Brown som många av de första svarta lägre officerarna under inbördeskriget studerade de striderna. Precis som revolutionerna i Frankrike, Ryssland, Tyskland och Spanien hade återsvall internationellt hade svartas revolutionära kamp det, inte minst mellan Karibien och USA. Precis som maroonkrigen på Jamaica inspirerade abolitionister (Frederick Douglass, Harriet Tubman och Soujourner Truth kände alla till och studerade dem) så bidrog unionssidans seger över de konfedererade 9 april 1865 till Morant Bay Rebellion, under ledning av Paul Bogle, på Jamaica 11 oktober samma år. Franz Sigel, medlem i Kommunisternas förbund, hade deltagit som officer i 1848 års revolution i Tyskland. Han kom att leda tyska migrerade frivilliga
på unionssidan och han kanske gick längst i att beväpna flyende slavar så att de kunde delta i kriget, långt innan det var comme il faut för unionssidans militära etablissemang.
Man kan inte få allt i en bok men i Widéns får man mycket insprängt på få sidor, och som sagt listar han sina huvudsakliga källor. Några förtjänar att nämnas här för att leda läsare vidare: Peter Camejos Racism, Revolution, Reaction 1861-1877. The Rise and Fall of Radical Reconstruction och Douglas Blackmons Slavery by another name. Camejos är äldre (från 1976) medan Blackmons kom ut 2008. Själv skulle jag vilja nämna Chandra Mannings smått fantastiska What This Cruel War Was Over för en skildring av hur inbördeskriget och framför allt soldaterna radikaliserade Lincoln – att kriget verkligen kom att anta formen av ett revolutionärt krig.
Svart historia är namnet till trots en nyckel till att från en svensk horisont förstå USA av idag.
Nathan Hamelberg