Tobias Hübinette är aktuell med boken Adopterad: en bok om Sveriges sista rasdebatt som kommer ut i vår. Foto: Maja-Kristin Nylander. Infälld: Clas Lindholm är ordförande för föreningen chileadoption.se Foto: Privat
▶ Rövades bort och fick falska handlingar
▶ Socialministern öppnar för en översyn
▶ Drabbade kräver upprättelse och kompensation
Olagliga adoptioner har blivit flitigt diskuterade efter att Dagens Nyheter under de senaste veckorna publicerat artikelserien Barn till varje pris. Den granskar hur barn stulits i ett antal länder och adopterats av intet ont anande svenska familjer. Vissa av barnen har fått falska identiteter, och i adoptionshandlingarna har det redogjorts för hur de biologiska föräldrarna exempelvis har hotat att döda barnen, själva omkommit, varit alkoholiserade och inte kunnat ta hand om barnen, eller övergivit dem. Många av fallen skedde i Chile.
Men 2017 avslöjade chilensk media att många barn i själva verket försvunnit under militärdiktaturen och därefter adopterats till andra länder. Även de biologiska föräldrarna har i vissa fall fått höra uppdiktade historier, när nyfödda barn sades ha avlidit strax efter födseln eller varit dödfödda, och de förkrossade föräldrarna fick aldrig begrava eller ens se sitt spädbarn. Andra barn befann sig på dagbarnvård eller barnhem där deras föräldrar senare skulle hämta dem, men gick plötsligt upp i rök för att aldrig ses till igen.
Förrän flera decennier senare. För sedan adopterade från Chile började få upp ögonen för vad som hänt har många börjat nysta upp trådarna och upptäckt att deras påstådda bakgrundshistoria är en lögn. Vissa har kunnat få kontakt med sina biologiska familjer, efter 30 till 50 år.
I Chile pågår sedan 2018 en polisutredning om tiotusentals fall, varav drygt 640 rör barn som adopterats till Sverige. Det har även genomförts en parlamentarisk utredning som fastslog att barn rövats bort och att adoptioner skett illegalt. Många av föräldrarna var fattiga, och en stor del tillhör urfolket mapuche.
Sett till befolkningsmängd har fler barn adopterats till Sverige än till något annat land i världen. Omkring 60 000 barn födda i över 100 länder har fått nya familjer här. Den svenska föreningen Adoptionscentrum, världens näst största adoptionsorganisation, hade verksamhet i Chile från tidigt 1970-tal fram till 1992, och har genomfört de flesta av de svenska adoptionerna som är aktuella i polisutredningen. Deras ombud i landet återkommer gång på gång i adoptionshandlingar, och var redan på 1970-talet föremål för flera polisutredningar om misstänkta barnarov, men friades då. Nu förekommer hon även i den pågående utredningen.
Moderaternas nuvarande partiledare Ulf Kristersson var ordförande för Adoptionscentrum mellan 2003 och 2005. Under den perioden gjorde två chilenska journaliststudenter en granskning som de skickade till föreningen, som i sin tur gjorde en internutredning. Den kom fram till att inga fel kunde påvisas. Kristersson anser fortfarande att det inte fanns några orsaker att misstänka att några dokument var förfalskade.
Nu, efter de senaste granskningarna i media, tvärvänder Kristersson och vill istället att en vitbok görs över den svenska adoptionsverksamheten.
2018, efter att avslöjandena om illegala adoptioner från Chile fått uppmärksamhet, bildades föreningen Chileadoption.se som hjälper adopterade att söka efter sina rötter. Clas Lindholm är föreningens ordförande, och tycker att det betyder mycket att frågan ”äntligen fått stort genomslag”.
– Vi hoppas att Sverige tillsätter en statlig oberoende utredning kring våra adoptioner, hur de kunde genomföras och godkännas på så vaga grunder i svenska tingsrätter, vad Sverige vetat om, att ansvar utkrävs och att rättvisa skipas, skriver han i ett mejl.
– Den parlamentariska utredningen har slagit fast att det som skett är brott mot mänskliga rättigheter. Vi har systematiskt blivit dödförklarade, kidnappade och fått våra dokument medvetet förfalskade. Vi vill ha upprättelse och kompensation. Vi är inte intresserade av en vitbok.
Tobias Hübinette är forskare vid Karlstads universitet och sedan många år en mycket aktiv debattör i adoptionsfrågor. Han menar att det som skett i Chile inte på något sätt är unikt.
– Min ståndpunkt är att så som det gått till i Chile är så det har gått till i i stort sett alla ursprungsländer. I Chile har däremot ursprungslandet gjort jobbet med polisutredningen, vilket är skillnaden mot många andra länder.
Såväl Dagens Nyheters pågående granskning som reportage i andra medier under tidigare år visar mycket riktigt att barn rövats bort i många länder för att adopteras bort utomlands. I Nederländerna avslutades nyligen en statlig utredning som visade just detta, vilket ledde till att landet satt stopp för internationella adoptioner eftersom risken för att de är olagliga bedöms vara så stor. Hübinette säger till Internationalen att det är en väg som även Sverige bör välja.
– Om man kommer fram till att det inte går att garantera att även dagens adoptioner är rättssäkra, så är det för svensk del det man bör göra. Eftersom det är samma ursprungsländer som både holländare och svenskar adopterat från skulle det mycket väl kunna bli konsekvensen, för media-avslöjanden om adoptionsskandaler är minst lika vanliga i dag som de alltid har varit.
Den ansvariga tillsynsmyndigheten i Sverige är Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Mfof. Ett av dess uppdrag är att göra tillsynsresor till ursprungsländer och granska att allt går rätt till, och tjänstemän har även efter millennieskiftet i många år rapporterat att de upptäckt oegentligheter. Generaldirektören Per Bergling kan när DN frågar inte ge en sådan garanti som Tobias Hübinette efterfrågar.
I tisdags besvarade socialministern Lena Hallengren i riksdagen en interpellation från vänsterpartisten Jon Thorbjörnson, där hon utlovade en översyn av hur svensk adoptionsverksamhet gått till under tiden från 1960-talet till 1990-talet. Det är en omsvängning från att hon så sent som för ett par månader sedan ansåg att Sverige borde invänta den chilenska polisutredningen, men nu hänvisar ministern till att den drar ut alltför mycket på tiden. Trots Thorbjörnsons upprepade frågor om huruvida inte översynen borde omfatta även senare år menade Hallengren att det inte behövs eftersom adoptioner numera är mer rättssäkra än tidigare.
Detta räcker inte, anser Tobias Hübinette.
– Nej, jag skulle gärna vilja se en genomlysning av alla adoptioner från början till slut. Det skulle visserligen vara ett gigantiskt uppdrag med tanke på hur många adoptioner vi talar om, men det är på min önskelista.
Rasmus Klockljung